torsdag 19 november 2009

Zapatistbudbäraren



Gång på gång blir jag förundrad över hur liten världen är. Förundrad men inte längre förvånad.

En kompis i Malmö sprang nyligen in i en mexikanare. Berättade för mig att hon träffat en dokumentärfilmare som är en del av zapatiströrelsens Mexiko. Berättade att de ska börja filma tillsammans i Malmö, för att se om de funkar tillsammans som dokumentärfilmare. Sen kanske det blir projekt Mexiko, precis som hon och jag pratat om så många gånger tidigare.

Jag ber om killens email och skickar iväg ett mejl. Ber honom berätta sin historia. Jag får ett långt mejl tillbaka. Ett helt livs berättelse som börjar med en pojkes arbete på gatan. Om drömmarna. Om studierna. Om kampen.
Historien avslutas i Chiapas djungel. I Lacandona som sedan spanjoernas ankomst till Mexiko alltid har varit rebellernas gömställe. Det är där zapatisterna har sitt djungelhögkvarter.

Sen går historien vidare. Skapar ett nytt kapitel i södra Sverige. Ett kapitel som berättar om killen som på uppdrag av Marco sprider information om ursprungsfolkens kamp i södra Mexiko på svensk mark.

Och jag har plötsligt hittat mig en mycket bra kontakt. Till mig och ljudmanicken. Och nästa år i Mexiko.

onsdag 18 november 2009

Tips.

Det här verkar vara en intressant blogg i ämnet mångkultur...Klicka HÄR

Låt mångkulturen sprudla


-Ända sedan jag kom hit som 14-åring har jag kämpat med Sverige, säger kvinnan.
-Nu orkar jag snart inte längre, all min glädje har försvunnit...

Jag tycker över huvud taget inte om att dela in människor i olika fack. Sätta namn på grupper precis som om de vore olika fina eller fula potatisar. Vi pratar gärna om svenskar och invandrare. Vilka är det vi pratar om då? Vilka är svenskarna och vilka är invandrarna? Och vad är det i så fall för skillnad på att vara invandrare från Kanada och invandrare från Turkiet? Varför är vissa folkgrupper mer värda än andra? Vi är väl ändå alla människor, oavsett vart vi kommer ifrån?

Sverige är redan ett mångkulturellt land. Men precis som i många andra länder skapar vi en skarp gräns mellan vita och färgade. Även i vårt samhälle är det de vita som äger alla previlegier, och de invandrade som får all skit. DE blir gärna till bidragstagarna som lever på de skattepengar som VI andra betalar.
Ursäkta mig. Men det är faktiskt så att svenska staten får pengar från EU för att ta emot så kallade flyktingar. Vi tjänar pengar på andras elände... Dessutom behöver vi arbetskraften. Jag undrar, vilka är det egentligen som går omkring och städar tunnelbanorna i Stockholm, delar ut tidningarna, tar hand om våra äldre...?

På min arbetsplats blev jag mottagen med glädje och nyfikenhet min första dag. Jag blev bjuden på mat från många olika håll, fick mängder av nya leenden riktade mot mig och tusen olika frågor ställda till mig. Tack vare thailändaren, turkiskan, iranskan, pakístanskan....kände jag mig välkommen. Tyvärr har jag också insett att det är just dessa glädjespridare och hårt arbetande kvinnor som ofta blir baktalade på arbetsplatsen.
Och jag blir uppriktigt ledsen när en av kvinnorna en dag berättar för mig att hon saknar sitt land. Att hon snart inte orkar med Sverige längre. Att det har varit en ständig kamp sedan hon kom hit för 20 år sedan. En kamp om att bli sedd som alla andra, att passa in och göra bra ifrån sig. Fortfarande är det ingen som visar henne tacksamhet. Fortfarande har hon inte kommit närmare "svenskarna", för de fortsätter att se på henne som någon som borde vara otroligt tacksam över att få vara här.
-Paradis?! frågar kvinnan. Sverige är i så fall ett väldigt kallt paradis.

Vi åker utomlands på semester. Fullkomligt älskar att gräva i andra utländska kulturer och upptäcka nya platser. Sträcker ut oss på de av solen smekta stränderna och njuter av tillvaron. Pratar gärna med stolthet i rösten om vårt land. Väl hemma går vi tillbaka till vardagen igen. Umgås med de våra. Trots att vi har hela världen representerad i vårt land och en fantastisk möjlighet att lära oss om deras kulturer, deras danser och deras matlagning.......

Varför inte blanda in lite färger i det annars så gråa och trista? Är det inte dags att riva murarna snart och på riktigt börja lära känna varandra?

tisdag 17 november 2009

Novembers Sol skiner på mig

Jag började riva ner rädslorna som hade byggt upp en mur runt mitt hjärta. Det tog flera år och en hel massa erfarenhet och visdom. Tillslut hade jag krossade varenda liten sten och det fanns nästan inga rädslor kvar.
Plötslig fylldes jag upp av en inre frid och hjärtat kunde stråla fritt.
Jag insåg sanningen i orden att man först och främst måste älska sig själv för att kunna älska andra. Att det krävs en hel arme av kärlek för att kunna släppa andra människor nära inpå livet. På riktigt. Och att låta dem vara dem de är, utan att ändra på dem.

Kärleken ÄR obegränsad, men hur man än vrider och vänder på den kan man varken äga eller kontrollera andra varelser. Därför är kärlek och relationer också väldigt svåra ting. Riktig kärlek måste alltid vara just obegränsad. Och utan rädsla. Svartsjukhet och kontrollbegär är bara två av många exempel på rädslor som dödar kärleken. Man måste kunna vara en fri själ även i en relation, annars krymper självet och då är man snart ute på mycket djupt vatten.

Egentligen saknar vi inte de människor som lämnar oss så mycket som vi tror, det vi saknar mest är den delen av oss själva som de tog med sig när de for.

Så våga vända på begreppen. Se fördelarna istället för nackdelarna i allt som händer och sker. Skratta och var glad även om det regnar och är grått utanför fönstret. Möt andras sura miner med ett litet leende på insidan. Bara för att det regnar och bara för att någon annan har en dålig dag behöver det ju faktiskt inte påverka dig!

Och...sluta aldrig någonsin att ge och ta emot kärlek och omtanke i ditt liv!

måndag 16 november 2009

Bakåtsträvare och drömmare

Och när alla fiskar är uppkäkade, alla träd nerkapade, alla vattendrag förgiftade. Då kommer vi förstå att det inte går att käka pengar, eller?

Vi människor lever i en drömvärld. Vi jagar land och rike runt för att hitta en själsvän som vi tror väntar på oss någonstans därute. Vi lever i hopp och förtvivlan om att någon som vi aldrig har träffat förut plötsligt ska uppenbara sig i våra liv och ge oss svaren på alla de frågor som trycker på under ytan. Ständigt och jämt blir vi besvikna. Hela tiden ställer vi för höga krav.

Kanske hittar vi den perfekta på en öde ö någonstans på andra sidan jordklotet och blir upp över öronen förälskade. Plötslig färgas alla moln i hela världen rosa och blir sött fluffiga. Det finns inga problem längre. Vi lever sida vid sida. Både kroppsligen och själsligen. Tränger in i varandras innersta och rotar så mycket som vi bara kan i varandas garderober och dagböcker där under huden. Så nära varandra att den utomliggande världen glöms bort för en stund.

Men när drömmen börjar blekna bara en liten aning och den verkliga världen börjar tränga sig på och tränga undan de illussioner som vi så tappert har byggt upp för att skydda varandra, då känns livet plötsligt som en käftsmäll. Ett knytnäveslag. Vi tappar balansen och börjar falla ner mot det skitiga golvet. Det är dammigt och skitigt och inte alls så glamoröst. Plötsligt börjar vi hitta sidor hos varandra som vi egentligen inte tycker så mycket om. Det dyker upp detaljer hela tiden som gör att vi blir mer och mer irriterade. På varandra. Konflikter börjar ta fart i samklang med att själar blottas ut till salu. De rycks ner som kläder från stolta galgar. Slängs på hög och börjar vissna som rosor. Blad efter blad. Tagg efter tagg.

Tillslut står vi där och tittar på varandra. Nakna. Men utan ömhet. Kärleken försvann när vi böjade klä av varandra med kritiskt granskande ögon. Förvandlingen tog fart när vi försökte förvandla varandra till våra egna perfekta spegelbilder. Personen som en gång färgade hela världens moln rosa är plötsligt inte tillräcklig. Personen som förut fick oss att sluta andas med sin otroliga utstålning visade sig tillslut vara något helt annat än den ängel som vi först trodde att vi hade träffat.

När vi inte lyckas finna den stora kärleken efterssom vi ställer alldeles för höga krav på dem som vi möter på vägen och på så sätt beskyddar oss ifrån att hitta någon kärlek alls börjar vi leta efter andra vägar att förverkliga oss själva. Plöstligt har vi fått klart för oss att romantik, ja, det var nog ingenting för oss ändå. Bättre att satsa på säkra kort. Pengar är ju bra att ha. Och har man tillräckligt av dem så kan man antagligen köpa riktig kärlek. För pengar kan man ju köpa allting. Himel eller helvete? Vad önskas? Jordens undergång eller ett evigt liv?

Papperslappar, siffror, värdepapper. Det är makt. Och det är status.

Jobba. Tjäna mer och mer. Massor av Pengar. Köpa. Alla prylar som vi behöver och som kommer göra oss lyckliga. I takt med att vi uppfinner maskiner som ska spara in på tiden åt oss försvinner den verkliga tiden in i ett svart hål. Vi ser inte varandra i ögonen längre. Vi har glömt bort hur man gör för att verkligen se. Och dom som inte lever som vi i det fina utvecklingssamhället och inte är beroende av varken tid eller pengar på samma sätt som oss ettikerar vi gärna dumma urtidsmänniskor. Jag menar. Att leva utan tv, radio, dator, mobiltelefon, elektricitet...???

Vi animerar bättre och bättre. Skapar helt otroliga låtsasvärldar dit vi flyr för att förskingra den lilla tid som vi har över. Där vi kan slösa bort den i sällskap med påhittade figurer istället för med våra nära och kära. I låtsasvärldarna är vi riktiga hjältar som uträttar otroliga hjältedåd. Där har vi stora starka muskler och springer antagligen fortare än en jaguar.

Och en dag när det är fint väder ute och det spritter av glädje i kroppen upptäcker vi plötsligt att cykeln har rostat ihop.

Vi tror inte på någon Gud längre. Ingen högre makt. Forskare har för länge sedan visat oss svart på vitt att sånt där nonsens inte finns. Inte på riktigt. Istället för att viga våra liv åt en högre makt viger vi dem istället åt oss själva. Vi är våra egna gudar och vi gör vad vi vill. Vi blir bara mer och mer giriga. Vill ha mer och mer och kan för våra liv inte alls förstå varför världen ser ut som den gör. För det mesta väljer vi dessutom att blunda för att slippa se sanningen. Miljöförstöring, global uppvärmning, gatubarn i Rio de Janeiro, svältande människor i Afrika. Det har inte med oss att göra, eller? Det kommer inte drabba oss. Vi är ju speciellt utvalda.

lördag 14 november 2009

Baksidesinformationen om influensan som media glömde bort

Jag länkar bara. Läs det här, eller i alla fall delar av den här texten och klicka dig gärna vidare till de olika rapporterna och studierna.

När Schweiz säger nej till influensan.

Thailand, Pakistan och Iran representeras av kvinnor på min arbetsplats. De har en sak gemensamt. De vågar vägra vaccinering. Skakar på huvudet och tycker att svensk media håller på med skrämselpropaganda. Säger att man knappt ens hört talas om influensan i deras rötters länder. I Mexiko tycks många redan ha glömt bort influensan. Och. I Schweiz, läkemedelslandet nummer ett, är det nästan ingen som vill vaccinera sig. Bland annat för att luddigheten angående vaccinets biverkningar är för stor. Här kan du läsa vad SvD skriver om Schweizares vägran.

Om vi för en stund skulle anta att svininfluensan är ett enda stort jippo, vilka storebröder är det då som sitter och håvar in miljardförtjänstbeloppen? Jag tycker att hela den här historien är lika suddig och luddig nu som när den tog sin fart i början på året. Jag säger varken ja eller nej. Jag bara undrar och är väldigt nyfiken på slutscenen.

fredag 13 november 2009

Jag följer influensan hack i häl...

Gör ett besök på en vårdcentral i centrala Karlstad. Det är barn överallt. Fullständig kaos. Alla ska fylla i sina papper och sen få sin spruta, mot svininfluensan. När jag står utanför porten och håller på att mecka med att få upp låset till min cykel kommer en liten blond prinsessa utspringandes. Hon hoppar och skuttar och berättar gärna för hela världen att:

Jag har fått en spruta i armen! Det gjorde nästan inte ens ont!!

Det är tur att i alla fall barnen tar ganska lätt på den här galenskapen. Det känns bisarrt att vara i Sverige och uppleva samma panik en gång till, mer än ett halvår senare och i mitt eget land.
Då, för ungefär ett halvår sedan, befann jag mig i södra Mexiko. I april någon gång tog paniken fart på allvar i takt med att skräckspridningen om den nya och obotliga influensan lamslog ett helt land.
Hela Mexiko City, en stad med si sådär 20 miljoner invånare, bommade igen. Skolor stängdes och likaså arbetsplatser. Alla satt istället hemma och tryckte, rädda för att gå ut bland folk. Matbutikerna gapade tomma, inte bara på människor utan även på matvaror, då folk i panik fullkomligt tömt dem för att bunkra upp hemma. För säkerhets skull. Ifall det skulle dröja månader tills man kunde gå ut igen...

I södern oroade man sig mer för ekonomin än för själva influensan. Alla turister åkte hem och lämnade HUR många människor arbetslösa i ett land utan a-kasse system?

Då fanns det inget vaccin. Då följde en hel nation nyhetssändningarna med paniken bultande i bröstet. Själv drog jag till den svettande djungeln och glömde bort hela grejen. För i värmeböljan var det ingen som pratade om influensan, kanske för att nästan ingen blev sjuk? Även i Mexiko konstaterade man snabbt att de värst drabbade områdena låg uppe i de kalla bergen...

Tillbaka i Sverige får jag uppleva ytterligare ett samhälles svininfluensapanik. Ett samhälle där det inte bara är de fattiga som blir sjuka. Ett samhälle som ger alla riskgrupper en helt gratis spruta. Och jag som den senaste tiden alltid verkar gå omrking med en konspirationsteori i huvudet kan inte låta bli att undra: Hur står det egentligen till med biverkningar av det där snabbt framställda vaccinet? Jag tänker i alla fall inte vaccinera mig. Så det så.

torsdag 5 november 2009

2012

Ungefär tre år kvar till "den stora katastrofen" som bland annat mayafolket och inkafolket förutspått. Man kan tro vad man vill om det, men följande dokumentär är i alla fall värd att ta en titt på...

Här kan du se filmen som i vetenskapliga termer förklarar varför december 2012 kan komma att bli en mycket intressant tid i vår historia.

söndag 1 november 2009

Svensken på Bolivias mest ökända fängelse



I Latinamerika har man tagit ett nytt steg i kampen mot drogerna. Man vänder ryggen till USAs och den rika delen av världens metoder. I land efter land legaliseras istället en stor mängd av drogerna, men i små doser för personligt bruk. Mexiko är ett av de senaste länderna att sluta upp i skaran som tror att en legalisering -så kallad avkriminalisering- kan vara en väg att få bukt med de drogrelaterade krigen och våldet. Helt galet säger en del. Konstigt säger andra. Den minst dåliga vägen att lösa ett stort problem på säger många.

För. Det är väl bara att konstatera att förstörda kokaodlingar i Bolivia och fattiga småbönder som plötsligt blir av med sin enda inkomstkälla till följd av kriget mot drogerna inte är en bra lösning.(Att tugga kokablad och dricka kokate är lika vanligt i Bolivia som att dricka kaffe i Sverige)
Sveriges radio har gjort en timmes reportage om ämnet...för att försöka sätta fingret på problematiken. Här hittar du reportaget.

Imorgon ska jag träffa Jonas Andersson, "El Choco", som suttit fängslad på ett av Bolivias mest ökända fängelser San Pedro. Han åkte fast i tullen på flygplatsen El Alto utanför La Paz med några kilo kokain i väskan och har sett fler knarkkungar än de flesta av oss.

Att sitta på San Pedros hirarkiska fängelse är verkligen ingen dans på rosor. Där har knarkkungarna egna lägenheter och forstsätter langa kokain precis som utanför fängelsets murar. Där sitter stackars fattiga bönder som bara stulit en höna för att rädda familjen från hungerdöden inspärrade i flera år, för att de inte har pengar att betala sig ut. Och där satt Jonas Andersson från Kungälv, utan spanska, utan pengar och med en jäkla ångest men också med en jäkla vilja att överleva.

Imorgon besöker han Karlstad och jag är otroligt spänd på att få träffa honom. Vad säger han om legaliseringen av diverse droger för personligt bruk i Latinamerika?