söndag 2 mars 2008

När fingrarna frysa i ljuvlig sommartid


Jag hade nästan glömt hur det var den där vintern när jag bodde i Barcelona och inte ville krypa ut ur mitt näste av filtar på morgonen. I det längsta möjliga undvek jag köldchocken det innebar att ta sig ut ur sängen och in i badrummet och där huttrande, skakande, ja nästan döende av köld krångla med kranen för att få till en human nivå av varmvatten. Vissa morgonar hade jag otur och upptäcka mitt i den löddrande akten att skölja ur schampot ur håret att -helvete- nu tog gasen slut. Jag är en frusen människa som inte alls gillar att gå omkring och skaka, huttra och snora. Men, nu är jag där igen. Jag lämnade de trofasta elementen hemma och bestämde mig för att besöka högre höjder. Det är ju ändå sommar i Bolivia tänkte jag, det kan väl inte vara så faligt.
Jag räknade varmt med att det bara skulle vara kallt om nätterna och i alla fall nästan sommarvarmt om dagarna. Oj vad fel jag hade. Nu sitter jag här vid min dator i mitt kalla sovrum och snorar. Jag var på bröllopp häromkvällen och tog på mig alldeles för lite kläder. Tänkte så klart att när det vankas bröllopp vill man ju vara fin och tog på mig en klänning. Visserligen övergav jag varken tjocka strumpbyxor, raggsockar eller ens en varm tröja, men det hjälpte inte. Jag satt ändå där och skakade samtidigt som jag tappert fyllde på koka-spritförrådet i kroppen i hopp om att det skulle göra mig varm.
Den medicinen funkade och snart dansade jag glatt på bland de andra i det långa dansledet. I det här landet har man nämligen för sed att dansa i ett långt led av par istället för att sprida ut sig lite hur som helst på dansgolvet. Jag tränade i flera timmar på höftrullningarna och tyckte att jag tillslut fick till något som i alla fall skulle kunna kallas en släkting till salsan. Jag hoppas verkligen att det var en komplimang och inte ett hån när en kille kommenterade min fina taktkänsla.
För övrigt var det inte så märkvärdigt att gå på ett Bolivianskt bröllopp, det var ganska likt ett vanligt svenskt bröllopp fast kanske något mer avslappnat än de som jag hittils har besökt i Sverige. En akt som däremot är något annorlunda på ett Bolivianskt bröllopp är själva kasta-buketten-ritualen. I Bolivia är det här en ritual som tillhör efterfesten. Först får alla singelflickor -där även jag- ta sig fram till centrum av allas uppmärksamhet för att tävla om att få tag på brölloppsbuketten. Sen är det killarnas tur att tävla om brudgummens lilla rosett.
Den här kvällen var tjejerna betydligt modigare än killarna. När det var singel killarnas tur att stega fram och utföra ritualen verkade det plötsligt inte finnas några singelkillar på plats. Men det var inget problem som inte löste sig. Istället fick brudparet hjälpas åt att ropa ut den ena singelkillen efter den andra. I sällskap av mycket skratt och skämt växte sig skaran av singelkillar ganska snart till större än singeltjejernas. Tillslut hade båda könslagen en vinnare var och det blev dags för nästa moment. Valsen. De två vinnarna dansade en något omaka vals tillsammans i glansen av allas uppmärksamhet. Om det är sant som folkmunnen säger kommer de två singlarna att gifta sig det närmaste året, men inte nödvändigtvis med varandra. En annan överraskning var maten. Jag trodde väl aldrig att ett bolivianskt bröllopp skulle bjuda på nästan traditionell svensk husmanskost. Nämlig en köttbit och ett stort berg av olika sorters skivade och kokade potatisar. Det kändes som jag tog en tripp tillbaka till min barndom.

Så kan jag lägga till ännu ett land i listan över länder där jag har varit på bröllopp. Nu hoppas jag att det går som jag vill - att jag om en månad även kan lägga till ett mayabröllopp i Mexico till listan, och lite värme.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar