Ensam med världen

När alla andra sov var det absolut vackrast att vara vaken.

Fångad barndoms dröm

Machu Pichu och Peru

Peru var fantastiskt. Det går inte med ord att beskriva hur jag kände när jag tidigt en morgon i april anlände till den heliga inka-dalen. Där stod jag plötsligt och tittade ut över ruinerna och grönskan och kunde inte förstå att det var sant. Efter så många år hade jag äntligen nått mitt mål. Efter att ha varit på väg så länge. Min kropp och mitt sinne reds av ett energirus. Under en hel dag var jag helt och hållet hög på livet. Där jag gick ner för trapporna kunde jag se det gamla Machu Pichu framför mig. Då när det var fullt av liv och fullt av människor. Kunde höra ljuden, känna dofterna och se människorna. 

Trots den höga höjden tog det mig inte lång tid att ta mig upp på bergstoppen på bilden. Jag hade så mycket glädje i kroppen att jag nästan sprang dit upp. Sedan satt jag med ryggen vilandes mot en gammal vägg och tittade ner på den gamla Inkastaden under mig. En del av min själ hade äntligen hittat hem och funnit ro. Jag drog ett djupt andetag och kände mig lycklig över att finnas till, i just det nuet.

A-Pie - Till fots med ett av Bolivias mest engagerade rockband.

Kärlek, enighet och humanitet och en stor portion passionerad rockmusik. A-Pie är bandet som inte bara levererar sköna rytmer utan även arbetar hårt för sina mindre lyckligt lottade medmänniskor. Om landets politiker arbetade som dem skulle Bolivia med all säkerhet vara ett mindre splittrat land.

Alla vägar är blockerade i Cochabamba. Ingen människa med fordon kommer in eller ut. Busschafförer och lastbilschafförer protesterar som så många gånger förr genom att blockera vägarna och hindra all trafik. De vill ha vägar utan stora hål i. Politikerna brukar inte lyssna till folkets protester, därför tillhör blockader av vägarna ingen ovanlighet i Cochabamba,
På grund av dagens blockader får A Pies sångare cykla hela vägen in till centrum för att kunna närvara på kvällens konsert. Den lilla cykelturen tar lite drygt en timme men är väl värd besväret. Namnet A-Pie betyder "Till fots" och symboliserar den sanna bolivianen, som precis som bandets cyklande sångare, befinner sig i ständig rörelse.
- Trots allt elände som hänt i vårt land står vi forfarande upp. A-Pie symboliserar Bolivias invånare som befinner sig i ständig rörelse och som trots en tämligen kaotisk historia fortfarande står med båda fötterna på jorden, ovilliga att ge upp, berättar bandets sångare Cayo.

Att A Pie är passionerade musiker som älskar det de gör syns på scenen där de rockar loss ordentilgt och får allt i sin närhet att röra på sig. De befinner sig i just det här nuet för att musiken får dem att känna sig mer levande. Med en otrolig inlevelse sjunger bandets sångare rakt in i hjärtat på sina lyssnare. Hans röst är en blandning av många kända och rispigt hesa röster. Kvällens konsert bjuder både på bandets egna låtar, samt en hel del covers.
Och de lyckas. Lyckas med att göra covers på både radiohead, pink floyd, alice in chains och många fler utan att förstöra de heliga orginalen. Och magin bara stiger. Till låten Morena Tropicana går energin lös i den rockiga lokalen. Den klättrar på väggarna, lägger sig som ett dis över lokalen, bosätter sig i publikens kroppar och smyger ut genom fönstren och sprider sig som en positiv uppmaning över de bolivianska markerna.
Det är skillnad på band och band. A-Pie är helt enkelt födda att stå på scenen och pumpa ut sina budskap till alla som råkar befinna sig i närheten.
- Vi är inte här för att tjäna pengar, vi vill bara spela, sen får vi se hur långt det går.

Så här långt har det gått ganska bra. Bandet är storkändisar i hemstaden Cochabamba men är även nationellt kända som rockband i Bolivia. (Som för så många andra band började bandets historia för ganska länge sedan med en passion för att spela musik och med en vilja att förändra världen runt omkring sig i alla fall lite grann. Bandet som i dagarna består av de två bröderna Guerra på bas, sång och gitarr och av bma bala på trummor bildades redan när bröderna Guerra gick på högstadiet 1994. Bandet hankade sig fram och började inte spela på riktigt förrän under universitetsåren 1997. Det var först 2002 som bandets karriär tog fart på allvar.) Idag kan bandet mer eller mindre leva på musiken men är långt ifrån några divor. Kvällens konsert gör de gratis till förmån för centret CAICC och de av stadens barn som bor i fängelse.

- Vi vill få folk att inse vad som händer runt omkring dem, berättar Cayo.
Trots de senaste årens framgångar står han fortfarande kvar med båda fötterna på jorden och är en otroligt sympatisk och jordnära människa. Han är en sån där människa som det inte går att tycka illa om. Texterna handlar om dagens Bolivia. Om både positiva och negativa betraktelser, men samtidigt skvallrar musiken och kanske speciellt de med Bolivias färger pyntade instrumenten, om en otrolig stolthet över sitt land.
- Jag är stolt över att vara bolivianare. Jag är mestis och därigenom en del av landet. Bolivia är ett land med en otolig variation. Här finns allt en människa behöver!
-Jag skulle verkligen vilja sjunga på quechua då det skulle förena ännu fler människor, men just nu är det en omöjlighet då min språknivå är alldeles för låg.

På frågan om Bolivias framtid svarar Cayo att han bara önskar fred och enighet för sitt land i framtiden.
-Problemet med Bolivia är att det bor en sådan bitterhet hos folket. De koncentrerar sig för mycket på vad som har hänt under historiens lopp och kan inte bara glömma och gå vidare.
-De som styr det här landet tillhör rasismklassen och tänker bara på sig själva och är därmed inte en del av landet.
-Låt oss eliminera politikerna!

Det går inte att låta bli att imponeras över band som A Pie och över sångare som Cayo som inte bara levererar grymt bra musik utan också har ett stort socialt engagemang. Tack vare bandets framgångar har bandets sångare möjlighet att dedikera all övrig tid åt de olycksdrabbade barnen.
Varje morgon omvandlas rocksångaren till en social busschafför som åker runt i Cochabamba och hämtar upp alla de barn som bor på stadens fängelser med sina föräldrar. Han förvandlas till den ständigt sjungande och glada busschaffören som försöker hålla humöret på topp hos den stora gruppen barn i alla åldrar. Centret är en fristad för barnen. Där får de mat, hjälp med läxorna och får ständigt höra uppmuntrande ord från personalen.

Vem som helst skulle kunna utrycka bandets stora engagemang med ett enda stort WOW, men för Cayo är arbetet och livsstilen något helt naturligt. Han vill inte skryta och utan att han egentligen säger det med ord utstrålar hela hans person att det han gör är helt naturligt och absolut inga konstigheter. När han berättar om centret för fängelsebarnen tänds en låga i hans ögon samtidigt som hans mörka blick berättar om hur svårt det kan vara vissa dagar. Om hur svårt det är att vara stark när man bara vill gråta.
Låten Verdad (Sanning) handlar om precis det. Den är en ledsen, förbannad och något agressiv låt som har vunnit flera musikpriser i Bolivia och ständigt spelas på radion. Det är en terapilåt som handlar om när våldet vinner och skrevs när bandets sångare inte visste vart han skulle ta vägen.
- Låten handlar om en dag på jobbet, berättar CAICCs föreståndarinna samt Cayos fru Veronica.
Hon fortsätter att berätta om morgonen då de plockade upp en svårt misshandlad pojke på ett av fängelserna. Runt munnen hade den lilla tio-åriga pojken ett stort bitmärke och hans kropp var fullständigt täckt av djupa sår och blåmärken, orsakat av mammas järnrör. Den dagen grät de tillsammans, tog med sig pojken hem till sitt eget hus och skötte om honom. Senare fick han flytta in hos en fosterfamilj.
Cayo berättar att det tyvärr inte hör till ovanligheten att vissa av barnen har blivit både våldtagna och misshanldade när de hämtar upp dem på morgonen. Då är det svårt att bita ihop och vara positiv. Men han vet att centret är det viktigaste som barnen äger i livet, och även om det inte går att beskydda dem dygnet runt måste han koncentrera sig på det positiva. På att ge barnen kärlek, uppmuntran och berätta för dem att de själva bär på kraften att förändra sin egen framtid,
-Centret och barnen har blivit till ett missbruk. Jag kan inte låta bli att gå hit, ler A-Pies sångare.
Och det märks. På centret är Cayo en stor idol. Någon som barnen ser upp till. De svärmar runt honom och han bara ler och ger dem av någonting som aldrig kommer sina hos hans person; tid och engagemang. En bättre förebild kan ett barn inte ha.

Musik bygger broar av hopp, skapar gemenskap och tänjer på gränser. Kvällens konsert går mot sitt slut och publiken fullkomligt jublar. Bandets sångare avrundar kvällen med några väl valda ord som förhoppningsvis många ur publiken kommer ta med sig hem och fundera vidare på.

-Det spelar ingen roll vart vi kommer ifrån. Om vi är cambas, corelos, aymaras, warani eller quechua. Vi är alla lika genom att vi är människor och vi måste respektera varandra och hålla ihop.

Uchpa - rock och blues på inkaspråk

- Det är min uppgift som musiker att se till att Perus ungdomar inte glömmer bort sitt språk och sin kultur. Det finns ingenting som gör mig så stolt som när vi spelar live och en massa ungdomar i publiken hoppar omkring som galna och sjunger med i låtarna - på quechua.

En känga med nitar korsar en typisk indiansk sandal vars fot bär en vit socka, antagligen gjord av lamadjurets ull. Bilden som pryder "Det bästa av Uchpa" - skivan talar sitt eget tydliga språk. Det handlar så klart om rock som lutar sig tillbaka på, och beblandar sig med, en stark andinsk identitet. Uchpas sångare Freddy Ortiz låter som en blandning av Axl Rose och Smashing Pumpkins Billy Corgan, men sjunger på ett språk som i alla fall inte jag förstår, men som höjer musikens själ ännu ett snäpp högre. I början av bandets karrär gjorde killarna mest covers på Nirvana, men med egna texter.

-Jag och min kompis Igor Montoya träffades i Ayachucho. Vi var fanatiska dyrkare av rock. Våra ungdomsår bestod av att lyssna på andinsk folkmusik och rock tillsammans med ett par flaskor andinsk öl (la cana).

-1993 spelade vi in en kasett med åtta låtar rock och lite blues, med sång på quechua. Helt enkelt för att jag pratar quechua men även för att ge musiken en annorlunda smak. Vi var bara fanatiska och inspelningen var bara till för oss och för att våra polare skulle kunna lyssna på vår musik. Men kasetterna multiplicerades väldigt snabbt och tillslut ägde de flesta ungdomar i vår närhet en kopia av en kopia.

Uchpas sångare Freddy är stolt över att vara quechuaindian och kämpar genom musiken för att de andinska ungdomarna inte ska glömma sin kultur och sitt språk. Bandet vill berätta för sin publik att det fortfarande finns ett sött, levande och väldigt uttrycksfullt språk som härstammar från inkarikets Peru. De vill försöka rädda sitt vackra språk som likt samiskan i norra skandinavien hela tiden får allt mindre utövare.

Ingen hade någonsin hört ett andinsk band förut som inte spelade folkmusik. I Peru var Uchpa den första gruppen av sitt slag som vågade göra något nytt och blanda det andinska soundet med rockmusik. Med quechua som frontfigur och med både elgitarrer och traditionella andinska instrument skapade bandet ett helt unikt sound som fyllde igen ett förut existerande tomrum och bedövade behovet av något nytt i den andinska världens Peru.

Med el huayno (andinsk folkmusik) rinnande i blodet berättar Freddy hur mjuka detaljer ur den andinska folkmusiken tillsammans med rockens vilddjur skapar något helt ojämförbart.

- Jimmy Hendrix och den andinska fiolspelaren Chimango tillsammans får dig helt enkelt att flyga, förklarar han.

Och bandets medlemmar bredde ut sina vingar och seglade i en rasande fart ut över de andinska landskapen. (Efter att ha spelat in några amatörmässiga kasetter, gjort några spelningar i Ayacucho och små samhällen däromkring, fått sina låtar spelade på både radio och tv, ringde plötsligt Lima och erbjöd bandet en spelning på en av Perus mest kända rocklokaler, La Noche.

Där någonstans tog bandets karriär fart på allvar.  I slutet på 1999 spelade bandet in sin första profisonella cd-skiva, quman musiky (annorlunda andetag). Idag har bandet spelat i nästan hela Peru och har sin största publik i landets södra delar där det bor mest människor som pratar quechua. Dessutom har bandet blivit anlitade av La Paz och fått erbjudande om att spela i Europa, något som däremot aldrig blivit av.

Idag gör bandet bara egen musik och låtarna handlar om det som händer runt omkring dem. Om sociala problem, miljöproblem och om sånt som händer under en normal dag. De sjunger om både Moder Jord, om att dricka Chicha (traditionell majsdryck) och om Peru Llaqta (samhälle Peru).

- Alla låtar har djupa och vilda budskap som till exempel Pitaqmi Kanki (vem är jag). På den låten sjunger Perus landsbygdsbarn i ett bakgrunds korus och låten handlar helt enkelt om de barn som på grund av Perus våldsamma historia växer upp utan föräldrar.

Uchpa betyder aska på quechua och var ett naturligt namn att sätta på ett band som bildades mitt under gerillornas stridigheter i Peru. Många människor miste livet när regeringens arme, då styrd av president Fujimori, försökte utrota vänsterns gerilla. Det gick inte helt rätt till när den dåvarande presidenten, som nu står åtalad för brott mot de mänskliga rättigheterna, försökte städa upp i ett stökigt Peru. Oskyldiga människoliv spilldes på de mest fasansfulla sätt och är en stor anledning till att många barn blev föräldralösa.  

- Barnen blev uppfostrade av sina mostrar och morbröder, familjer som gömmer sanningen, och nu när de är ungdomar, vad skulle de säga om de fick veta att deras föräldrar dog på det sättet?

Idag håller Uchpa på att spela in sin fjärde skiva som de hoppas ska komma ut på marknaden innan årets slut. Tanken med den nya skivan är att blanda in ännu mer andinska sounds och skapa något ännu mer unikt än innan. Bandet har inga stora planer på att klättra längre upp på musik-karriärens stege och ta sig ut på världsmarknaden. De trivs ganska bra där de är, mitt bland andernas mäktiga bergstoppar.

- Peru är ett multikulturellt land. Rikt på naturresurser och rikt på känslor. Men det är ett oärligt land genom sina myndigheter. Vi är patrioter, men med törst och med hunger. Vi  vill ha ett mera fritt Latinamerika, för vi har allt som vi behöver här!

Bild Ushpa

Latinamerikas öppna ådror

"Bolivia, ett av världens fattigaste länder, skulle kunna skryta - om det inte vore patetiskt och helt meningslöst - med att ha bidragit till de rikaste ländernas välstånd."

Bergskropparna på vägen mot Potosi glänser i guld och silver. Det ser ut som att någon har strött ut pulver av guld och silver över markerna. Solens strålar gör att bergen gnistrar och glimmar. Det är vackert och det känns i hela kroppen att jag är på väg till en mycket speciell plats. Bussen följer järnvägsspåret nästan hela vägen från Sucre till Potosi men jag ser under den tre timmar långa resan inte till ett enda tåg. Antagligen för att det sällan går några tåg här nu för tiden. Potosis storhetstid är för länge sedan över. Det som en gång var Latinamerikas center och en av de rikaste städerna i världen står idag och hukar i skuggan av sin egen historia.

För några hundra år sedan var Potosi Latinamerikas center. Där fann man stora silverfyndigheter i bergen som gjorde att folk kom från när och fjärran för att utvinna silvret. Likt de spanska erövrarna stormade Cusco och stal allt dess guld och prål vändes upptäckarnas ögon senare mot Potosi och de stora silverfyndigheterna. Ursprungsfolken användes mer eller mindre som slavar och var i egentlig mening de som med sina bara händer utvann skatterna som betalade för Europas utveckling och gjorde industrialiseringen möjlig.

Hade det inte varit för Potosi och Bolivia hade industrialiseringen kanske inte tagit sådan fart i Europa. Det är Amerikas ursprungsfolk som med sina bara händer har utvunnit skatterna som gjorde att den europeiska ekonomin tog fart. Det är Amerikas ursprungsfolk som med sin fattigdom betalat för vårt välstånd. Man skulle kunna tycka att det inte vore mer än rätt att vi i väst betalade tillbaka lite av det som vi under historiens gång har stulit från Amerikas ursprungsbefolkning. Man skulle kunna tycka att det nu är deras tur att, med vårt ekonomiska stöd, få fart på sin egen utveckling.

Men historien fortsätter och människorna i väst är antagligen alldeles för giriga för att dela med sig av det välstånd som de kort och gott har stulit från mindre lyckligt lottade kontinenter. De fortsätter dessutom att utnyttja sina fattiga grannar genom att köpa upp mark, etablera stora industrier, och fortsätta suga ut de fattiga ländernas rikedomar. De rika vill alltid ha mer och de fattiga får vackert nöja sig med det lilla som blir över. Med lite ändringar i historien skulle det lika gärna kunnat ha varit tvärt om. Hade upptäckare från Amerika hunnit till Europa först, ja, med lite fantasi kan man lätt tänka sig vad det hade inneburit för dig och mig idag.

 Dagens Potosi är långt ifrån lika glansfullt som under sin storhetstid. Husen står och förfaller i stadens utkant, många av kyrkorna i staden har gjorts om till biografer och dylikt, och människorna som fortfarande bor kvar i den lilla staden bland bergen är antagligen lika fattiga nu som de var när spanjorerna anlände för några hundra år sedan. Potosi är en spökstad. Men. Inne i centrum känns det som att strosa omkring i gamla stan i Stockholm och man förvånas ideligen över att man befinner sig i Bolivia. Potosi är långt ifrån inkaruiner och indiansk kultur, stadens gator och byggnader domineras helt och hållet av koloniala byggnader Däremot råder det en total avsaknad av vita människor, bortsett ifrån några enstaka turister som ses vandra längst med gruvstadens gator. När mineralerna började sina, sinade också Potosis vita ådror bort. Idag finns bara vålnaden kvar av det som för inte så länge sedan var ett av världens på mineraler rikaste områden.

 ...och ursprungsfolken fortsätter att arbeta i gruvorna och försöker skrapa fram de mineraler som fortfarande finns kvar i de utarmade bergen. De böjer sina ryggar som så många gånger förr och arbetar flitigt på för att kunna tjäna ihop några bolivianos som räcker för att föda familjen en dag till. De drömmer fortfarande om att vara den person som en dag hittar en av få silverådror som fortfarande sägs finnas kvar där någonstans i djupet. Och kanske kan denna generations gruvarbetare räkna med att få behålla mer om de en dag skulle springa på den stora skatten.

Ett leende besitter kraften att förändra världen.

Hon. En gammal indiankvinna med vitt långt hår uppbundet i två långa flätor som smeker henne om ryggen. Med ett ansikte som bär spår av ett långt liv. Med rynkor som löper likt små bäckar och större floder längst med hennes hud. Hon är vacker. Och hon fullkomligt strålar. Jag kan inte låta bli att betrakta henne där hon med krokig rygg går gatan fram. Sakta. Hon stannar till en stund i ett gatuhörn för att ordna till tråden. Runt ena armen har hon nämligen flera kilometer garn virat och ägnar promenaden åt att spinna upp det på en sprinnrock. Men det har trasslat till sig något för henne och hon stannar upp en stund för att rätta till problemet. När hon en halv minut senare fortsätter framåt får hon syn på mig, på andra sidan gatan.

Vägen emellan oss skulle lika gärna kunna vara ett stort hav som skiljer oss åt, och vi två små båtar som stilla guppar fram över vågorna. Var och en håller vi oss på vår kant och aktar oss noga för att komma för nära inpå den andra. Vägen som löper fam emellan oss placerar oss i olika världar.

Precis som människorna i Bolivias huvudstad Sucre. De lever sida vid sida i samma stad men samtidigt i helt olika världar. Ljus och mörk. De andas samma luft och äter av samma frukter men avståndet emellan dem är enormt. I ett av oppositionens högsäten i Bolivia bor rasismen i varje hörn. Vart man än styr stegen hör man kommentarer som snackar skit om regeringen och den nya presidenten.

-Bort med Evo Morales och diktaturen, vi vill ha demokrati, lyder en protesterandes röst under en av mina rundturer i staden.

På något sätt har oppositionen trasslat ihop begreppen. Deras nystan har fått en stor knut på mitten som inte tycks kunna gå upp av sig själv. För. I min värld kämpar landets president för ett alldeles för splittrat lands överlevnad. Han kämpar för dem som aldrig har ägt några fördelar och fortfarande inte gör det. Oppositionen kallar honom både diktator, bög och krigsmakare. Han stör deras ordning och inners inne är de väldigt rädda för att han ska lyckas genomföra sin politik och vända på rollerna.

Demokraten kallas diktator i sitt eget land, och före detta diktatorer helgonförklaras. I ett land där matvarorna den senaste tiden har stigit i höjden och där man på många håll snart kommer gå till val om autonomi och markägande vilar hotet om ett inbördeskrig som en sprängfärdig granat i varje människas hjärta.

Damen på andra sidan gatan tittar på mig under bråkdelen av några sekunder och spricker sedan upp i ett stort och tandlöst leende. I nästa sekund sträcker hon upp en hand och börjar glatt att vinka till mig. Jag blir förvånad, men glad. I Bolivia brukar man absolut inte bli så glatt hälsad på av ursprungsbefolkningen i städerna. Att ha vit hud innebär för det allra mesta att man blir sedd på med en stor misstänksamhet. Och med tanke på historiens gång i Bolivia är det kanske inte så konstigt att för de flesta ursprungsfolk betyder den vita huden inget annat än trubbel.

Därför blir jag glatt förvånad när damen på andra sidan gatan viftar och vinkar til mig som om jag vore hennes bästa väninna. Som om det inte alls fanns ett hav av olikheter som skiljer oss åt, utan att vi var lika jämställda som jag skulle vilja att vi vore.

Jag ler varmt åt henne, både på insidan och utsidan, och stäcker upp handen i en glad hälsning. När vi har passerat varandra vänder jag mig om och tittar länge efter henne där hon försvinner allt längre bort på andra sidan gatan, mot bergen till. Så liten, så fridfull, så lycklig, och med lösningen på Bolivas alla problem vilandes över sina läppar. Utan att utrycka det i ord vet hon det som många av landets musiker, poeter, författare och artister också vet, och gärna påpekar. Det spelar ingen roll om landets president tillhör högern eller vänstern. För. Det är folket som besitter makten. Det är de som i all förståelse och all respekt måste mötas på mitten. Det är de som måste lära sig att både skratta, le och gråta, Tillsammans.

Karolina Malm

Vi delar alla på samma regn.

Den fridfullhet som hade lagt sig över Sucre förändrades till en zon av protester på vår första arbetsdag. Några timmar innan vår första lektion i journalistik och fotografering skulle gå av stapeln rådde rena rama krigszonen i centrala Sucre. Demonstranter invaderade staden och cockhandgranater gjorde att allt i sin närhet vibrerade.
Hela staden var full av protesterande och arga människor som fått nog av att priserna på helt vanliga varor som bröd börjar stiga i höjderna. Beväpnade med grytor och skedar banade sig den demonstrerande skaran fram i stadens centrala delar och gjorde sina röster hörda på flera kilometers avstånd. På eftermiddagen slöt skaran upp runt Placa 25 del mayo och började attakera regeringsbygnaden med diverse högt smällande verktyg. Inget tumult uppstog dock och allt lät värre än vad det egentligen var.
Oppositionen passade på att skälla lite extra på president Evo Morales och skek bland annat ut budskap som "Evo Morales är aborten till Hugo Chavez". Dessutom fördömde man viceprecidenten och kallade honom för en bög som har ihop det med presidenten.
Jag kunde inte riktigt låta bli att dra lite på smilbanden när oppositionen dessutom kallade Evo Morales för diktator och ropade ut att demokrati, ja, det är vad man vill ha.
Att jag plötsligt har hamnat i Oppositionens högsäte i Bolivia råder det inga som helst tvivel om, det märks vart jag än går någonstans.

Första lektionen med ungdomarna gick över förväntan. De fick titta på tre av michael jacksons musik-video-mästerverk och sedan kommentera dem. Det satte igång ett otroligt engagemang hos deltagarna och den närmaste halvtimmen spottade de ur sig den ena tänkvärda meningen efter den andra. Kvällens bästa citat om "Stranger in moskow" löd:

-Vi har olika mycket men delar alla på samma regn.

Två månader i Bolivia

Nästan halva tiden av min vistelse i Bolivia har gått. Det har hittills varit en karusell av nya upplevelser, intryck och diverse kulturkrockar där glädje hela tiden har blandats med förtvivlan i min omgivning.
President Evo Morales har hunnit fira två år som president, miniatyrdagen Las Alasitas har firats med köp av framtida drömmar, en karneval har invigts med vattenkrig och avslutats med offer till Moder Jord och jag har dansat Cholita tillssammans med fint uppklädda aymara-indianer i en liten by precis vid Titicacasjön.
Samtidigt har det eviga regnandet och framfarten av ett nytt väderfenomen som kallas La Nina skördat offer över hela landet, förstört både skördar, vägar, broar och bostadshus och jag har hunnit med att gå på både ett bröllopp och en begravning.

Efter nästan två månader i La Paz och el Alto där jag och min kompanjon Joel inte sett till en enda ungdom, inte kommit igång med vårat arbete och haft väldigt svårt att komma innanför de höga personliga murarna hos våra arbetskamrater på organisationen begav jag mig av på en mini-turne tillsammans med Joel i Bolivia. Vi visste inte då hur väl vi behövde komma bort från La Paz för att hitta en nödvändig inspiration för att kunna komma igång med vårat arbete.

Första anhalten på vår resa var gruvstaden Llallagua där vi hade redaktionsmöte med våra övriga medarbetare för att planera den tidning som vi ska producera under våran tid i Bolivia. Under en helg planerade och struktureade vi samtidigt som vi var ute på långa strövtåg bland bergen och provade på Llallaguas matlagningskonster.

Därefter begav vi oss av mot landets huvudstad Sucre för att besöka organisationens kontor nummer två och tillsammans med medarbetarna där planera de kommande kurserna i fotografering och journalistik som jag och joel kommer att hålla under mars månad.
I Sucre blev vi bemötta med öppna armar och kände på en gång hur det sedan länge förlorade engagemanget och viljan att göra någonting började pumpa i ådrorna på oss. På bara några dagar hade vi planeingen klar för oss och hade redan genom affischer lyckats locka till oss mer än tillräckligt många deltagare till kurserna.
Under några intensiva dagar i Sucre kändes det plötsligt som att vi hade gjort mer nytta än under hela våran tid i Bolivia. Vi sprang dessutom runt som rena rama galningarna och letade efter kulturella arrangemang och kulturellt engagerade för våran tidning Horisont som kommer att handla om populärkultur i Bolivia.

Efter ytterligare några dagar fortsatte vi våran turne och anlände snart till staden Cochabamba. Där ägnade vi några timmar åt att prata om Bolivia, om hur mediesituationen ser ut i landet och ge tips i största allmänhet till de norska praktikanter som precis anlänt till landet.
Vi gick dessutom på konsert med rockbandet A Pie, gjorde en intervju med dem för tidningen, gjorde en helgavstickare till Chapare för att prata med aporna i djungeln och njuta av fuktigt tropiskt klimat på lägre höjder, och följde på måndagen när vi återvände till Cochabamba med A Pies sångare Cayo till ett center för barn som bor i fängelse där han jobbar volontärt.

När vi en och en halv vecka senare återvände till La Paz trillade våran handledare Gloria på organisationen i el Alto nästan av stolen när vi med otrolig energi dukade fram vår senaste tid för henne och dessutom presenterade våran plan för de närmaste månaderna tillsammans med en budget. Att vi i frånvaron av La Paz och el Alto kommit igång ordentligt med vårt arbete rådde det inte längre några tvivel om.

Nu är jag och Joel tillbaka i Sucre igen och håller i skrivande stund på att förbereda oss inför kursstarterna i foto och journalistik som går av stapeln imorgon kväll. Trots att en stress inför hur vi egentligen ska hinna med allt som vi har planerat de närmsta månaderna har infunnit sig ser vi med spänning och stor förväntan fram emot avsparken av vårt praktikarbete imorgon.

Bild Joel Alvarez

...och det är tur för barnen att det finns engagerade människor.

Trötta efter en natt av dålig sömn kliver vi en måndag morgon på en stor och blå buss som står och väntar på oss längst med en trottoarkant i Cochabamba. I samma stund som vi kliver upp på bussen gnuggar vi envist bort sömnen ur ögonen. Plörsligt möts vi av glada rop och minst en miljon små ögon vänds åt vårt håll. Alla vill hälsa och sträcker fram små och ivriga händer mot oss samtidigt som röster börjar sjunga för fulla halsar tillsammans med lekledaren framme vid ratten.
Bussen börjar röra på sig och guppar tålmodigt fram över den ojämna asfralten. Runtomkring oss rör det ena yrvädret efter det andra på sig och riktar sina nyfikna ögon åt vårat håll. De vill veta vilka vi är, vad vi gör där, och framförallt hur den där stora kameran egentligen fungerar.
De flesta barnen på bussen är på ett alldeles strålande humör och sjunger glatt med i de av busschaffören påhittade visorna som handlar om allt mellan himmel och jord.
De skulle kunna vara vilka glada och ibland ledsna ungar som helst. Och de är precis som barn är mest, med den enda lilla skillnaden att de bor på ett av stadens två fängelser. För att mamma eller pappa har brutit mot lagen.
I Bolivia hör det inte till ovanligheten att hela familjer bor tillsammans på de minst tänkbara ytor i landets fängelser. När familjeförsörjaren plötsligt hamnar i fängelse har den övriga familjen oftast inget annat val än att följa med. För att de inte har råd med någonting annat. I Bolivia måste fångarna ofta betala dyrt för sin vistelse i fängelset och det är oftast den övriga familjen som har i uppgift att samla in de pengar som krävs.
Fängelserna i Cochabamba tillhör inte de värsta i landet. Här sitter bara småbrottslingar som har anhållits enligt lag 1008, lagen om narkotikabrott. I städer som till exempel La Paz där de värsta brottslingarna hamnar är fängelserna många gånger värre. Där är det dessutom ingen ovanlighet att små och oskyldiga barn bor under samma tak och precis tätt intill både mördare och våldtäktsmän.
Bussen stannar och släpper av den första kullen barn vid centret. Busschaffören Cayo ser glatt till att alla barn kommer av bussen, tillsammans med alla sina tillhörigheter. Några av de små knattarna håller varandra i hand och knallar tillsammans iväg mot husets ingång på andra sidan gården. När alla har kommit av bussen och in i huset är det dags för bussen att göra runda nummer två.
Tio minuter senare stannar vi vid vad som vid första anblicken tycks vara ett vanligt hus. Det står dock en beväpnad polis med militärgrön uniform utanför porten. När vi kliver in över tröskeln är det första vi får syn på ett stort galler och innanför det en samling människor, mestadels män. Vi fortsätter in i byggnadens kök där barn av alla de storlekar håller på att förbereda sig för avfärd. Vi får hälsa på några av mammorna till barnen vars ögon utrycker den starkaste form av tacksamhet. Inget barn ska behöva växa upp på ett fängelse och att centret betyder allt för både barnen och deras föräldrar råder det inga som helst tvivel om. Tack vare det har de
möjligheten att i alla fall nästan växa upp som vanliga barn.
Barnen är ivriga att komma iväg och snart befinner vi oss på den guppande vägen igen. På väg till centret, där barn som annars skulle trängas om utrymme för lek på stadens fängelser, får den uppmuntran och uppmärksamhet som de så väl behöver. Där de får mat, hjälp med läxor och ständigt får höra att de är unika, fantastiska och själva besitter förmågan att bära sin framtid i rätt riktning.
CAICC (stödjande center för barn i fångenskap) är en fristad för ungefär 80 barn i Cochabamba. Centrets mål är att stärka barnens självkänsla såpass mycket att de inte tar samma väg i liviet som sina föräldrar.
Tyvärr är centrets ekonomiska situation allt annat än bra och personalen, som till stor del arbetar volontärt, kämpar varje dag för dess överlevnad. Föreståndarinnan Veronica Bustillos de Guerra och den övriga personalen är dock noga med att inta låta några oroliga åsikter nå barnens öron. För barnen är centret allt, det absolut viktigaste de äger, och det märks på den energi, glädje, kreativitet och lärarlust som bor i minsta lilla vrå av det stora huset i utkanten av Cochabamba. Personalen håller Bolivias framtid i sina händer och gör enligt mig ett på många sätt viktigare arbete än de flesta av landets politiker.

Bildspel från centret i Cochabambaa;

http://www.prospectusdesign.com/fangelse/fangelse.html

Bild: Joel Alvarez

Vattenkrig på höga höjder

Ifrån mitt fönster på kontoret har jag en otroligt bra utsikt över staden el Alto. Tegelbyggnader efter tegelbyggnader avlöser varandra längst med de långa gatorna. Längst bort i fjärran kan jag ana andernas kullriga landskap. På så här höga höjder över havet ligger molnen alltid lågt och smeker kullerlandskapen med sina vita, gråa och stundtals svarta skepnader. En kyrka med alldeles kritvitt torn bryter av det annars så tegleröda färgmönstret ifrån min utsiktsplats vid fönstret.

På andra sidan gatan pågår ett skådespel. Karnevalen närmar sig med stormsteg och enligt boliviansk sed brukar man då ha för nöje att kasta vatten på varandra. På andra sidan gatan står två tegelhus mitt emot varandra. På taken av dessa två tegelbyggnader rusar barn omkring. På det vänstra takets hus står två pojkar och kikar ner på gatan långt nedanför. De har vattenskopor redo för vem som än skulle råka gå förbi på gatan nedanför. Precis som jag tittar upp och bort mot dem släpper en av dem en av sina blöta bomber. Upphetsade lutar de två pojkarna sig ut över kanten för att se hur objektet för deras illdåd ska reagera på den blöta överraskningen. När så vattenoffret riktar blicken uppåt för att hitta förövarna till vattenbrottet är pojkarna snabba att hoppa undan så at deras brott inte blir upptäckt.
På andra sidan gatan från pojkarna håller en mamma på att hänga tvätt medans hennes små barn springer glatt omkring uppe på takvåningen. Även de leker för glatta livet med vatten. Och ett tu tre så står de där allihop, på båda sidorna om gatan, och kikar ner mot marken. Plötsligt far det vatten genom luften från taket på båda de två tegelbyggnaderna och någon stackare 10-15 meter längre ner måste ha blivit ordentligt blöt. Med tanke på barnens glada miner måste de ha träffat ganska bra. Men de tröttnar inte för det. Skådespelet på andra sidan gatan fortsätter och fortsätter och fortsätter. Barnen har det bästa gömstället som är möjlig. Från takterasserna långt uppe i luften är det ingen som ser dem förrän det redan är för sent. Trots att jag befinner mig på ett kontor på andra sidan gatan kan jag nästan både se och höra deras skrattande upphetsning ifrån mitt skrivbord. Idag är jag betraktare till skådespelet, inom den närmaste framtiden antagligen offret som måste åka hem och byta kläder eferssom några småpojkar precis dränkt mig i vatten. Jag ska beväpna mig med en vattenpistol så att jag i alla fall kan gå till motatck med de små busar som befinner sig på samma nivå som mig. Vattenkrig är härmed förklarat.

När fingrarna frysa i ljuvlig sommartid

Jag hade nästan glömt hur det var den där vintern när jag bodde i Barcelona och inte ville krypa ut ur mitt näste av filtar på morgonen. I det längsta möjliga undvek jag köldchocken det innebar att ta sig ut ur sängen och in i badrummet och där huttrande, skakande, ja nästan döende av köld krångla med kranen för att få till en human nivå av varmvatten. Vissa morgonar hade jag otur och upptäcka mitt i den löddrande akten att skölja ur schampot ur håret att -helvete- nu tog gasen slut. Jag är en frusen människa som inte alls gillar att gå omkring och skaka, huttra och snora. Men, nu är jag där igen. Jag lämnade de trofasta elementen hemma och bestämde mig för att besöka högre höjder. Det är ju ändå sommar i Bolivia tänkte jag, det kan väl inte vara så faligt.
Jag räknade varmt med att det bara skulle vara kallt om nätterna och i alla fall nästan sommarvarmt om dagarna. Oj vad fel jag hade. Nu sitter jag här vid min dator i mitt kalla sovrum och snorar. Jag var på bröllopp häromkvällen och tog på mig alldeles för lite kläder. Tänkte så klart att när det vankas bröllopp vill man ju vara fin och tog på mig en klänning. Visserligen övergav jag varken tjocka strumpbyxor, raggsockar eller ens en varm tröja, men det hjälpte inte. Jag satt ändå där och skakade samtidigt som jag tappert fyllde på koka-spritförrådet i kroppen i hopp om att det skulle göra mig varm.
Den medicinen funkade och snart dansade jag glatt på bland de andra i det långa dansledet. I det här landet har man nämligen för sed att dansa i ett långt led av par istället för att sprida ut sig lite hur som helst på dansgolvet. Jag tränade i flera timmar på höftrullningarna och tyckte att jag tillslut fick till något som i alla fall skulle kunna kallas en släkting till salsan. Jag hoppas verkligen att det var en komplimang och inte ett hån när en kille kommenterade min fina taktkänsla.
För övrigt var det inte så märkvärdigt att gå på ett Bolivianskt bröllopp, det var ganska likt ett vanligt svenskt bröllopp fast kanske något mer avslappnat än de som jag hittils har besökt i Sverige. En akt som däremot är något annorlunda på ett Bolivianskt bröllopp är själva kasta-buketten-ritualen. I Bolivia är det här en ritual som tillhör efterfesten. Först får alla singelflickor -där även jag- ta sig fram till centrum av allas uppmärksamhet för att tävla om att få tag på brölloppsbuketten. Sen är det killarnas tur att tävla om brudgummens lilla rosett.
Den här kvällen var tjejerna betydligt modigare än killarna. När det var singel killarnas tur att stega fram och utföra ritualen verkade det plötsligt inte finnas några singelkillar på plats. Men det var inget problem som inte löste sig. Istället fick brudparet hjälpas åt att ropa ut den ena singelkillen efter den andra. I sällskap av mycket skratt och skämt växte sig skaran av singelkillar ganska snart till större än singeltjejernas. Tillslut hade båda könslagen en vinnare var och det blev dags för nästa moment. Valsen. De två vinnarna dansade en något omaka vals tillsammans i glansen av allas uppmärksamhet. Om det är sant som folkmunnen säger kommer de två singlarna att gifta sig det närmaste året, men inte nödvändigtvis med varandra. En annan överraskning var maten. Jag trodde väl aldrig att ett bolivianskt bröllopp skulle bjuda på nästan traditionell svensk husmanskost. Nämlig en köttbit och ett stort berg av olika sorters skivade och kokade potatisar. Det kändes som jag tog en tripp tillbaka till min barndom.

Så kan jag lägga till ännu ett land i listan över länder där jag har varit på bröllopp. Nu hoppas jag att det går som jag vill - att jag om en månad även kan lägga till ett mayabröllopp i Mexico till listan, och lite värme.

När avgaser möter regnmoln på högplatån

Sen en tid tillbaka befinner jag mig i den trafikmyllrande och avgasluktande staden La Paz, Bolivia. Den i en bergsgryta vilande staden på 3700 meters höjd som omges av andernas mäktiga berg har tusen olika utseenden. Här sträckdr sig hus av tusen olika varianter upp mot den för närvarande ständigt molntäta himlen. Några av husen är väl inglasade och sträcker sig mot himlen likt stolta speglar medan andra hus hukar sig bredvid och berättar historier från kolonialtidens Bolivia. Några hus står ofärdiga medans andra är närmast fallfärdiga.
På stadens gator rusar den ena minibussen efter den andra förbi, ständigt skrikande efter nya passagerare. I La Paz råder en ständig ström av traffik. Däremot består mestadelen av fordonen som brottas om utrymmet på stadens gator av minibussar och taxibilar. Förutom några fåtal glänsande statsjeepar, som med största sannolikhet hör hemma i stadens rikaste områden, existerar ingen persontrafik.
La Paz är en kontrastrik stad. När jag går gatan fram tittar en skoputsarpojke hoppfullt upp på mig bakom sin svarta mask och riktar ett skokrämsskitigt finger mot mina svarta gympadojor i hopp om att kunna tjäna några extra småslantar. På samma gata möter jag välklädda kostymkillar som håller sina portföljer i stadiga grepp. Lite längre fram längst den myllrande trotoaren sitter en indiankvinna med sina små barn, även hon sträcker fram en hand i hopp om ett bidrag till den fattiga familjen.
På trottoarerna trängs det ena ståndet med det andra. Här brottas försäljare om kunderna till diverse småsaker som vatten, cigaretter, dagstidningar, godis, dricka och så vidare. I klyftornas stad tycks ingenting vara långt borta. Vad behovet än tränger verkar det finnas att få tag på runt hörnet.

I ett samhälle där de rika bor längst ner i en kokande gryta och de fattigaste bor på kanten till den finns det många historier att berätta. Hoppar man på en minubuss och beger sig uppför alla backar och ut ur La Paz kommer man ganska snabbt till den angränsande miljonstaden El Alto som ligger på högplatån. El Alto sägs vara den snabbast växande staden i hela Bolivia och har redan gått om La Paz när det gäller antal invånare. El Alto har de senaste 20 åren växt från en liten förort till en egen storstad. Hit anlände den ena landsbygdsfamiljen efter den andra i sitt sökande efter ett rikare liv. Det var här de hamnade och fortfarande hamnar efter att ha lämnat sina hem ute på landsbygden för att söka lyckan närmare den stora staden La Paz. Här råder det därför en ännu större variation i arkitektur och det ena huset är inte det andra likt.

Trots en utbredd fattigdom är La Paz och El Alto är långt ifrån bara misär. Under ytan bor starka sociala rörelser som ständigt kämpar för att förbättra landets demokratiska situation. För en dryg månad sedan firade Evo Morales två år som president. Han är den första preisdenten någonsin som representerar ursprungsbefolkningens Bolivia. Sedan han kom till makten har det skett stora förändringar i Bolivia. Att på bara några år smula sönder den kolonialism som under 500 års tid har förtryckt Bolivias ursprungsfolk är ingen enkel uppgift. Evo Morales och has parti har skapat stora förändringar i landet, men förändring och demokrati är någonting som kräver tid, tålamod och hårt arbete.
— Avkoloniseringen av Bolivia har börjat och det är en prosess utan återvändo. Det här är en fredlig, demokratisk, kulturell samt ursprungsfolkens revolution. Det bolivianska folket har antagit utmaningen om avkolonisering och därför kommer utländska natinoner aldrig mer kunna påtvinga oss sin vilja.
Så löd president Evo Morales ord när han på två-årsdagen som president höll ett sex timmar långt tal till folket.

Till stora protester från framförallt utländska företag gjorde regeringen i början av sin mandatperiod en radikal omvandling av landets naturtillgångar. Många förut privatägda företag omvandlades till nationellt ägda företag. Där enbart 18 procent av vinsten förut gick till den bolivianska staten och resten till privata företag har siffrorna bytts ut och är idag de omvända. Idag tillfaller större delen av vinsterna av landets naturtillgångar den bolivianska staten, dock försvinner stora delar fortfarande utomlands till avbetalningen av utlandsskulden till Världsbanken.

Omskrivningen av grundlagen har tagit längre tid än vad partiet från början utlovade, vilket till största del är oppositionens fel. Den rika och vita minoriteten som oppositionen representeras av har de senaste två åren gjort allt de kunnat för att förhindra arbetet med omskrivningen av grundlagen. Under hösten 2007 genomfördes en rad våldsamma protester i landets östra delar. I november uppstod tumult i landets officiella huvudstad Sucre där två personer dödades och hundratals skadades. Sedan den dagen har ett rykte om ett kommande inbördeskrig florerat i landet. Det slutgiltiga lagförslaget, som till största del innehåller nya lagar grundade på de mänskliga rättigheterna som rätten till en bostad, rätten till skola, rätten till arbete och så vidare, lämnades in i december. Om allt går som Evo-regeringen planerar kommer landet att gå till val och rösta om en del av den nya grundlagen någon gång i april månad.

Bolivias ursprungsfolk har fått mer än nog. Enade och med flera hunda års kämparanda kräver de demokrati, mänskliga rättigheter och ett enat Bolivia. Det finns en enorm vilja att förändra landet till det bättre men det finns också en enorm vilja att förändra landet till det bättre utan att begå samma misstag som många av dagens industiländer redan har begått.

Kramfors-La Paz tur och retur.

Så här såg vi ut då. När vi bodde på Holas Folkhögskola utanför Kramfors och förberedde oss inför avfärd mot Anderna. Då kändes det som en overklig dröm. Att campandet ute i skogen, svamp-plockande i norrlandsskog, farmarbete och febrilt tidningsarbete skulle leda till Boliviansk storstad och kaos var det svårt att förstå. Kanske var det just den skarpa kontrasten mellan svensk landsbygd och fattig storstad som sedan utgjorde den absolut färgstarkaste kulturchocken. Att från allt det lugna med bastubad och spark-åkning i ett kallt, snöigt och mörkt sverige helt plötsligt hamna i kaosens centrum med trafik och skrikande människor över allt och dessutom tugga koka för att bli av med den ihärdigt påträngande huvudvärken som en följd av att plötsligt befinna sig 4000 meter över havet, var ett kultur-utbyte som hette duga. Men det gick ju bra tillslut. Hatade La Paz i början, men det var mer en hatkärlek som varje dag växte sig starkare och starkare och starkare. Idag saknar jag den traditionella dansen, cuenta-cuentos kvällarna med Poly och potatisen (haha) allra mest.

När resandet blir till religion

Den sökandes väg till nirvana, himlen och sinnesfrid kantas av berg och dalar och de konstigaste äventyr. Det bor ett lekande barn i denna människas bröst och den ständiga rastlösheten och viljan att växa och förstå sin omgivning bättre jagar hela tiden vidare i nya riktningar. Djupa skogar och möten med själen i naturen växlar med pulserande storstäder och möten med människor. Ständigt växande. Likt ett flera hundra år gammalt träd med antika mossar sträcks grenar ut i alla möjliga riktningar. Uppåt, neråt, fram och tillbaka. Vägskälen är många men riktningen fortsätter hela tiden framåt. Drivet vidare återskapas hela tiden i olika människors berättelser, kulturbakgrunder och filosofier om meningen med livet. Vandraren, pilgrimen, äventyraren, fotografen, skribenten, resenären, bergsbestigaren, musikern, poeten. De har alla sökandet efter svaren gemensamt. De drivs hela tiden vidare och stressas kanske av att ha en alltför fast punkt i tillvaron. Friheten som rusar genom blodet när ryggsäcken står packad med det mest nödvändigaste vinner i längden. Det är frihet att kunna leva för stunden. Sökarens liv är omväxlande, helt klart. Men det innebär också att stycka upp sin själ och lämna bitar av den utspridda över hela världen. I ögonblick. I möten med människor som tillfälligt korsar den upptrampade vägen. I platser som bara passeras en gång. Samtidigt innebär det att ständigt växa när resan blir till Religion. Att efter flera timmars kämpande uppför en envis uppförsbacke nå toppen av ett mäktigt berg är en andlig upplevelse. Att kasta sig ut ur ett flygplan med bara en fallskärm som livlina är att komma närmare svaret om meningen med livet. Närmare kraften som kallas både Gud, Buddah och Allah. Trots att vandringen kantas av diverse svårigheter handlar det om att ständigt utmana sig själv. Att klara mer och mer. Att växa sig starkare. Längst den långsträckta vägen som leder både hit och dit har en liten plutt växt till ett kraftdjur. På insidan. När en mötande frågar efter en favoritplats kan den sökande omöjligt välja. Långsträckta sandstränder eller höga bergstoppar? Sagolandskap så långt ögat kan nå eller pulserande skitig storstad? Fridfull ensamhet eller gnirstrande gemenskap? Det är omöjligt att välja. Kontrasterna är nödvändiga. En skriande, oblyg bergspapegoja ger lika många ledtrådar om sanningen som en tjattrande försäljare. Dom har båda sin unika charm och är obetlada lärare i världens bästa skola. Livets skola.