När avgaser möter regnmoln på högplatån

Sen en tid tillbaka befinner jag mig i den trafikmyllrande och avgasluktande staden La Paz, Bolivia. Den i en bergsgryta vilande staden på 3700 meters höjd som omges av andernas mäktiga berg har tusen olika utseenden. Här sträckdr sig hus av tusen olika varianter upp mot den för närvarande ständigt molntäta himlen. Några av husen är väl inglasade och sträcker sig mot himlen likt stolta speglar medan andra hus hukar sig bredvid och berättar historier från kolonialtidens Bolivia. Några hus står ofärdiga medans andra är närmast fallfärdiga.
På stadens gator rusar den ena minibussen efter den andra förbi, ständigt skrikande efter nya passagerare. I La Paz råder en ständig ström av traffik. Däremot består mestadelen av fordonen som brottas om utrymmet på stadens gator av minibussar och taxibilar. Förutom några fåtal glänsande statsjeepar, som med största sannolikhet hör hemma i stadens rikaste områden, existerar ingen persontrafik.
La Paz är en kontrastrik stad. När jag går gatan fram tittar en skoputsarpojke hoppfullt upp på mig bakom sin svarta mask och riktar ett skokrämsskitigt finger mot mina svarta gympadojor i hopp om att kunna tjäna några extra småslantar. På samma gata möter jag välklädda kostymkillar som håller sina portföljer i stadiga grepp. Lite längre fram längst den myllrande trotoaren sitter en indiankvinna med sina små barn, även hon sträcker fram en hand i hopp om ett bidrag till den fattiga familjen.
På trottoarerna trängs det ena ståndet med det andra. Här brottas försäljare om kunderna till diverse småsaker som vatten, cigaretter, dagstidningar, godis, dricka och så vidare. I klyftornas stad tycks ingenting vara långt borta. Vad behovet än tränger verkar det finnas att få tag på runt hörnet.

I ett samhälle där de rika bor längst ner i en kokande gryta och de fattigaste bor på kanten till den finns det många historier att berätta. Hoppar man på en minubuss och beger sig uppför alla backar och ut ur La Paz kommer man ganska snabbt till den angränsande miljonstaden El Alto som ligger på högplatån. El Alto sägs vara den snabbast växande staden i hela Bolivia och har redan gått om La Paz när det gäller antal invånare. El Alto har de senaste 20 åren växt från en liten förort till en egen storstad. Hit anlände den ena landsbygdsfamiljen efter den andra i sitt sökande efter ett rikare liv. Det var här de hamnade och fortfarande hamnar efter att ha lämnat sina hem ute på landsbygden för att söka lyckan närmare den stora staden La Paz. Här råder det därför en ännu större variation i arkitektur och det ena huset är inte det andra likt.

Trots en utbredd fattigdom är La Paz och El Alto är långt ifrån bara misär. Under ytan bor starka sociala rörelser som ständigt kämpar för att förbättra landets demokratiska situation. För en dryg månad sedan firade Evo Morales två år som president. Han är den första preisdenten någonsin som representerar ursprungsbefolkningens Bolivia. Sedan han kom till makten har det skett stora förändringar i Bolivia. Att på bara några år smula sönder den kolonialism som under 500 års tid har förtryckt Bolivias ursprungsfolk är ingen enkel uppgift. Evo Morales och has parti har skapat stora förändringar i landet, men förändring och demokrati är någonting som kräver tid, tålamod och hårt arbete.
— Avkoloniseringen av Bolivia har börjat och det är en prosess utan återvändo. Det här är en fredlig, demokratisk, kulturell samt ursprungsfolkens revolution. Det bolivianska folket har antagit utmaningen om avkolonisering och därför kommer utländska natinoner aldrig mer kunna påtvinga oss sin vilja.
Så löd president Evo Morales ord när han på två-årsdagen som president höll ett sex timmar långt tal till folket.

Till stora protester från framförallt utländska företag gjorde regeringen i början av sin mandatperiod en radikal omvandling av landets naturtillgångar. Många förut privatägda företag omvandlades till nationellt ägda företag. Där enbart 18 procent av vinsten förut gick till den bolivianska staten och resten till privata företag har siffrorna bytts ut och är idag de omvända. Idag tillfaller större delen av vinsterna av landets naturtillgångar den bolivianska staten, dock försvinner stora delar fortfarande utomlands till avbetalningen av utlandsskulden till Världsbanken.

Omskrivningen av grundlagen har tagit längre tid än vad partiet från början utlovade, vilket till största del är oppositionens fel. Den rika och vita minoriteten som oppositionen representeras av har de senaste två åren gjort allt de kunnat för att förhindra arbetet med omskrivningen av grundlagen. Under hösten 2007 genomfördes en rad våldsamma protester i landets östra delar. I november uppstod tumult i landets officiella huvudstad Sucre där två personer dödades och hundratals skadades. Sedan den dagen har ett rykte om ett kommande inbördeskrig florerat i landet. Det slutgiltiga lagförslaget, som till största del innehåller nya lagar grundade på de mänskliga rättigheterna som rätten till en bostad, rätten till skola, rätten till arbete och så vidare, lämnades in i december. Om allt går som Evo-regeringen planerar kommer landet att gå till val och rösta om en del av den nya grundlagen någon gång i april månad.

Bolivias ursprungsfolk har fått mer än nog. Enade och med flera hunda års kämparanda kräver de demokrati, mänskliga rättigheter och ett enat Bolivia. Det finns en enorm vilja att förändra landet till det bättre men det finns också en enorm vilja att förändra landet till det bättre utan att begå samma misstag som många av dagens industiländer redan har begått.