måndag 16 november 2009

Bakåtsträvare och drömmare

Och när alla fiskar är uppkäkade, alla träd nerkapade, alla vattendrag förgiftade. Då kommer vi förstå att det inte går att käka pengar, eller?

Vi människor lever i en drömvärld. Vi jagar land och rike runt för att hitta en själsvän som vi tror väntar på oss någonstans därute. Vi lever i hopp och förtvivlan om att någon som vi aldrig har träffat förut plötsligt ska uppenbara sig i våra liv och ge oss svaren på alla de frågor som trycker på under ytan. Ständigt och jämt blir vi besvikna. Hela tiden ställer vi för höga krav.

Kanske hittar vi den perfekta på en öde ö någonstans på andra sidan jordklotet och blir upp över öronen förälskade. Plötslig färgas alla moln i hela världen rosa och blir sött fluffiga. Det finns inga problem längre. Vi lever sida vid sida. Både kroppsligen och själsligen. Tränger in i varandras innersta och rotar så mycket som vi bara kan i varandas garderober och dagböcker där under huden. Så nära varandra att den utomliggande världen glöms bort för en stund.

Men när drömmen börjar blekna bara en liten aning och den verkliga världen börjar tränga sig på och tränga undan de illussioner som vi så tappert har byggt upp för att skydda varandra, då känns livet plötsligt som en käftsmäll. Ett knytnäveslag. Vi tappar balansen och börjar falla ner mot det skitiga golvet. Det är dammigt och skitigt och inte alls så glamoröst. Plötsligt börjar vi hitta sidor hos varandra som vi egentligen inte tycker så mycket om. Det dyker upp detaljer hela tiden som gör att vi blir mer och mer irriterade. På varandra. Konflikter börjar ta fart i samklang med att själar blottas ut till salu. De rycks ner som kläder från stolta galgar. Slängs på hög och börjar vissna som rosor. Blad efter blad. Tagg efter tagg.

Tillslut står vi där och tittar på varandra. Nakna. Men utan ömhet. Kärleken försvann när vi böjade klä av varandra med kritiskt granskande ögon. Förvandlingen tog fart när vi försökte förvandla varandra till våra egna perfekta spegelbilder. Personen som en gång färgade hela världens moln rosa är plötsligt inte tillräcklig. Personen som förut fick oss att sluta andas med sin otroliga utstålning visade sig tillslut vara något helt annat än den ängel som vi först trodde att vi hade träffat.

När vi inte lyckas finna den stora kärleken efterssom vi ställer alldeles för höga krav på dem som vi möter på vägen och på så sätt beskyddar oss ifrån att hitta någon kärlek alls börjar vi leta efter andra vägar att förverkliga oss själva. Plöstligt har vi fått klart för oss att romantik, ja, det var nog ingenting för oss ändå. Bättre att satsa på säkra kort. Pengar är ju bra att ha. Och har man tillräckligt av dem så kan man antagligen köpa riktig kärlek. För pengar kan man ju köpa allting. Himel eller helvete? Vad önskas? Jordens undergång eller ett evigt liv?

Papperslappar, siffror, värdepapper. Det är makt. Och det är status.

Jobba. Tjäna mer och mer. Massor av Pengar. Köpa. Alla prylar som vi behöver och som kommer göra oss lyckliga. I takt med att vi uppfinner maskiner som ska spara in på tiden åt oss försvinner den verkliga tiden in i ett svart hål. Vi ser inte varandra i ögonen längre. Vi har glömt bort hur man gör för att verkligen se. Och dom som inte lever som vi i det fina utvecklingssamhället och inte är beroende av varken tid eller pengar på samma sätt som oss ettikerar vi gärna dumma urtidsmänniskor. Jag menar. Att leva utan tv, radio, dator, mobiltelefon, elektricitet...???

Vi animerar bättre och bättre. Skapar helt otroliga låtsasvärldar dit vi flyr för att förskingra den lilla tid som vi har över. Där vi kan slösa bort den i sällskap med påhittade figurer istället för med våra nära och kära. I låtsasvärldarna är vi riktiga hjältar som uträttar otroliga hjältedåd. Där har vi stora starka muskler och springer antagligen fortare än en jaguar.

Och en dag när det är fint väder ute och det spritter av glädje i kroppen upptäcker vi plötsligt att cykeln har rostat ihop.

Vi tror inte på någon Gud längre. Ingen högre makt. Forskare har för länge sedan visat oss svart på vitt att sånt där nonsens inte finns. Inte på riktigt. Istället för att viga våra liv åt en högre makt viger vi dem istället åt oss själva. Vi är våra egna gudar och vi gör vad vi vill. Vi blir bara mer och mer giriga. Vill ha mer och mer och kan för våra liv inte alls förstå varför världen ser ut som den gör. För det mesta väljer vi dessutom att blunda för att slippa se sanningen. Miljöförstöring, global uppvärmning, gatubarn i Rio de Janeiro, svältande människor i Afrika. Det har inte med oss att göra, eller? Det kommer inte drabba oss. Vi är ju speciellt utvalda.