Vattenkrig på höga höjder

Ifrån mitt fönster på kontoret har jag en otroligt bra utsikt över staden el Alto. Tegelbyggnader efter tegelbyggnader avlöser varandra längst med de långa gatorna. Längst bort i fjärran kan jag ana andernas kullriga landskap. På så här höga höjder över havet ligger molnen alltid lågt och smeker kullerlandskapen med sina vita, gråa och stundtals svarta skepnader. En kyrka med alldeles kritvitt torn bryter av det annars så tegleröda färgmönstret ifrån min utsiktsplats vid fönstret.

På andra sidan gatan pågår ett skådespel. Karnevalen närmar sig med stormsteg och enligt boliviansk sed brukar man då ha för nöje att kasta vatten på varandra. På andra sidan gatan står två tegelhus mitt emot varandra. På taken av dessa två tegelbyggnader rusar barn omkring. På det vänstra takets hus står två pojkar och kikar ner på gatan långt nedanför. De har vattenskopor redo för vem som än skulle råka gå förbi på gatan nedanför. Precis som jag tittar upp och bort mot dem släpper en av dem en av sina blöta bomber. Upphetsade lutar de två pojkarna sig ut över kanten för att se hur objektet för deras illdåd ska reagera på den blöta överraskningen. När så vattenoffret riktar blicken uppåt för att hitta förövarna till vattenbrottet är pojkarna snabba att hoppa undan så at deras brott inte blir upptäckt.
På andra sidan gatan från pojkarna håller en mamma på att hänga tvätt medans hennes små barn springer glatt omkring uppe på takvåningen. Även de leker för glatta livet med vatten. Och ett tu tre så står de där allihop, på båda sidorna om gatan, och kikar ner mot marken. Plötsligt far det vatten genom luften från taket på båda de två tegelbyggnaderna och någon stackare 10-15 meter längre ner måste ha blivit ordentligt blöt. Med tanke på barnens glada miner måste de ha träffat ganska bra. Men de tröttnar inte för det. Skådespelet på andra sidan gatan fortsätter och fortsätter och fortsätter. Barnen har det bästa gömstället som är möjlig. Från takterasserna långt uppe i luften är det ingen som ser dem förrän det redan är för sent. Trots att jag befinner mig på ett kontor på andra sidan gatan kan jag nästan både se och höra deras skrattande upphetsning ifrån mitt skrivbord. Idag är jag betraktare till skådespelet, inom den närmaste framtiden antagligen offret som måste åka hem och byta kläder eferssom några småpojkar precis dränkt mig i vatten. Jag ska beväpna mig med en vattenpistol så att jag i alla fall kan gå till motatck med de små busar som befinner sig på samma nivå som mig. Vattenkrig är härmed förklarat.