Två månader i Bolivia

Nästan halva tiden av min vistelse i Bolivia har gått. Det har hittills varit en karusell av nya upplevelser, intryck och diverse kulturkrockar där glädje hela tiden har blandats med förtvivlan i min omgivning.
President Evo Morales har hunnit fira två år som president, miniatyrdagen Las Alasitas har firats med köp av framtida drömmar, en karneval har invigts med vattenkrig och avslutats med offer till Moder Jord och jag har dansat Cholita tillssammans med fint uppklädda aymara-indianer i en liten by precis vid Titicacasjön.
Samtidigt har det eviga regnandet och framfarten av ett nytt väderfenomen som kallas La Nina skördat offer över hela landet, förstört både skördar, vägar, broar och bostadshus och jag har hunnit med att gå på både ett bröllopp och en begravning.

Efter nästan två månader i La Paz och el Alto där jag och min kompanjon Joel inte sett till en enda ungdom, inte kommit igång med vårat arbete och haft väldigt svårt att komma innanför de höga personliga murarna hos våra arbetskamrater på organisationen begav jag mig av på en mini-turne tillsammans med Joel i Bolivia. Vi visste inte då hur väl vi behövde komma bort från La Paz för att hitta en nödvändig inspiration för att kunna komma igång med vårat arbete.

Första anhalten på vår resa var gruvstaden Llallagua där vi hade redaktionsmöte med våra övriga medarbetare för att planera den tidning som vi ska producera under våran tid i Bolivia. Under en helg planerade och struktureade vi samtidigt som vi var ute på långa strövtåg bland bergen och provade på Llallaguas matlagningskonster.

Därefter begav vi oss av mot landets huvudstad Sucre för att besöka organisationens kontor nummer två och tillsammans med medarbetarna där planera de kommande kurserna i fotografering och journalistik som jag och joel kommer att hålla under mars månad.
I Sucre blev vi bemötta med öppna armar och kände på en gång hur det sedan länge förlorade engagemanget och viljan att göra någonting började pumpa i ådrorna på oss. På bara några dagar hade vi planeingen klar för oss och hade redan genom affischer lyckats locka till oss mer än tillräckligt många deltagare till kurserna.
Under några intensiva dagar i Sucre kändes det plötsligt som att vi hade gjort mer nytta än under hela våran tid i Bolivia. Vi sprang dessutom runt som rena rama galningarna och letade efter kulturella arrangemang och kulturellt engagerade för våran tidning Horisont som kommer att handla om populärkultur i Bolivia.

Efter ytterligare några dagar fortsatte vi våran turne och anlände snart till staden Cochabamba. Där ägnade vi några timmar åt att prata om Bolivia, om hur mediesituationen ser ut i landet och ge tips i största allmänhet till de norska praktikanter som precis anlänt till landet.
Vi gick dessutom på konsert med rockbandet A Pie, gjorde en intervju med dem för tidningen, gjorde en helgavstickare till Chapare för att prata med aporna i djungeln och njuta av fuktigt tropiskt klimat på lägre höjder, och följde på måndagen när vi återvände till Cochabamba med A Pies sångare Cayo till ett center för barn som bor i fängelse där han jobbar volontärt.

När vi en och en halv vecka senare återvände till La Paz trillade våran handledare Gloria på organisationen i el Alto nästan av stolen när vi med otrolig energi dukade fram vår senaste tid för henne och dessutom presenterade våran plan för de närmaste månaderna tillsammans med en budget. Att vi i frånvaron av La Paz och el Alto kommit igång ordentligt med vårt arbete rådde det inte längre några tvivel om.

Nu är jag och Joel tillbaka i Sucre igen och håller i skrivande stund på att förbereda oss inför kursstarterna i foto och journalistik som går av stapeln imorgon kväll. Trots att en stress inför hur vi egentligen ska hinna med allt som vi har planerat de närmsta månaderna har infunnit sig ser vi med spänning och stor förväntan fram emot avsparken av vårt praktikarbete imorgon.

Bild Joel Alvarez