söndag 2 mars 2008

...och det är tur för barnen att det finns engagerade människor.


Trötta efter en natt av dålig sömn kliver vi en måndag morgon på en stor och blå buss som står och väntar på oss längst med en trottoarkant i Cochabamba. I samma stund som vi kliver upp på bussen gnuggar vi envist bort sömnen ur ögonen. Plörsligt möts vi av glada rop och minst en miljon små ögon vänds åt vårt håll. Alla vill hälsa och sträcker fram små och ivriga händer mot oss samtidigt som röster börjar sjunga för fulla halsar tillsammans med lekledaren framme vid ratten.
Bussen börjar röra på sig och guppar tålmodigt fram över den ojämna asfralten. Runtomkring oss rör det ena yrvädret efter det andra på sig och riktar sina nyfikna ögon åt vårat håll. De vill veta vilka vi är, vad vi gör där, och framförallt hur den där stora kameran egentligen fungerar.
De flesta barnen på bussen är på ett alldeles strålande humör och sjunger glatt med i de av busschaffören påhittade visorna som handlar om allt mellan himmel och jord.
De skulle kunna vara vilka glada och ibland ledsna ungar som helst. Och de är precis som barn är mest, med den enda lilla skillnaden att de bor på ett av stadens två fängelser. För att mamma eller pappa har brutit mot lagen.
I Bolivia hör det inte till ovanligheten att hela familjer bor tillsammans på de minst tänkbara ytor i landets fängelser. När familjeförsörjaren plötsligt hamnar i fängelse har den övriga familjen oftast inget annat val än att följa med. För att de inte har råd med någonting annat. I Bolivia måste fångarna ofta betala dyrt för sin vistelse i fängelset och det är oftast den övriga familjen som har i uppgift att samla in de pengar som krävs.
Fängelserna i Cochabamba tillhör inte de värsta i landet. Här sitter bara småbrottslingar som har anhållits enligt lag 1008, lagen om narkotikabrott. I städer som till exempel La Paz där de värsta brottslingarna hamnar är fängelserna många gånger värre. Där är det dessutom ingen ovanlighet att små och oskyldiga barn bor under samma tak och precis tätt intill både mördare och våldtäktsmän.
Bussen stannar och släpper av den första kullen barn vid centret. Busschaffören Cayo ser glatt till att alla barn kommer av bussen, tillsammans med alla sina tillhörigheter. Några av de små knattarna håller varandra i hand och knallar tillsammans iväg mot husets ingång på andra sidan gården. När alla har kommit av bussen och in i huset är det dags för bussen att göra runda nummer två.
Tio minuter senare stannar vi vid vad som vid första anblicken tycks vara ett vanligt hus. Det står dock en beväpnad polis med militärgrön uniform utanför porten. När vi kliver in över tröskeln är det första vi får syn på ett stort galler och innanför det en samling människor, mestadels män. Vi fortsätter in i byggnadens kök där barn av alla de storlekar håller på att förbereda sig för avfärd. Vi får hälsa på några av mammorna till barnen vars ögon utrycker den starkaste form av tacksamhet. Inget barn ska behöva växa upp på ett fängelse och att centret betyder allt för både barnen och deras föräldrar råder det inga som helst tvivel om. Tack vare det har de
möjligheten att i alla fall nästan växa upp som vanliga barn.
Barnen är ivriga att komma iväg och snart befinner vi oss på den guppande vägen igen. På väg till centret, där barn som annars skulle trängas om utrymme för lek på stadens fängelser, får den uppmuntran och uppmärksamhet som de så väl behöver. Där de får mat, hjälp med läxor och ständigt får höra att de är unika, fantastiska och själva besitter förmågan att bära sin framtid i rätt riktning.
CAICC (stödjande center för barn i fångenskap) är en fristad för ungefär 80 barn i Cochabamba. Centrets mål är att stärka barnens självkänsla såpass mycket att de inte tar samma väg i liviet som sina föräldrar.
Tyvärr är centrets ekonomiska situation allt annat än bra och personalen, som till stor del arbetar volontärt, kämpar varje dag för dess överlevnad. Föreståndarinnan Veronica Bustillos de Guerra och den övriga personalen är dock noga med att inta låta några oroliga åsikter nå barnens öron. För barnen är centret allt, det absolut viktigaste de äger, och det märks på den energi, glädje, kreativitet och lärarlust som bor i minsta lilla vrå av det stora huset i utkanten av Cochabamba. Personalen håller Bolivias framtid i sina händer och gör enligt mig ett på många sätt viktigare arbete än de flesta av landets politiker.

Bildspel från centret i Cochabambaa;

http://www.prospectusdesign.com/fangelse/fangelse.html

Bild: Joel Alvarez

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar