"Bolivia, ett av världens fattigaste länder, skulle kunna skryta - om det inte vore patetiskt och helt meningslöst - med att ha bidragit till de rikaste ländernas välstånd."
Bergskropparna på vägen mot Potosi glänser i guld och silver. Det ser ut som att någon har strött ut pulver av guld och silver över markerna. Solens strålar gör att bergen gnistrar och glimmar. Det är vackert och det känns i hela kroppen att jag är på väg till en mycket speciell plats. Bussen följer järnvägsspåret nästan hela vägen från Sucre till Potosi men jag ser under den tre timmar långa resan inte till ett enda tåg. Antagligen för att det sällan går några tåg här nu för tiden. Potosis storhetstid är för länge sedan över. Det som en gång var Latinamerikas center och en av de rikaste städerna i världen står idag och hukar i skuggan av sin egen historia.
För några hundra år sedan var Potosi Latinamerikas center. Där fann man stora silverfyndigheter i bergen som gjorde att folk kom från när och fjärran för att utvinna silvret. Likt de spanska erövrarna stormade Cusco och stal allt dess guld och prål vändes upptäckarnas ögon senare mot Potosi och de stora silverfyndigheterna. Ursprungsfolken användes mer eller mindre som slavar och var i egentlig mening de som med sina bara händer utvann skatterna som betalade för Europas utveckling och gjorde industrialiseringen möjlig.
Hade det inte varit för Potosi och Bolivia hade industrialiseringen kanske inte tagit sådan fart i Europa. Det är Amerikas ursprungsfolk som med sina bara händer har utvunnit skatterna som gjorde att den europeiska ekonomin tog fart. Det är Amerikas ursprungsfolk som med sin fattigdom betalat för vårt välstånd. Man skulle kunna tycka att det inte vore mer än rätt att vi i väst betalade tillbaka lite av det som vi under historiens gång har stulit från Amerikas ursprungsbefolkning. Man skulle kunna tycka att det nu är deras tur att, med vårt ekonomiska stöd, få fart på sin egen utveckling.
Men historien fortsätter och människorna i väst är antagligen alldeles för giriga för att dela med sig av det välstånd som de kort och gott har stulit från mindre lyckligt lottade kontinenter. De fortsätter dessutom att utnyttja sina fattiga grannar genom att köpa upp mark, etablera stora industrier, och fortsätta suga ut de fattiga ländernas rikedomar. De rika vill alltid ha mer och de fattiga får vackert nöja sig med det lilla som blir över. Med lite ändringar i historien skulle det lika gärna kunnat ha varit tvärt om. Hade upptäckare från Amerika hunnit till Europa först, ja, med lite fantasi kan man lätt tänka sig vad det hade inneburit för dig och mig idag.
Dagens Potosi är långt ifrån lika glansfullt som under sin storhetstid. Husen står och förfaller i stadens utkant, många av kyrkorna i staden har gjorts om till biografer och dylikt, och människorna som fortfarande bor kvar i den lilla staden bland bergen är antagligen lika fattiga nu som de var när spanjorerna anlände för några hundra år sedan. Potosi är en spökstad. Men. Inne i centrum känns det som att strosa omkring i gamla stan i Stockholm och man förvånas ideligen över att man befinner sig i Bolivia. Potosi är långt ifrån inkaruiner och indiansk kultur, stadens gator och byggnader domineras helt och hållet av koloniala byggnader Däremot råder det en total avsaknad av vita människor, bortsett ifrån några enstaka turister som ses vandra längst med gruvstadens gator. När mineralerna började sina, sinade också Potosis vita ådror bort. Idag finns bara vålnaden kvar av det som för inte så länge sedan var ett av världens på mineraler rikaste områden.
...och ursprungsfolken fortsätter att arbeta i gruvorna och försöker skrapa fram de mineraler som fortfarande finns kvar i de utarmade bergen. De böjer sina ryggar som så många gånger förr och arbetar flitigt på för att kunna tjäna ihop några bolivianos som räcker för att föda familjen en dag till. De drömmer fortfarande om att vara den person som en dag hittar en av få silverådror som fortfarande sägs finnas kvar där någonstans i djupet. Och kanske kan denna generations gruvarbetare räkna med att få behålla mer om de en dag skulle springa på den stora skatten.
