Två månader i Bolivia

Nästan halva tiden av min vistelse i Bolivia har gått. Det har hittills varit en karusell av nya upplevelser, intryck och diverse kulturkrockar där glädje hela tiden har blandats med förtvivlan i min omgivning.
President Evo Morales har hunnit fira två år som president, miniatyrdagen Las Alasitas har firats med köp av framtida drömmar, en karneval har invigts med vattenkrig och avslutats med offer till Moder Jord och jag har dansat Cholita tillssammans med fint uppklädda aymara-indianer i en liten by precis vid Titicacasjön.
Samtidigt har det eviga regnandet och framfarten av ett nytt väderfenomen som kallas La Nina skördat offer över hela landet, förstört både skördar, vägar, broar och bostadshus och jag har hunnit med att gå på både ett bröllopp och en begravning.

Efter nästan två månader i La Paz och el Alto där jag och min kompanjon Joel inte sett till en enda ungdom, inte kommit igång med vårat arbete och haft väldigt svårt att komma innanför de höga personliga murarna hos våra arbetskamrater på organisationen begav jag mig av på en mini-turne tillsammans med Joel i Bolivia. Vi visste inte då hur väl vi behövde komma bort från La Paz för att hitta en nödvändig inspiration för att kunna komma igång med vårat arbete.

Första anhalten på vår resa var gruvstaden Llallagua där vi hade redaktionsmöte med våra övriga medarbetare för att planera den tidning som vi ska producera under våran tid i Bolivia. Under en helg planerade och struktureade vi samtidigt som vi var ute på långa strövtåg bland bergen och provade på Llallaguas matlagningskonster.

Därefter begav vi oss av mot landets huvudstad Sucre för att besöka organisationens kontor nummer två och tillsammans med medarbetarna där planera de kommande kurserna i fotografering och journalistik som jag och joel kommer att hålla under mars månad.
I Sucre blev vi bemötta med öppna armar och kände på en gång hur det sedan länge förlorade engagemanget och viljan att göra någonting började pumpa i ådrorna på oss. På bara några dagar hade vi planeingen klar för oss och hade redan genom affischer lyckats locka till oss mer än tillräckligt många deltagare till kurserna.
Under några intensiva dagar i Sucre kändes det plötsligt som att vi hade gjort mer nytta än under hela våran tid i Bolivia. Vi sprang dessutom runt som rena rama galningarna och letade efter kulturella arrangemang och kulturellt engagerade för våran tidning Horisont som kommer att handla om populärkultur i Bolivia.

Efter ytterligare några dagar fortsatte vi våran turne och anlände snart till staden Cochabamba. Där ägnade vi några timmar åt att prata om Bolivia, om hur mediesituationen ser ut i landet och ge tips i största allmänhet till de norska praktikanter som precis anlänt till landet.
Vi gick dessutom på konsert med rockbandet A Pie, gjorde en intervju med dem för tidningen, gjorde en helgavstickare till Chapare för att prata med aporna i djungeln och njuta av fuktigt tropiskt klimat på lägre höjder, och följde på måndagen när vi återvände till Cochabamba med A Pies sångare Cayo till ett center för barn som bor i fängelse där han jobbar volontärt.

När vi en och en halv vecka senare återvände till La Paz trillade våran handledare Gloria på organisationen i el Alto nästan av stolen när vi med otrolig energi dukade fram vår senaste tid för henne och dessutom presenterade våran plan för de närmaste månaderna tillsammans med en budget. Att vi i frånvaron av La Paz och el Alto kommit igång ordentligt med vårt arbete rådde det inte längre några tvivel om.

Nu är jag och Joel tillbaka i Sucre igen och håller i skrivande stund på att förbereda oss inför kursstarterna i foto och journalistik som går av stapeln imorgon kväll. Trots att en stress inför hur vi egentligen ska hinna med allt som vi har planerat de närmsta månaderna har infunnit sig ser vi med spänning och stor förväntan fram emot avsparken av vårt praktikarbete imorgon.

Bild Joel Alvarez

...och det är tur för barnen att det finns engagerade människor.

Trötta efter en natt av dålig sömn kliver vi en måndag morgon på en stor och blå buss som står och väntar på oss längst med en trottoarkant i Cochabamba. I samma stund som vi kliver upp på bussen gnuggar vi envist bort sömnen ur ögonen. Plörsligt möts vi av glada rop och minst en miljon små ögon vänds åt vårt håll. Alla vill hälsa och sträcker fram små och ivriga händer mot oss samtidigt som röster börjar sjunga för fulla halsar tillsammans med lekledaren framme vid ratten.
Bussen börjar röra på sig och guppar tålmodigt fram över den ojämna asfralten. Runtomkring oss rör det ena yrvädret efter det andra på sig och riktar sina nyfikna ögon åt vårat håll. De vill veta vilka vi är, vad vi gör där, och framförallt hur den där stora kameran egentligen fungerar.
De flesta barnen på bussen är på ett alldeles strålande humör och sjunger glatt med i de av busschaffören påhittade visorna som handlar om allt mellan himmel och jord.
De skulle kunna vara vilka glada och ibland ledsna ungar som helst. Och de är precis som barn är mest, med den enda lilla skillnaden att de bor på ett av stadens två fängelser. För att mamma eller pappa har brutit mot lagen.
I Bolivia hör det inte till ovanligheten att hela familjer bor tillsammans på de minst tänkbara ytor i landets fängelser. När familjeförsörjaren plötsligt hamnar i fängelse har den övriga familjen oftast inget annat val än att följa med. För att de inte har råd med någonting annat. I Bolivia måste fångarna ofta betala dyrt för sin vistelse i fängelset och det är oftast den övriga familjen som har i uppgift att samla in de pengar som krävs.
Fängelserna i Cochabamba tillhör inte de värsta i landet. Här sitter bara småbrottslingar som har anhållits enligt lag 1008, lagen om narkotikabrott. I städer som till exempel La Paz där de värsta brottslingarna hamnar är fängelserna många gånger värre. Där är det dessutom ingen ovanlighet att små och oskyldiga barn bor under samma tak och precis tätt intill både mördare och våldtäktsmän.
Bussen stannar och släpper av den första kullen barn vid centret. Busschaffören Cayo ser glatt till att alla barn kommer av bussen, tillsammans med alla sina tillhörigheter. Några av de små knattarna håller varandra i hand och knallar tillsammans iväg mot husets ingång på andra sidan gården. När alla har kommit av bussen och in i huset är det dags för bussen att göra runda nummer två.
Tio minuter senare stannar vi vid vad som vid första anblicken tycks vara ett vanligt hus. Det står dock en beväpnad polis med militärgrön uniform utanför porten. När vi kliver in över tröskeln är det första vi får syn på ett stort galler och innanför det en samling människor, mestadels män. Vi fortsätter in i byggnadens kök där barn av alla de storlekar håller på att förbereda sig för avfärd. Vi får hälsa på några av mammorna till barnen vars ögon utrycker den starkaste form av tacksamhet. Inget barn ska behöva växa upp på ett fängelse och att centret betyder allt för både barnen och deras föräldrar råder det inga som helst tvivel om. Tack vare det har de
möjligheten att i alla fall nästan växa upp som vanliga barn.
Barnen är ivriga att komma iväg och snart befinner vi oss på den guppande vägen igen. På väg till centret, där barn som annars skulle trängas om utrymme för lek på stadens fängelser, får den uppmuntran och uppmärksamhet som de så väl behöver. Där de får mat, hjälp med läxor och ständigt får höra att de är unika, fantastiska och själva besitter förmågan att bära sin framtid i rätt riktning.
CAICC (stödjande center för barn i fångenskap) är en fristad för ungefär 80 barn i Cochabamba. Centrets mål är att stärka barnens självkänsla såpass mycket att de inte tar samma väg i liviet som sina föräldrar.
Tyvärr är centrets ekonomiska situation allt annat än bra och personalen, som till stor del arbetar volontärt, kämpar varje dag för dess överlevnad. Föreståndarinnan Veronica Bustillos de Guerra och den övriga personalen är dock noga med att inta låta några oroliga åsikter nå barnens öron. För barnen är centret allt, det absolut viktigaste de äger, och det märks på den energi, glädje, kreativitet och lärarlust som bor i minsta lilla vrå av det stora huset i utkanten av Cochabamba. Personalen håller Bolivias framtid i sina händer och gör enligt mig ett på många sätt viktigare arbete än de flesta av landets politiker.

Bildspel från centret i Cochabambaa;

http://www.prospectusdesign.com/fangelse/fangelse.html

Bild: Joel Alvarez

Vattenkrig på höga höjder

Ifrån mitt fönster på kontoret har jag en otroligt bra utsikt över staden el Alto. Tegelbyggnader efter tegelbyggnader avlöser varandra längst med de långa gatorna. Längst bort i fjärran kan jag ana andernas kullriga landskap. På så här höga höjder över havet ligger molnen alltid lågt och smeker kullerlandskapen med sina vita, gråa och stundtals svarta skepnader. En kyrka med alldeles kritvitt torn bryter av det annars så tegleröda färgmönstret ifrån min utsiktsplats vid fönstret.

På andra sidan gatan pågår ett skådespel. Karnevalen närmar sig med stormsteg och enligt boliviansk sed brukar man då ha för nöje att kasta vatten på varandra. På andra sidan gatan står två tegelhus mitt emot varandra. På taken av dessa två tegelbyggnader rusar barn omkring. På det vänstra takets hus står två pojkar och kikar ner på gatan långt nedanför. De har vattenskopor redo för vem som än skulle råka gå förbi på gatan nedanför. Precis som jag tittar upp och bort mot dem släpper en av dem en av sina blöta bomber. Upphetsade lutar de två pojkarna sig ut över kanten för att se hur objektet för deras illdåd ska reagera på den blöta överraskningen. När så vattenoffret riktar blicken uppåt för att hitta förövarna till vattenbrottet är pojkarna snabba att hoppa undan så at deras brott inte blir upptäckt.
På andra sidan gatan från pojkarna håller en mamma på att hänga tvätt medans hennes små barn springer glatt omkring uppe på takvåningen. Även de leker för glatta livet med vatten. Och ett tu tre så står de där allihop, på båda sidorna om gatan, och kikar ner mot marken. Plötsligt far det vatten genom luften från taket på båda de två tegelbyggnaderna och någon stackare 10-15 meter längre ner måste ha blivit ordentligt blöt. Med tanke på barnens glada miner måste de ha träffat ganska bra. Men de tröttnar inte för det. Skådespelet på andra sidan gatan fortsätter och fortsätter och fortsätter. Barnen har det bästa gömstället som är möjlig. Från takterasserna långt uppe i luften är det ingen som ser dem förrän det redan är för sent. Trots att jag befinner mig på ett kontor på andra sidan gatan kan jag nästan både se och höra deras skrattande upphetsning ifrån mitt skrivbord. Idag är jag betraktare till skådespelet, inom den närmaste framtiden antagligen offret som måste åka hem och byta kläder eferssom några småpojkar precis dränkt mig i vatten. Jag ska beväpna mig med en vattenpistol så att jag i alla fall kan gå till motatck med de små busar som befinner sig på samma nivå som mig. Vattenkrig är härmed förklarat.

När fingrarna frysa i ljuvlig sommartid

Jag hade nästan glömt hur det var den där vintern när jag bodde i Barcelona och inte ville krypa ut ur mitt näste av filtar på morgonen. I det längsta möjliga undvek jag köldchocken det innebar att ta sig ut ur sängen och in i badrummet och där huttrande, skakande, ja nästan döende av köld krångla med kranen för att få till en human nivå av varmvatten. Vissa morgonar hade jag otur och upptäcka mitt i den löddrande akten att skölja ur schampot ur håret att -helvete- nu tog gasen slut. Jag är en frusen människa som inte alls gillar att gå omkring och skaka, huttra och snora. Men, nu är jag där igen. Jag lämnade de trofasta elementen hemma och bestämde mig för att besöka högre höjder. Det är ju ändå sommar i Bolivia tänkte jag, det kan väl inte vara så faligt.
Jag räknade varmt med att det bara skulle vara kallt om nätterna och i alla fall nästan sommarvarmt om dagarna. Oj vad fel jag hade. Nu sitter jag här vid min dator i mitt kalla sovrum och snorar. Jag var på bröllopp häromkvällen och tog på mig alldeles för lite kläder. Tänkte så klart att när det vankas bröllopp vill man ju vara fin och tog på mig en klänning. Visserligen övergav jag varken tjocka strumpbyxor, raggsockar eller ens en varm tröja, men det hjälpte inte. Jag satt ändå där och skakade samtidigt som jag tappert fyllde på koka-spritförrådet i kroppen i hopp om att det skulle göra mig varm.
Den medicinen funkade och snart dansade jag glatt på bland de andra i det långa dansledet. I det här landet har man nämligen för sed att dansa i ett långt led av par istället för att sprida ut sig lite hur som helst på dansgolvet. Jag tränade i flera timmar på höftrullningarna och tyckte att jag tillslut fick till något som i alla fall skulle kunna kallas en släkting till salsan. Jag hoppas verkligen att det var en komplimang och inte ett hån när en kille kommenterade min fina taktkänsla.
För övrigt var det inte så märkvärdigt att gå på ett Bolivianskt bröllopp, det var ganska likt ett vanligt svenskt bröllopp fast kanske något mer avslappnat än de som jag hittils har besökt i Sverige. En akt som däremot är något annorlunda på ett Bolivianskt bröllopp är själva kasta-buketten-ritualen. I Bolivia är det här en ritual som tillhör efterfesten. Först får alla singelflickor -där även jag- ta sig fram till centrum av allas uppmärksamhet för att tävla om att få tag på brölloppsbuketten. Sen är det killarnas tur att tävla om brudgummens lilla rosett.
Den här kvällen var tjejerna betydligt modigare än killarna. När det var singel killarnas tur att stega fram och utföra ritualen verkade det plötsligt inte finnas några singelkillar på plats. Men det var inget problem som inte löste sig. Istället fick brudparet hjälpas åt att ropa ut den ena singelkillen efter den andra. I sällskap av mycket skratt och skämt växte sig skaran av singelkillar ganska snart till större än singeltjejernas. Tillslut hade båda könslagen en vinnare var och det blev dags för nästa moment. Valsen. De två vinnarna dansade en något omaka vals tillsammans i glansen av allas uppmärksamhet. Om det är sant som folkmunnen säger kommer de två singlarna att gifta sig det närmaste året, men inte nödvändigtvis med varandra. En annan överraskning var maten. Jag trodde väl aldrig att ett bolivianskt bröllopp skulle bjuda på nästan traditionell svensk husmanskost. Nämlig en köttbit och ett stort berg av olika sorters skivade och kokade potatisar. Det kändes som jag tog en tripp tillbaka till min barndom.

Så kan jag lägga till ännu ett land i listan över länder där jag har varit på bröllopp. Nu hoppas jag att det går som jag vill - att jag om en månad även kan lägga till ett mayabröllopp i Mexico till listan, och lite värme.

När avgaser möter regnmoln på högplatån

Sen en tid tillbaka befinner jag mig i den trafikmyllrande och avgasluktande staden La Paz, Bolivia. Den i en bergsgryta vilande staden på 3700 meters höjd som omges av andernas mäktiga berg har tusen olika utseenden. Här sträckdr sig hus av tusen olika varianter upp mot den för närvarande ständigt molntäta himlen. Några av husen är väl inglasade och sträcker sig mot himlen likt stolta speglar medan andra hus hukar sig bredvid och berättar historier från kolonialtidens Bolivia. Några hus står ofärdiga medans andra är närmast fallfärdiga.
På stadens gator rusar den ena minibussen efter den andra förbi, ständigt skrikande efter nya passagerare. I La Paz råder en ständig ström av traffik. Däremot består mestadelen av fordonen som brottas om utrymmet på stadens gator av minibussar och taxibilar. Förutom några fåtal glänsande statsjeepar, som med största sannolikhet hör hemma i stadens rikaste områden, existerar ingen persontrafik.
La Paz är en kontrastrik stad. När jag går gatan fram tittar en skoputsarpojke hoppfullt upp på mig bakom sin svarta mask och riktar ett skokrämsskitigt finger mot mina svarta gympadojor i hopp om att kunna tjäna några extra småslantar. På samma gata möter jag välklädda kostymkillar som håller sina portföljer i stadiga grepp. Lite längre fram längst den myllrande trotoaren sitter en indiankvinna med sina små barn, även hon sträcker fram en hand i hopp om ett bidrag till den fattiga familjen.
På trottoarerna trängs det ena ståndet med det andra. Här brottas försäljare om kunderna till diverse småsaker som vatten, cigaretter, dagstidningar, godis, dricka och så vidare. I klyftornas stad tycks ingenting vara långt borta. Vad behovet än tränger verkar det finnas att få tag på runt hörnet.

I ett samhälle där de rika bor längst ner i en kokande gryta och de fattigaste bor på kanten till den finns det många historier att berätta. Hoppar man på en minubuss och beger sig uppför alla backar och ut ur La Paz kommer man ganska snabbt till den angränsande miljonstaden El Alto som ligger på högplatån. El Alto sägs vara den snabbast växande staden i hela Bolivia och har redan gått om La Paz när det gäller antal invånare. El Alto har de senaste 20 åren växt från en liten förort till en egen storstad. Hit anlände den ena landsbygdsfamiljen efter den andra i sitt sökande efter ett rikare liv. Det var här de hamnade och fortfarande hamnar efter att ha lämnat sina hem ute på landsbygden för att söka lyckan närmare den stora staden La Paz. Här råder det därför en ännu större variation i arkitektur och det ena huset är inte det andra likt.

Trots en utbredd fattigdom är La Paz och El Alto är långt ifrån bara misär. Under ytan bor starka sociala rörelser som ständigt kämpar för att förbättra landets demokratiska situation. För en dryg månad sedan firade Evo Morales två år som president. Han är den första preisdenten någonsin som representerar ursprungsbefolkningens Bolivia. Sedan han kom till makten har det skett stora förändringar i Bolivia. Att på bara några år smula sönder den kolonialism som under 500 års tid har förtryckt Bolivias ursprungsfolk är ingen enkel uppgift. Evo Morales och has parti har skapat stora förändringar i landet, men förändring och demokrati är någonting som kräver tid, tålamod och hårt arbete.
— Avkoloniseringen av Bolivia har börjat och det är en prosess utan återvändo. Det här är en fredlig, demokratisk, kulturell samt ursprungsfolkens revolution. Det bolivianska folket har antagit utmaningen om avkolonisering och därför kommer utländska natinoner aldrig mer kunna påtvinga oss sin vilja.
Så löd president Evo Morales ord när han på två-årsdagen som president höll ett sex timmar långt tal till folket.

Till stora protester från framförallt utländska företag gjorde regeringen i början av sin mandatperiod en radikal omvandling av landets naturtillgångar. Många förut privatägda företag omvandlades till nationellt ägda företag. Där enbart 18 procent av vinsten förut gick till den bolivianska staten och resten till privata företag har siffrorna bytts ut och är idag de omvända. Idag tillfaller större delen av vinsterna av landets naturtillgångar den bolivianska staten, dock försvinner stora delar fortfarande utomlands till avbetalningen av utlandsskulden till Världsbanken.

Omskrivningen av grundlagen har tagit längre tid än vad partiet från början utlovade, vilket till största del är oppositionens fel. Den rika och vita minoriteten som oppositionen representeras av har de senaste två åren gjort allt de kunnat för att förhindra arbetet med omskrivningen av grundlagen. Under hösten 2007 genomfördes en rad våldsamma protester i landets östra delar. I november uppstod tumult i landets officiella huvudstad Sucre där två personer dödades och hundratals skadades. Sedan den dagen har ett rykte om ett kommande inbördeskrig florerat i landet. Det slutgiltiga lagförslaget, som till största del innehåller nya lagar grundade på de mänskliga rättigheterna som rätten till en bostad, rätten till skola, rätten till arbete och så vidare, lämnades in i december. Om allt går som Evo-regeringen planerar kommer landet att gå till val och rösta om en del av den nya grundlagen någon gång i april månad.

Bolivias ursprungsfolk har fått mer än nog. Enade och med flera hunda års kämparanda kräver de demokrati, mänskliga rättigheter och ett enat Bolivia. Det finns en enorm vilja att förändra landet till det bättre men det finns också en enorm vilja att förändra landet till det bättre utan att begå samma misstag som många av dagens industiländer redan har begått.