A-Pie - Till fots med ett av Bolivias mest engagerade rockband.

Kärlek, enighet och humanitet och en stor portion passionerad rockmusik. A-Pie är bandet som inte bara levererar sköna rytmer utan även arbetar hårt för sina mindre lyckligt lottade medmänniskor. Om landets politiker arbetade som dem skulle Bolivia med all säkerhet vara ett mindre splittrat land.

Alla vägar är blockerade i Cochabamba. Ingen människa med fordon kommer in eller ut. Busschafförer och lastbilschafförer protesterar som så många gånger förr genom att blockera vägarna och hindra all trafik. De vill ha vägar utan stora hål i. Politikerna brukar inte lyssna till folkets protester, därför tillhör blockader av vägarna ingen ovanlighet i Cochabamba,
På grund av dagens blockader får A Pies sångare cykla hela vägen in till centrum för att kunna närvara på kvällens konsert. Den lilla cykelturen tar lite drygt en timme men är väl värd besväret. Namnet A-Pie betyder "Till fots" och symboliserar den sanna bolivianen, som precis som bandets cyklande sångare, befinner sig i ständig rörelse.
- Trots allt elände som hänt i vårt land står vi forfarande upp. A-Pie symboliserar Bolivias invånare som befinner sig i ständig rörelse och som trots en tämligen kaotisk historia fortfarande står med båda fötterna på jorden, ovilliga att ge upp, berättar bandets sångare Cayo.

Att A Pie är passionerade musiker som älskar det de gör syns på scenen där de rockar loss ordentilgt och får allt i sin närhet att röra på sig. De befinner sig i just det här nuet för att musiken får dem att känna sig mer levande. Med en otrolig inlevelse sjunger bandets sångare rakt in i hjärtat på sina lyssnare. Hans röst är en blandning av många kända och rispigt hesa röster. Kvällens konsert bjuder både på bandets egna låtar, samt en hel del covers.
Och de lyckas. Lyckas med att göra covers på både radiohead, pink floyd, alice in chains och många fler utan att förstöra de heliga orginalen. Och magin bara stiger. Till låten Morena Tropicana går energin lös i den rockiga lokalen. Den klättrar på väggarna, lägger sig som ett dis över lokalen, bosätter sig i publikens kroppar och smyger ut genom fönstren och sprider sig som en positiv uppmaning över de bolivianska markerna.
Det är skillnad på band och band. A-Pie är helt enkelt födda att stå på scenen och pumpa ut sina budskap till alla som råkar befinna sig i närheten.
- Vi är inte här för att tjäna pengar, vi vill bara spela, sen får vi se hur långt det går.

Så här långt har det gått ganska bra. Bandet är storkändisar i hemstaden Cochabamba men är även nationellt kända som rockband i Bolivia. (Som för så många andra band började bandets historia för ganska länge sedan med en passion för att spela musik och med en vilja att förändra världen runt omkring sig i alla fall lite grann. Bandet som i dagarna består av de två bröderna Guerra på bas, sång och gitarr och av bma bala på trummor bildades redan när bröderna Guerra gick på högstadiet 1994. Bandet hankade sig fram och började inte spela på riktigt förrän under universitetsåren 1997. Det var först 2002 som bandets karriär tog fart på allvar.) Idag kan bandet mer eller mindre leva på musiken men är långt ifrån några divor. Kvällens konsert gör de gratis till förmån för centret CAICC och de av stadens barn som bor i fängelse.

- Vi vill få folk att inse vad som händer runt omkring dem, berättar Cayo.
Trots de senaste årens framgångar står han fortfarande kvar med båda fötterna på jorden och är en otroligt sympatisk och jordnära människa. Han är en sån där människa som det inte går att tycka illa om. Texterna handlar om dagens Bolivia. Om både positiva och negativa betraktelser, men samtidigt skvallrar musiken och kanske speciellt de med Bolivias färger pyntade instrumenten, om en otrolig stolthet över sitt land.
- Jag är stolt över att vara bolivianare. Jag är mestis och därigenom en del av landet. Bolivia är ett land med en otolig variation. Här finns allt en människa behöver!
-Jag skulle verkligen vilja sjunga på quechua då det skulle förena ännu fler människor, men just nu är det en omöjlighet då min språknivå är alldeles för låg.

På frågan om Bolivias framtid svarar Cayo att han bara önskar fred och enighet för sitt land i framtiden.
-Problemet med Bolivia är att det bor en sådan bitterhet hos folket. De koncentrerar sig för mycket på vad som har hänt under historiens lopp och kan inte bara glömma och gå vidare.
-De som styr det här landet tillhör rasismklassen och tänker bara på sig själva och är därmed inte en del av landet.
-Låt oss eliminera politikerna!

Det går inte att låta bli att imponeras över band som A Pie och över sångare som Cayo som inte bara levererar grymt bra musik utan också har ett stort socialt engagemang. Tack vare bandets framgångar har bandets sångare möjlighet att dedikera all övrig tid åt de olycksdrabbade barnen.
Varje morgon omvandlas rocksångaren till en social busschafför som åker runt i Cochabamba och hämtar upp alla de barn som bor på stadens fängelser med sina föräldrar. Han förvandlas till den ständigt sjungande och glada busschaffören som försöker hålla humöret på topp hos den stora gruppen barn i alla åldrar. Centret är en fristad för barnen. Där får de mat, hjälp med läxorna och får ständigt höra uppmuntrande ord från personalen.

Vem som helst skulle kunna utrycka bandets stora engagemang med ett enda stort WOW, men för Cayo är arbetet och livsstilen något helt naturligt. Han vill inte skryta och utan att han egentligen säger det med ord utstrålar hela hans person att det han gör är helt naturligt och absolut inga konstigheter. När han berättar om centret för fängelsebarnen tänds en låga i hans ögon samtidigt som hans mörka blick berättar om hur svårt det kan vara vissa dagar. Om hur svårt det är att vara stark när man bara vill gråta.
Låten Verdad (Sanning) handlar om precis det. Den är en ledsen, förbannad och något agressiv låt som har vunnit flera musikpriser i Bolivia och ständigt spelas på radion. Det är en terapilåt som handlar om när våldet vinner och skrevs när bandets sångare inte visste vart han skulle ta vägen.
- Låten handlar om en dag på jobbet, berättar CAICCs föreståndarinna samt Cayos fru Veronica.
Hon fortsätter att berätta om morgonen då de plockade upp en svårt misshandlad pojke på ett av fängelserna. Runt munnen hade den lilla tio-åriga pojken ett stort bitmärke och hans kropp var fullständigt täckt av djupa sår och blåmärken, orsakat av mammas järnrör. Den dagen grät de tillsammans, tog med sig pojken hem till sitt eget hus och skötte om honom. Senare fick han flytta in hos en fosterfamilj.
Cayo berättar att det tyvärr inte hör till ovanligheten att vissa av barnen har blivit både våldtagna och misshanldade när de hämtar upp dem på morgonen. Då är det svårt att bita ihop och vara positiv. Men han vet att centret är det viktigaste som barnen äger i livet, och även om det inte går att beskydda dem dygnet runt måste han koncentrera sig på det positiva. På att ge barnen kärlek, uppmuntran och berätta för dem att de själva bär på kraften att förändra sin egen framtid,
-Centret och barnen har blivit till ett missbruk. Jag kan inte låta bli att gå hit, ler A-Pies sångare.
Och det märks. På centret är Cayo en stor idol. Någon som barnen ser upp till. De svärmar runt honom och han bara ler och ger dem av någonting som aldrig kommer sina hos hans person; tid och engagemang. En bättre förebild kan ett barn inte ha.

Musik bygger broar av hopp, skapar gemenskap och tänjer på gränser. Kvällens konsert går mot sitt slut och publiken fullkomligt jublar. Bandets sångare avrundar kvällen med några väl valda ord som förhoppningsvis många ur publiken kommer ta med sig hem och fundera vidare på.

-Det spelar ingen roll vart vi kommer ifrån. Om vi är cambas, corelos, aymaras, warani eller quechua. Vi är alla lika genom att vi är människor och vi måste respektera varandra och hålla ihop.

Uchpa - rock och blues på inkaspråk

- Det är min uppgift som musiker att se till att Perus ungdomar inte glömmer bort sitt språk och sin kultur. Det finns ingenting som gör mig så stolt som när vi spelar live och en massa ungdomar i publiken hoppar omkring som galna och sjunger med i låtarna - på quechua.

En känga med nitar korsar en typisk indiansk sandal vars fot bär en vit socka, antagligen gjord av lamadjurets ull. Bilden som pryder "Det bästa av Uchpa" - skivan talar sitt eget tydliga språk. Det handlar så klart om rock som lutar sig tillbaka på, och beblandar sig med, en stark andinsk identitet. Uchpas sångare Freddy Ortiz låter som en blandning av Axl Rose och Smashing Pumpkins Billy Corgan, men sjunger på ett språk som i alla fall inte jag förstår, men som höjer musikens själ ännu ett snäpp högre. I början av bandets karrär gjorde killarna mest covers på Nirvana, men med egna texter.

-Jag och min kompis Igor Montoya träffades i Ayachucho. Vi var fanatiska dyrkare av rock. Våra ungdomsår bestod av att lyssna på andinsk folkmusik och rock tillsammans med ett par flaskor andinsk öl (la cana).

-1993 spelade vi in en kasett med åtta låtar rock och lite blues, med sång på quechua. Helt enkelt för att jag pratar quechua men även för att ge musiken en annorlunda smak. Vi var bara fanatiska och inspelningen var bara till för oss och för att våra polare skulle kunna lyssna på vår musik. Men kasetterna multiplicerades väldigt snabbt och tillslut ägde de flesta ungdomar i vår närhet en kopia av en kopia.

Uchpas sångare Freddy är stolt över att vara quechuaindian och kämpar genom musiken för att de andinska ungdomarna inte ska glömma sin kultur och sitt språk. Bandet vill berätta för sin publik att det fortfarande finns ett sött, levande och väldigt uttrycksfullt språk som härstammar från inkarikets Peru. De vill försöka rädda sitt vackra språk som likt samiskan i norra skandinavien hela tiden får allt mindre utövare.

Ingen hade någonsin hört ett andinsk band förut som inte spelade folkmusik. I Peru var Uchpa den första gruppen av sitt slag som vågade göra något nytt och blanda det andinska soundet med rockmusik. Med quechua som frontfigur och med både elgitarrer och traditionella andinska instrument skapade bandet ett helt unikt sound som fyllde igen ett förut existerande tomrum och bedövade behovet av något nytt i den andinska världens Peru.

Med el huayno (andinsk folkmusik) rinnande i blodet berättar Freddy hur mjuka detaljer ur den andinska folkmusiken tillsammans med rockens vilddjur skapar något helt ojämförbart.

- Jimmy Hendrix och den andinska fiolspelaren Chimango tillsammans får dig helt enkelt att flyga, förklarar han.

Och bandets medlemmar bredde ut sina vingar och seglade i en rasande fart ut över de andinska landskapen. (Efter att ha spelat in några amatörmässiga kasetter, gjort några spelningar i Ayacucho och små samhällen däromkring, fått sina låtar spelade på både radio och tv, ringde plötsligt Lima och erbjöd bandet en spelning på en av Perus mest kända rocklokaler, La Noche.

Där någonstans tog bandets karriär fart på allvar.  I slutet på 1999 spelade bandet in sin första profisonella cd-skiva, quman musiky (annorlunda andetag). Idag har bandet spelat i nästan hela Peru och har sin största publik i landets södra delar där det bor mest människor som pratar quechua. Dessutom har bandet blivit anlitade av La Paz och fått erbjudande om att spela i Europa, något som däremot aldrig blivit av.

Idag gör bandet bara egen musik och låtarna handlar om det som händer runt omkring dem. Om sociala problem, miljöproblem och om sånt som händer under en normal dag. De sjunger om både Moder Jord, om att dricka Chicha (traditionell majsdryck) och om Peru Llaqta (samhälle Peru).

- Alla låtar har djupa och vilda budskap som till exempel Pitaqmi Kanki (vem är jag). På den låten sjunger Perus landsbygdsbarn i ett bakgrunds korus och låten handlar helt enkelt om de barn som på grund av Perus våldsamma historia växer upp utan föräldrar.

Uchpa betyder aska på quechua och var ett naturligt namn att sätta på ett band som bildades mitt under gerillornas stridigheter i Peru. Många människor miste livet när regeringens arme, då styrd av president Fujimori, försökte utrota vänsterns gerilla. Det gick inte helt rätt till när den dåvarande presidenten, som nu står åtalad för brott mot de mänskliga rättigheterna, försökte städa upp i ett stökigt Peru. Oskyldiga människoliv spilldes på de mest fasansfulla sätt och är en stor anledning till att många barn blev föräldralösa.  

- Barnen blev uppfostrade av sina mostrar och morbröder, familjer som gömmer sanningen, och nu när de är ungdomar, vad skulle de säga om de fick veta att deras föräldrar dog på det sättet?

Idag håller Uchpa på att spela in sin fjärde skiva som de hoppas ska komma ut på marknaden innan årets slut. Tanken med den nya skivan är att blanda in ännu mer andinska sounds och skapa något ännu mer unikt än innan. Bandet har inga stora planer på att klättra längre upp på musik-karriärens stege och ta sig ut på världsmarknaden. De trivs ganska bra där de är, mitt bland andernas mäktiga bergstoppar.

- Peru är ett multikulturellt land. Rikt på naturresurser och rikt på känslor. Men det är ett oärligt land genom sina myndigheter. Vi är patrioter, men med törst och med hunger. Vi  vill ha ett mera fritt Latinamerika, för vi har allt som vi behöver här!

Bild Ushpa

Latinamerikas öppna ådror

"Bolivia, ett av världens fattigaste länder, skulle kunna skryta - om det inte vore patetiskt och helt meningslöst - med att ha bidragit till de rikaste ländernas välstånd."

Bergskropparna på vägen mot Potosi glänser i guld och silver. Det ser ut som att någon har strött ut pulver av guld och silver över markerna. Solens strålar gör att bergen gnistrar och glimmar. Det är vackert och det känns i hela kroppen att jag är på väg till en mycket speciell plats. Bussen följer järnvägsspåret nästan hela vägen från Sucre till Potosi men jag ser under den tre timmar långa resan inte till ett enda tåg. Antagligen för att det sällan går några tåg här nu för tiden. Potosis storhetstid är för länge sedan över. Det som en gång var Latinamerikas center och en av de rikaste städerna i världen står idag och hukar i skuggan av sin egen historia.

För några hundra år sedan var Potosi Latinamerikas center. Där fann man stora silverfyndigheter i bergen som gjorde att folk kom från när och fjärran för att utvinna silvret. Likt de spanska erövrarna stormade Cusco och stal allt dess guld och prål vändes upptäckarnas ögon senare mot Potosi och de stora silverfyndigheterna. Ursprungsfolken användes mer eller mindre som slavar och var i egentlig mening de som med sina bara händer utvann skatterna som betalade för Europas utveckling och gjorde industrialiseringen möjlig.

Hade det inte varit för Potosi och Bolivia hade industrialiseringen kanske inte tagit sådan fart i Europa. Det är Amerikas ursprungsfolk som med sina bara händer har utvunnit skatterna som gjorde att den europeiska ekonomin tog fart. Det är Amerikas ursprungsfolk som med sin fattigdom betalat för vårt välstånd. Man skulle kunna tycka att det inte vore mer än rätt att vi i väst betalade tillbaka lite av det som vi under historiens gång har stulit från Amerikas ursprungsbefolkning. Man skulle kunna tycka att det nu är deras tur att, med vårt ekonomiska stöd, få fart på sin egen utveckling.

Men historien fortsätter och människorna i väst är antagligen alldeles för giriga för att dela med sig av det välstånd som de kort och gott har stulit från mindre lyckligt lottade kontinenter. De fortsätter dessutom att utnyttja sina fattiga grannar genom att köpa upp mark, etablera stora industrier, och fortsätta suga ut de fattiga ländernas rikedomar. De rika vill alltid ha mer och de fattiga får vackert nöja sig med det lilla som blir över. Med lite ändringar i historien skulle det lika gärna kunnat ha varit tvärt om. Hade upptäckare från Amerika hunnit till Europa först, ja, med lite fantasi kan man lätt tänka sig vad det hade inneburit för dig och mig idag.

 Dagens Potosi är långt ifrån lika glansfullt som under sin storhetstid. Husen står och förfaller i stadens utkant, många av kyrkorna i staden har gjorts om till biografer och dylikt, och människorna som fortfarande bor kvar i den lilla staden bland bergen är antagligen lika fattiga nu som de var när spanjorerna anlände för några hundra år sedan. Potosi är en spökstad. Men. Inne i centrum känns det som att strosa omkring i gamla stan i Stockholm och man förvånas ideligen över att man befinner sig i Bolivia. Potosi är långt ifrån inkaruiner och indiansk kultur, stadens gator och byggnader domineras helt och hållet av koloniala byggnader Däremot råder det en total avsaknad av vita människor, bortsett ifrån några enstaka turister som ses vandra längst med gruvstadens gator. När mineralerna började sina, sinade också Potosis vita ådror bort. Idag finns bara vålnaden kvar av det som för inte så länge sedan var ett av världens på mineraler rikaste områden.

 ...och ursprungsfolken fortsätter att arbeta i gruvorna och försöker skrapa fram de mineraler som fortfarande finns kvar i de utarmade bergen. De böjer sina ryggar som så många gånger förr och arbetar flitigt på för att kunna tjäna ihop några bolivianos som räcker för att föda familjen en dag till. De drömmer fortfarande om att vara den person som en dag hittar en av få silverådror som fortfarande sägs finnas kvar där någonstans i djupet. Och kanske kan denna generations gruvarbetare räkna med att få behålla mer om de en dag skulle springa på den stora skatten.