Ett leende besitter kraften att förändra världen.

Hon. En gammal indiankvinna med vitt långt hår uppbundet i två långa flätor som smeker henne om ryggen. Med ett ansikte som bär spår av ett långt liv. Med rynkor som löper likt små bäckar och större floder längst med hennes hud. Hon är vacker. Och hon fullkomligt strålar. Jag kan inte låta bli att betrakta henne där hon med krokig rygg går gatan fram. Sakta. Hon stannar till en stund i ett gatuhörn för att ordna till tråden. Runt ena armen har hon nämligen flera kilometer garn virat och ägnar promenaden åt att spinna upp det på en sprinnrock. Men det har trasslat till sig något för henne och hon stannar upp en stund för att rätta till problemet. När hon en halv minut senare fortsätter framåt får hon syn på mig, på andra sidan gatan.

Vägen emellan oss skulle lika gärna kunna vara ett stort hav som skiljer oss åt, och vi två små båtar som stilla guppar fram över vågorna. Var och en håller vi oss på vår kant och aktar oss noga för att komma för nära inpå den andra. Vägen som löper fam emellan oss placerar oss i olika världar.

Precis som människorna i Bolivias huvudstad Sucre. De lever sida vid sida i samma stad men samtidigt i helt olika världar. Ljus och mörk. De andas samma luft och äter av samma frukter men avståndet emellan dem är enormt. I ett av oppositionens högsäten i Bolivia bor rasismen i varje hörn. Vart man än styr stegen hör man kommentarer som snackar skit om regeringen och den nya presidenten.

-Bort med Evo Morales och diktaturen, vi vill ha demokrati, lyder en protesterandes röst under en av mina rundturer i staden.

På något sätt har oppositionen trasslat ihop begreppen. Deras nystan har fått en stor knut på mitten som inte tycks kunna gå upp av sig själv. För. I min värld kämpar landets president för ett alldeles för splittrat lands överlevnad. Han kämpar för dem som aldrig har ägt några fördelar och fortfarande inte gör det. Oppositionen kallar honom både diktator, bög och krigsmakare. Han stör deras ordning och inners inne är de väldigt rädda för att han ska lyckas genomföra sin politik och vända på rollerna.

Demokraten kallas diktator i sitt eget land, och före detta diktatorer helgonförklaras. I ett land där matvarorna den senaste tiden har stigit i höjden och där man på många håll snart kommer gå till val om autonomi och markägande vilar hotet om ett inbördeskrig som en sprängfärdig granat i varje människas hjärta.

Damen på andra sidan gatan tittar på mig under bråkdelen av några sekunder och spricker sedan upp i ett stort och tandlöst leende. I nästa sekund sträcker hon upp en hand och börjar glatt att vinka till mig. Jag blir förvånad, men glad. I Bolivia brukar man absolut inte bli så glatt hälsad på av ursprungsbefolkningen i städerna. Att ha vit hud innebär för det allra mesta att man blir sedd på med en stor misstänksamhet. Och med tanke på historiens gång i Bolivia är det kanske inte så konstigt att för de flesta ursprungsfolk betyder den vita huden inget annat än trubbel.

Därför blir jag glatt förvånad när damen på andra sidan gatan viftar och vinkar til mig som om jag vore hennes bästa väninna. Som om det inte alls fanns ett hav av olikheter som skiljer oss åt, utan att vi var lika jämställda som jag skulle vilja att vi vore.

Jag ler varmt åt henne, både på insidan och utsidan, och stäcker upp handen i en glad hälsning. När vi har passerat varandra vänder jag mig om och tittar länge efter henne där hon försvinner allt längre bort på andra sidan gatan, mot bergen till. Så liten, så fridfull, så lycklig, och med lösningen på Bolivas alla problem vilandes över sina läppar. Utan att utrycka det i ord vet hon det som många av landets musiker, poeter, författare och artister också vet, och gärna påpekar. Det spelar ingen roll om landets president tillhör högern eller vänstern. För. Det är folket som besitter makten. Det är de som i all förståelse och all respekt måste mötas på mitten. Det är de som måste lära sig att både skratta, le och gråta, Tillsammans.

Karolina Malm