söndag 29 mars 2009

Viva Mexico cabrones.














Jag erkänner. Jag är skyldig. Och jag vet. Jag har varit fruktansvärt dålig på att skriva. Vet inte riktigt vad det var som hände. Men efter Bolivia lade jag ifrån mig pennan, för att inte tala om tangentbordet, och tog en paus i skrivandet. Antar att det var för mycket som hände runt omkring mig. Att jag åkte i den ena berg och dal banan efter den andra under några månaders tid. Så här i efterhand har jag insett att det var nödvändigt. Att jag under hela berg och dal resan passerade ännu en avtagsväg på denna långa resa genom livet. Några kapitel i mitt liv passerade utan att jag behövde författa dem. De skrev på sätt och vis sig själva. Ytterligare en gång gick jag känslomässigt in i en betongvägg men kom ut på andra sidan som en ny och en mycket starkare. Jag kunde lägga ytterligare några erfarenheter till listan och fick svar på ännu några av alla mina livsfrågor. Kanske var den viktigaste lektionen under den här tiden att vi alla faktiskt är ägare av våra egna öden. Att vi själva bestämmer vart vi vill gå någonstans. Och att den enda som kan stoppa oss från att gå vidare och göra drömmar till verklighet är vi själva. Jag upplevde det som att jag lade en etapp av mitt liv bakom mig och skuttade vidare till nästa. Jag lämnade den sorgsna bakom mig och skuttade glatt vidare för att fortsätta upptäcka alla mirakel som hela tiden omger oss. Under hela augusti levde jag för stunden. Besökte nya platser och träffade nya människor som inspirerade och förde mig vidare.

Någon gång under hösten när jag stod i receptionen på Hostelet Garden House i Barcelona spratt det till inom mig och jag insåg att det var dags att dra vidare. Två killar som bodde i det underbara huset i utkanten av Barcelona fick det åter att brinna under huden. De hittade varandra av en slump, som så många andra människor som hela tiden möttes och delade upplevelser med varandra , och bestämde sig några dagar innan jul för att packa ryggsäckarna och ge sig ut på vandring. Sagt och gjort. Några dagar innan jul begav de sig iväg mot södra Spanien och Marocko, med varandra som enda sällskap. Jag stod i receptionen och såg dem ge sig iväg. Och även om jag älskade arbetet som receptionist insåg jag att jag behövde komma vidare. I mitten på januari for jag så hem till Sverige för att hämta mina studieböcker, återvände till Barcelona i några veckor, för att i mitten på mars ta mig vidare till Mexico. Spenderade en vecka i Mexico City och for sedan vidare till mina vänners hus i Merida på Yucatan halvön. Vi har storslagna planer. Det riktigt bubblar under huden. Jag hoppas vi kan ta oss iväg till en ceremoni snart så jag kan få börja bekanta mig med Maya-folket, deras kultur och kanske framför allt deras medicin. Jag hoppas också kunna packa ryggsäcken för att ge mig av till Chiapas i några veckor. Allt har sin tid. Jag har inte bråttom. Just nu njuter jag i fullo av att ha mitt eget rum, prata med Anabell om arbetet med maya-folket och bara ta det lugnt och bygga upp energiförådet ett slag. Men snart. Snart, snart, snart. Snart bär det ut på nya äventyr igen. Det ska fotograferas, skrivas, planeras och framför allt ;Upplevas!!! Viva Mexico cabrones!!!