torsdag 3 december 2009

Låten och orden

Idag fick jag en låt.

Här kan du lyssna på den.

Tålmodiga tusenåriga jord som lurade på mig
Sinne, perfekt labyrint, man måste besegra dig
Jag hoppas bara att du inte går upp i rök i tiden, nej

Du som ändrade kursen för att se oss drömma
Du som reste från en annan värld och hit
Du som lämnade din stjärna för att känna havet
Du som tog av dig vingarna för att se oss växa, tillsammans med dig

Styrka, barnen överlever, de är inte rädda
Ilska frånvarande i min magis ljus
Jag önskar bara att vi avslutar livet, alltid tillsammans

Du som ändrade kurs för att se oss drömma
Du som reste från en annan värld och hit
Du som lämnade din stjärna för att känna havet
Du som tog av dig vingarna för att se oss växa
Tillsammans med dig

torsdag 19 november 2009

Zapatistbudbäraren



Gång på gång blir jag förundrad över hur liten världen är. Förundrad men inte längre förvånad.

En kompis i Malmö sprang nyligen in i en mexikanare. Berättade för mig att hon träffat en dokumentärfilmare som är en del av zapatiströrelsens Mexiko. Berättade att de ska börja filma tillsammans i Malmö, för att se om de funkar tillsammans som dokumentärfilmare. Sen kanske det blir projekt Mexiko, precis som hon och jag pratat om så många gånger tidigare.

Jag ber om killens email och skickar iväg ett mejl. Ber honom berätta sin historia. Jag får ett långt mejl tillbaka. Ett helt livs berättelse som börjar med en pojkes arbete på gatan. Om drömmarna. Om studierna. Om kampen.
Historien avslutas i Chiapas djungel. I Lacandona som sedan spanjoernas ankomst till Mexiko alltid har varit rebellernas gömställe. Det är där zapatisterna har sitt djungelhögkvarter.

Sen går historien vidare. Skapar ett nytt kapitel i södra Sverige. Ett kapitel som berättar om killen som på uppdrag av Marco sprider information om ursprungsfolkens kamp i södra Mexiko på svensk mark.

Och jag har plötsligt hittat mig en mycket bra kontakt. Till mig och ljudmanicken. Och nästa år i Mexiko.

onsdag 18 november 2009

Tips.

Det här verkar vara en intressant blogg i ämnet mångkultur...Klicka HÄR

Låt mångkulturen sprudla


-Ända sedan jag kom hit som 14-åring har jag kämpat med Sverige, säger kvinnan.
-Nu orkar jag snart inte längre, all min glädje har försvunnit...

Jag tycker över huvud taget inte om att dela in människor i olika fack. Sätta namn på grupper precis som om de vore olika fina eller fula potatisar. Vi pratar gärna om svenskar och invandrare. Vilka är det vi pratar om då? Vilka är svenskarna och vilka är invandrarna? Och vad är det i så fall för skillnad på att vara invandrare från Kanada och invandrare från Turkiet? Varför är vissa folkgrupper mer värda än andra? Vi är väl ändå alla människor, oavsett vart vi kommer ifrån?

Sverige är redan ett mångkulturellt land. Men precis som i många andra länder skapar vi en skarp gräns mellan vita och färgade. Även i vårt samhälle är det de vita som äger alla previlegier, och de invandrade som får all skit. DE blir gärna till bidragstagarna som lever på de skattepengar som VI andra betalar.
Ursäkta mig. Men det är faktiskt så att svenska staten får pengar från EU för att ta emot så kallade flyktingar. Vi tjänar pengar på andras elände... Dessutom behöver vi arbetskraften. Jag undrar, vilka är det egentligen som går omkring och städar tunnelbanorna i Stockholm, delar ut tidningarna, tar hand om våra äldre...?

På min arbetsplats blev jag mottagen med glädje och nyfikenhet min första dag. Jag blev bjuden på mat från många olika håll, fick mängder av nya leenden riktade mot mig och tusen olika frågor ställda till mig. Tack vare thailändaren, turkiskan, iranskan, pakístanskan....kände jag mig välkommen. Tyvärr har jag också insett att det är just dessa glädjespridare och hårt arbetande kvinnor som ofta blir baktalade på arbetsplatsen.
Och jag blir uppriktigt ledsen när en av kvinnorna en dag berättar för mig att hon saknar sitt land. Att hon snart inte orkar med Sverige längre. Att det har varit en ständig kamp sedan hon kom hit för 20 år sedan. En kamp om att bli sedd som alla andra, att passa in och göra bra ifrån sig. Fortfarande är det ingen som visar henne tacksamhet. Fortfarande har hon inte kommit närmare "svenskarna", för de fortsätter att se på henne som någon som borde vara otroligt tacksam över att få vara här.
-Paradis?! frågar kvinnan. Sverige är i så fall ett väldigt kallt paradis.

Vi åker utomlands på semester. Fullkomligt älskar att gräva i andra utländska kulturer och upptäcka nya platser. Sträcker ut oss på de av solen smekta stränderna och njuter av tillvaron. Pratar gärna med stolthet i rösten om vårt land. Väl hemma går vi tillbaka till vardagen igen. Umgås med de våra. Trots att vi har hela världen representerad i vårt land och en fantastisk möjlighet att lära oss om deras kulturer, deras danser och deras matlagning.......

Varför inte blanda in lite färger i det annars så gråa och trista? Är det inte dags att riva murarna snart och på riktigt börja lära känna varandra?

tisdag 17 november 2009

Novembers Sol skiner på mig

Jag började riva ner rädslorna som hade byggt upp en mur runt mitt hjärta. Det tog flera år och en hel massa erfarenhet och visdom. Tillslut hade jag krossade varenda liten sten och det fanns nästan inga rädslor kvar.
Plötslig fylldes jag upp av en inre frid och hjärtat kunde stråla fritt.
Jag insåg sanningen i orden att man först och främst måste älska sig själv för att kunna älska andra. Att det krävs en hel arme av kärlek för att kunna släppa andra människor nära inpå livet. På riktigt. Och att låta dem vara dem de är, utan att ändra på dem.

Kärleken ÄR obegränsad, men hur man än vrider och vänder på den kan man varken äga eller kontrollera andra varelser. Därför är kärlek och relationer också väldigt svåra ting. Riktig kärlek måste alltid vara just obegränsad. Och utan rädsla. Svartsjukhet och kontrollbegär är bara två av många exempel på rädslor som dödar kärleken. Man måste kunna vara en fri själ även i en relation, annars krymper självet och då är man snart ute på mycket djupt vatten.

Egentligen saknar vi inte de människor som lämnar oss så mycket som vi tror, det vi saknar mest är den delen av oss själva som de tog med sig när de for.

Så våga vända på begreppen. Se fördelarna istället för nackdelarna i allt som händer och sker. Skratta och var glad även om det regnar och är grått utanför fönstret. Möt andras sura miner med ett litet leende på insidan. Bara för att det regnar och bara för att någon annan har en dålig dag behöver det ju faktiskt inte påverka dig!

Och...sluta aldrig någonsin att ge och ta emot kärlek och omtanke i ditt liv!

måndag 16 november 2009

Bakåtsträvare och drömmare

Och när alla fiskar är uppkäkade, alla träd nerkapade, alla vattendrag förgiftade. Då kommer vi förstå att det inte går att käka pengar, eller?

Vi människor lever i en drömvärld. Vi jagar land och rike runt för att hitta en själsvän som vi tror väntar på oss någonstans därute. Vi lever i hopp och förtvivlan om att någon som vi aldrig har träffat förut plötsligt ska uppenbara sig i våra liv och ge oss svaren på alla de frågor som trycker på under ytan. Ständigt och jämt blir vi besvikna. Hela tiden ställer vi för höga krav.

Kanske hittar vi den perfekta på en öde ö någonstans på andra sidan jordklotet och blir upp över öronen förälskade. Plötslig färgas alla moln i hela världen rosa och blir sött fluffiga. Det finns inga problem längre. Vi lever sida vid sida. Både kroppsligen och själsligen. Tränger in i varandras innersta och rotar så mycket som vi bara kan i varandas garderober och dagböcker där under huden. Så nära varandra att den utomliggande världen glöms bort för en stund.

Men när drömmen börjar blekna bara en liten aning och den verkliga världen börjar tränga sig på och tränga undan de illussioner som vi så tappert har byggt upp för att skydda varandra, då känns livet plötsligt som en käftsmäll. Ett knytnäveslag. Vi tappar balansen och börjar falla ner mot det skitiga golvet. Det är dammigt och skitigt och inte alls så glamoröst. Plötsligt börjar vi hitta sidor hos varandra som vi egentligen inte tycker så mycket om. Det dyker upp detaljer hela tiden som gör att vi blir mer och mer irriterade. På varandra. Konflikter börjar ta fart i samklang med att själar blottas ut till salu. De rycks ner som kläder från stolta galgar. Slängs på hög och börjar vissna som rosor. Blad efter blad. Tagg efter tagg.

Tillslut står vi där och tittar på varandra. Nakna. Men utan ömhet. Kärleken försvann när vi böjade klä av varandra med kritiskt granskande ögon. Förvandlingen tog fart när vi försökte förvandla varandra till våra egna perfekta spegelbilder. Personen som en gång färgade hela världens moln rosa är plötsligt inte tillräcklig. Personen som förut fick oss att sluta andas med sin otroliga utstålning visade sig tillslut vara något helt annat än den ängel som vi först trodde att vi hade träffat.

När vi inte lyckas finna den stora kärleken efterssom vi ställer alldeles för höga krav på dem som vi möter på vägen och på så sätt beskyddar oss ifrån att hitta någon kärlek alls börjar vi leta efter andra vägar att förverkliga oss själva. Plöstligt har vi fått klart för oss att romantik, ja, det var nog ingenting för oss ändå. Bättre att satsa på säkra kort. Pengar är ju bra att ha. Och har man tillräckligt av dem så kan man antagligen köpa riktig kärlek. För pengar kan man ju köpa allting. Himel eller helvete? Vad önskas? Jordens undergång eller ett evigt liv?

Papperslappar, siffror, värdepapper. Det är makt. Och det är status.

Jobba. Tjäna mer och mer. Massor av Pengar. Köpa. Alla prylar som vi behöver och som kommer göra oss lyckliga. I takt med att vi uppfinner maskiner som ska spara in på tiden åt oss försvinner den verkliga tiden in i ett svart hål. Vi ser inte varandra i ögonen längre. Vi har glömt bort hur man gör för att verkligen se. Och dom som inte lever som vi i det fina utvecklingssamhället och inte är beroende av varken tid eller pengar på samma sätt som oss ettikerar vi gärna dumma urtidsmänniskor. Jag menar. Att leva utan tv, radio, dator, mobiltelefon, elektricitet...???

Vi animerar bättre och bättre. Skapar helt otroliga låtsasvärldar dit vi flyr för att förskingra den lilla tid som vi har över. Där vi kan slösa bort den i sällskap med påhittade figurer istället för med våra nära och kära. I låtsasvärldarna är vi riktiga hjältar som uträttar otroliga hjältedåd. Där har vi stora starka muskler och springer antagligen fortare än en jaguar.

Och en dag när det är fint väder ute och det spritter av glädje i kroppen upptäcker vi plötsligt att cykeln har rostat ihop.

Vi tror inte på någon Gud längre. Ingen högre makt. Forskare har för länge sedan visat oss svart på vitt att sånt där nonsens inte finns. Inte på riktigt. Istället för att viga våra liv åt en högre makt viger vi dem istället åt oss själva. Vi är våra egna gudar och vi gör vad vi vill. Vi blir bara mer och mer giriga. Vill ha mer och mer och kan för våra liv inte alls förstå varför världen ser ut som den gör. För det mesta väljer vi dessutom att blunda för att slippa se sanningen. Miljöförstöring, global uppvärmning, gatubarn i Rio de Janeiro, svältande människor i Afrika. Det har inte med oss att göra, eller? Det kommer inte drabba oss. Vi är ju speciellt utvalda.

lördag 14 november 2009

Baksidesinformationen om influensan som media glömde bort

Jag länkar bara. Läs det här, eller i alla fall delar av den här texten och klicka dig gärna vidare till de olika rapporterna och studierna.

När Schweiz säger nej till influensan.

Thailand, Pakistan och Iran representeras av kvinnor på min arbetsplats. De har en sak gemensamt. De vågar vägra vaccinering. Skakar på huvudet och tycker att svensk media håller på med skrämselpropaganda. Säger att man knappt ens hört talas om influensan i deras rötters länder. I Mexiko tycks många redan ha glömt bort influensan. Och. I Schweiz, läkemedelslandet nummer ett, är det nästan ingen som vill vaccinera sig. Bland annat för att luddigheten angående vaccinets biverkningar är för stor. Här kan du läsa vad SvD skriver om Schweizares vägran.

Om vi för en stund skulle anta att svininfluensan är ett enda stort jippo, vilka storebröder är det då som sitter och håvar in miljardförtjänstbeloppen? Jag tycker att hela den här historien är lika suddig och luddig nu som när den tog sin fart i början på året. Jag säger varken ja eller nej. Jag bara undrar och är väldigt nyfiken på slutscenen.

fredag 13 november 2009

Jag följer influensan hack i häl...

Gör ett besök på en vårdcentral i centrala Karlstad. Det är barn överallt. Fullständig kaos. Alla ska fylla i sina papper och sen få sin spruta, mot svininfluensan. När jag står utanför porten och håller på att mecka med att få upp låset till min cykel kommer en liten blond prinsessa utspringandes. Hon hoppar och skuttar och berättar gärna för hela världen att:

Jag har fått en spruta i armen! Det gjorde nästan inte ens ont!!

Det är tur att i alla fall barnen tar ganska lätt på den här galenskapen. Det känns bisarrt att vara i Sverige och uppleva samma panik en gång till, mer än ett halvår senare och i mitt eget land.
Då, för ungefär ett halvår sedan, befann jag mig i södra Mexiko. I april någon gång tog paniken fart på allvar i takt med att skräckspridningen om den nya och obotliga influensan lamslog ett helt land.
Hela Mexiko City, en stad med si sådär 20 miljoner invånare, bommade igen. Skolor stängdes och likaså arbetsplatser. Alla satt istället hemma och tryckte, rädda för att gå ut bland folk. Matbutikerna gapade tomma, inte bara på människor utan även på matvaror, då folk i panik fullkomligt tömt dem för att bunkra upp hemma. För säkerhets skull. Ifall det skulle dröja månader tills man kunde gå ut igen...

I södern oroade man sig mer för ekonomin än för själva influensan. Alla turister åkte hem och lämnade HUR många människor arbetslösa i ett land utan a-kasse system?

Då fanns det inget vaccin. Då följde en hel nation nyhetssändningarna med paniken bultande i bröstet. Själv drog jag till den svettande djungeln och glömde bort hela grejen. För i värmeböljan var det ingen som pratade om influensan, kanske för att nästan ingen blev sjuk? Även i Mexiko konstaterade man snabbt att de värst drabbade områdena låg uppe i de kalla bergen...

Tillbaka i Sverige får jag uppleva ytterligare ett samhälles svininfluensapanik. Ett samhälle där det inte bara är de fattiga som blir sjuka. Ett samhälle som ger alla riskgrupper en helt gratis spruta. Och jag som den senaste tiden alltid verkar gå omrking med en konspirationsteori i huvudet kan inte låta bli att undra: Hur står det egentligen till med biverkningar av det där snabbt framställda vaccinet? Jag tänker i alla fall inte vaccinera mig. Så det så.

torsdag 5 november 2009

2012

Ungefär tre år kvar till "den stora katastrofen" som bland annat mayafolket och inkafolket förutspått. Man kan tro vad man vill om det, men följande dokumentär är i alla fall värd att ta en titt på...

Här kan du se filmen som i vetenskapliga termer förklarar varför december 2012 kan komma att bli en mycket intressant tid i vår historia.

söndag 1 november 2009

Svensken på Bolivias mest ökända fängelse



I Latinamerika har man tagit ett nytt steg i kampen mot drogerna. Man vänder ryggen till USAs och den rika delen av världens metoder. I land efter land legaliseras istället en stor mängd av drogerna, men i små doser för personligt bruk. Mexiko är ett av de senaste länderna att sluta upp i skaran som tror att en legalisering -så kallad avkriminalisering- kan vara en väg att få bukt med de drogrelaterade krigen och våldet. Helt galet säger en del. Konstigt säger andra. Den minst dåliga vägen att lösa ett stort problem på säger många.

För. Det är väl bara att konstatera att förstörda kokaodlingar i Bolivia och fattiga småbönder som plötsligt blir av med sin enda inkomstkälla till följd av kriget mot drogerna inte är en bra lösning.(Att tugga kokablad och dricka kokate är lika vanligt i Bolivia som att dricka kaffe i Sverige)
Sveriges radio har gjort en timmes reportage om ämnet...för att försöka sätta fingret på problematiken. Här hittar du reportaget.

Imorgon ska jag träffa Jonas Andersson, "El Choco", som suttit fängslad på ett av Bolivias mest ökända fängelser San Pedro. Han åkte fast i tullen på flygplatsen El Alto utanför La Paz med några kilo kokain i väskan och har sett fler knarkkungar än de flesta av oss.

Att sitta på San Pedros hirarkiska fängelse är verkligen ingen dans på rosor. Där har knarkkungarna egna lägenheter och forstsätter langa kokain precis som utanför fängelsets murar. Där sitter stackars fattiga bönder som bara stulit en höna för att rädda familjen från hungerdöden inspärrade i flera år, för att de inte har pengar att betala sig ut. Och där satt Jonas Andersson från Kungälv, utan spanska, utan pengar och med en jäkla ångest men också med en jäkla vilja att överleva.

Imorgon besöker han Karlstad och jag är otroligt spänd på att få träffa honom. Vad säger han om legaliseringen av diverse droger för personligt bruk i Latinamerika?

söndag 25 oktober 2009

Ljudmanicken

Sitter och bläddrar i en katalog med elektroniska prylar. Drömmer om den ljudinspelningsmanick jag kommer att köpa när jag blir ungefär 700 kronor rikare. I slutet av december kommer den packas ner i min ryggsäck när jag beger mig av tillbaka till mina djungel marker i södra Mexiko.

Gillar egentligen inte tanken på köpa en massa nya elektroniska prylar. Men så länge det bara rör sig med dem som jag verkligen har användning för känns det ändå ganska okej. Jag har trots allt ingen platt-tv, har inte ens något hus eller lägnehet att placera en sådan i. Dessutom föredrar jag att inte bli en slav framför en massa skärmar. Det räcker så gott med dataskärmen. Jag hänger inte alls med i mobil hysterin och fortsätter att använda min nokia 3310 som jag ibland stänger av helt flera månader i sträck. Behöver jag nämna att jag inte ens har något körkort och absolut ingen bil?

Den lilla ljudmanicken kommer att användas flitigt, precis som min kamera. Djungelns olika öronbedövande ljud ska spelas in, och en massa andra av naturens underbara läten. Det ska tillverkas naturlig naturmusik och en hel del radio är planen.

Förändra världen visioner med berättandet som vapen, det kommer bli super!

lördag 24 oktober 2009

Olika liv i olika världar

Igår drack jag rött vin med min pappa och kollade på idol. För det är sånt man gör en fredagkväll i Sverige. Pratade också med en vän från Mexiko på msn. Gick mellan de två skärmarna med mitt vinglas och i takt med att alkoholen förenade sig med blodet i mina ådror började tankarna ta fart. På något sätt har jag de senaste månaderna byggt upp en kulturchock i mitt eget land, som i utblandningen med vinet igår resulterade i ett försök att förstå förvirringen av att leva olika liv på olika platser.

I Sverige är jag en person, i Mexiko en annan, fast ändå densamma. Jag anpassar mig efter min omgivning för att det krävs av mig. Jag är mig själv på båda ställen, men samhällets struktur gör att jag måste agera på ett visst sätt. Både här och där. Ta bara en så enkel sak som rättigheter. Jag vet hur det Svenska samhällssystemet fungerar och vet hur jag ska bete mig för att få ut mesta möjliga fördelar i de flesta situationer. Jag känner till kulturet, tankemönstret och språket. Jag vet hur det fungerar och jag vet mina rättigheter.

I Mexiko blir jag en annan. Måste rätta mig efter ett annat samhällssystem. Jag måste lära känna kulturerna, tankemönstren och språken för att veta hur jag kan föra mig. Jag vet inte hur det fungerar, för det är det ingen som riktigt vet och några större rättigheter äger jag inte. Som varje mexikanare måste jag vara på min vakt, för i korruptionens land man kan inte lita på vad någon säger.

Höst i Sverige. Jag har inte sett solen på några dagar och det börjar bli kallt och mörkt. Mexikos sol och varma klimat känns väldigt avlägsna. Nästan så avlägsna att livet jag levde där känns som en dröm. Människorna som jag levde med blir till människorna ur någon annans liv. Jag själv är min enda länk mellan de två olika världarna och det är jag själv som har byggt upp två olika liv på två olika platser.

När jag väl är tillbaka i Mexiko kommer en kväll med rödvin framför tvn med pappa kännas väldigt avlägset. Som en dröm ur en annan människas liv. Men jag kommer fortsätta att tänka på hur otroligt konstigt det är att vara jag. Hur otroligt obegripligt det är att leva flera olika liv under ett och samma liv.

fredag 23 oktober 2009

Kristoffer Appelquist , VM vinnare i A-kassa.


Under gårdagen samlades några av länets arbetslösa i Wermlandsbankens gamla lokaler i Karlstad för att inspireras av komikern Kristoffer Appelquists ord. Bakom arrangemanget stod organisationen Communicare. Samhällsribban sattens högt och Kristoffer började med att avfyra några väl valda ord om Arbetsförmedlingen.

− Hade det funnits ett VM i a-kassa hade jag vunnit!

Med de orden inledde Kristoffer Appelquists sin föreläsning inför en fullsatt sal arbetslösa på Wermlandsbankens gamla lokaler igår förmiddag.

Kristoffer gick vidare med att berätta om sig själv och hur han under sitt liv har tillbringat mycket tid i stolarna hos arbetsförmedlingen, något som han tycker är helt bortkastat.
− Min poäng är inte att Arbetsförmedlingen är dålig, påpekade han. Men det finns jävligt dåliga arbetsförmedlare.

Med de orden lyckades Kristoffer nå ut till sin publik. Han klev ner från det osynliga komikerpodiet som publiken hade placerat honom på och blev till en helt vanlig kille.
Enligt samhället tillhörde även han ”de misslyckade” under många år. Han klarade inte av skolan och hade senare svårt att komma ut på arbetsmarknaden.
Det han vill poängtera med sitt besök i Karlstad är att det finns en annan väg. Att man inte behöver gå den av samhället utstakade vägen. Att det går ändå. Och kanske framförallt att det inte finns några ”misslyckade”. Huvudsaken är att man är sig själv, gör det man tycker är kul och struntar i vad alla andra tycker.

− Jag har valt lycka hela tiden, ändå har jag gått omkring och känt mig misslyckad 75% av tiden, berättar han.
Idag väljer han att se positivt på de missade skolåren och de mångar åren som arbetslös. Han väljer att säga att han under de svåra åren bygde upp en kompetensprofil.
Och det gick ju bra. De senaste åren har Malmö-killen som flyttade till Sunne deltagit i en rad olika tv-program som till exempel ”Parlamentet” och kom precis hem ifrån en resa till Afganistan där han ägnade några dagar åt att underhålla svenska soldater.

På publikens fråga om hur man bryter en långtidsarbetslöshet säger han:
− Se till att satsa på något du tycker är roligt. Om det bästa du vet är att spela tv-spel, se då till att hitta en väg så du kan tjäna pengar på det!

(Bilden ovan är inte min egen, den är lånad...)

måndag 28 september 2009

Dörrarna står på vid gavel i Chiapas


En oplanerad resa till Sverige, den kom lika plötsligt som himlen öppnar sig i Palenque och plötsligt bjuder markerna på vattenfall. Jag packade mina saker, lämnade hälften kvar, och gav mig av i hast. Lämnade tusen saker oavslutade och lovade dyrt och heligt att komma tillbaka.

Nu, några veckor senare sitter jag i min mammas hus på landet utanför Karlstad och undrar vad det var som hände. Njuter till fullo av höstens begynnande färger och dofter. Jag vandrar i skogarna och dansar under stjärnhimeln. Men om nätterna, då vandrar jag på nakna fötter över min djungel och besöker urtidens mäktiga tempel.
Jag inser att man vid häftiga och oplanerade uppbrott lämnar en bit av sin själ kvar. Jag lämnade så många dörrar öppna att halva jag fortsätter att leva i Chiapas djungler, trots att mitt fysiska jag befinner sig på svensk mark. Och även om jag trivs i Sverige, även om det känns jättekul att träffa min underbara svenska familj och mina underbara svenska vänner vill jag bara återvända så fort som möjligt. För, det känns helt enkelt inte bra att ha lämnat dörrarna på vid gavel i Chiapas. Jag var inte färdig med Palenque när jag for, och jag känner ett starkt behov av att återvända så fort som möjligt. För att stänga igen dörrarna och dra vidare, eller för att öppna upp dem ännu mer.

Det jag saknar mest är enkelheten. Och närheten till naturen. Den sprängande och upplyftande energin som bor i varje vrå av naturens sköte. Alla detaljer, alla dofter och alla ljuden. Jag saknar mitt hus. Jag saknar att samla in ved och göra mat över öppen eld, jag saknar läsa högt stunderna i hängmattan, jag skanar att sova på golvet och att kalla en hink med vatten för dusch. Jag saknar min skramlande cykel och jag saknar de häftiga regnfallen! Jag saknar dessutom ett skinande, dansande leende och en mycket vacker men ganska så svår djungelpojke.

Jag befinner mig någonstans mitt emellan nu. I ingenmansland. Min själ dansar på vågorna någonstan där Atlantens kluckande berättar historer om djup för de förbipasserande molnen. Den dansar närmare och närmare de svenska markerna, men är hela tiden beredd att vända om och rusa tillbaka till Mayafolkets, jaguarernas och apornas marker.

Hela världen är mitt hem. Men Palenque rörde vid en mycket speciell detalj i min själ och fick den att expandera och växa. Fick den att dansa och le som aldrig förr. Att återvända är nödvändigt. Men under tidens om jag skramlar ihop silvermynten ska jag glömma bort tiden och insupa allt som Sverige har att ge. När är egentligen inte så viktigt. Palenque finns kvar imorgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år. Att jag kommer återförenas med mina drömmars marker är säkert. Jag har ju inte lärt mig namnen på alla växter än, har inte lärt mig deras medecinska användningsområde!

måndag 3 augusti 2009

Nar tiden stannar


Manaderna har passerat utan att jag ens har lagt marke till det. Den ovriga varlden slutade existera for ett tag medans jag bekantade mig med mina nya marker. Allt gick sa fort. Efter en vecka i djungelns Palenque hade jag plotsligt hittat en ny familj, en vacker leende pojke och ett hus med en stor tradgard. Forfarande har jag svart att hanga med, men vibrationerna har borjat lugna ner sig nagot och Karolina vandrar ater igen med fotterna pa jorden.
For alla nyfikna som undrar vad som egentligen hande med mig kan jag bara saga att jag i motet med Palenques naturkrafter plotsligt glomde bort vad teknik ar. Det ar helt enkelt roligare att utforska djungeln och leka i tradgarden an att spendera timmar framfor datorn. Och ja. Jag erkanner. Jag foralskade mig inte bara i Palenque utan aven i en kille fylld av gladje och har haft lite svart att slita mig fran honom. Han klev fram ur morkret dar jag satt vid ett bord i djungelrestaurangen Panchan och sken som solen. Och ja. Resten ar historia.


For narvarande agnar jag tiden at min kurs i Latinamerikas historia. Har nu drygt en vecka pa mig att skriva ett arbete om Chiapas historia. I vanlig ordning ar jag ute i sista sekund vilket innebar att jag kommer behova plugga som en dare den narmaste tiden. Men men. Det ger sig nog.

Har om dagen tog jag och Quetzal en promenad ner till var granne. Klockan var ungefar 4 pa natten nar vi horde henne komma hem fran byn och da vi inte hade nagot vatten kvar i huset bestamde vi oss for att ga ner och fraga henne om en liter. Vi anlande i rattan tid. Luna motte mig i dorren med ett stralande leende och sa: Inka har precis borjat foda!Fram till klockan 6 satt vi spanda och tittade pa medans den ena hundvalpen efter den andra anlande till varlden. Nar vi slutligen gick och la oss hade hon fott 5 stycken och vi trodde val alla att det inte skulle bli nagra fler. Dagen darpa atervande vi och upptackte till var forvaning att antalet valpar fordubblats. 11 sma hundliv blev det och vi ar nu glada grannar till en nybliven aztek-hunds-mamma.

Ska forsoka battra mig och skriva oftare! Men nu maste jag springa ivag. Befinner mig nagra dagar i San Christobal och har nagra arenden att utratta som jag borde ta itu med nu!

fredag 22 maj 2009

Flykten fran Babylon

Och sa fort jag satte foten i djungel och oppnade mina sinnen var jag fast. Ljuden, lukterna, livet, energin. Jag har aterigen hittat hem efter en lang tids vilsenhet i storstaden. Jag gick fran ett vrak utan energi till en kosmisk krigare som fullkomligt sprudlar av energi och gladje. Varje morgon vaknar jag av att faglarna satter igang med sin morgonkor som nagot senare foljs av apornas tjut. Varje steg jag tar ar en dans, varje andetag en sang. Tid att leva och upptacka. Studera spindlar, skorpioner, apor, paddor, lysinsekter, ormar, jaguarer och alla tusen olika faglar. Tid att plocka ner mangofrukterna, skorda kakao, stoppa froer i marken och lara mig allt om naturens apotek. Markerna fullkomligt sprudlar av liv. Liv som tranger in under huden och far dig att skina som solen.

Det ar mayafolkets land och vinden viskar ideligen om magin som bor i varje vra av var fantastiska varld.

måndag 4 maj 2009

Obotlig Influensa - bästa sättet att förstöra ett lands ekonomi?

I december 2005 hittades det första fallet av svininfluensa i USA. Det konstaterades att det var ett nytt virus som kunde smitta från människa till människa. Drygt tre år senare bryter en "epidemi" ut av samma influensa i framför allt USA och Mexiko. I Mexiko rapporterar man nästan 600 fall smittade samt 25 dödsfall. Panik utbryter i Mexiko och världen när politiker med hjälp av media sprider skräck om den nya obotliga influensan över världen. Turister flyr Mexiko, flyg ställs in och en mexikofobi utvecklas. En reporter på en radiostation i USA kallar influensan för en terroristattack -mot USA- och en mängd människor blir upprörda över att president Obama beslutar att inte stänga gränsen, då han anser att det vore etiskt fel då smittan faktiskt först upptäcktes i USA. Mexikanare diskrimineras ännu mer i USA och på andra håll i världen och ses på som de värsta möjliga parasiter.

600 smittade och 25 dödsfall i ett land med en befolkning på 120 miljoner! Gissa hur många människor som dör dagligen i vanlig influensa? Gissa hur många människor som kommer dö av fattigdom som en följd av denna galna historia???
Mexikos företagare ser redan konsekvenserna av influensan och folk i allmänhet är mer oroade för ekonomin än för att dö av den härjande influensan. Näst efter oljan lever Mexiko på turismen.

Tjejen som äger cafet dit jag brukar gå för att studera mötte mig i tårar idag. Den senaste veckan har cafet drabbats av 80% försäljningsnedgång, dagligen. Hon har dessutom pratat med sina vänner och bekanta som jobbar inom turistsektorn i Merida och kunder har avbokat sina inbokade resor och guidade turer inte bara i maj utan även hela juni. Man räknar med att det kommer ta 2-6 månader innan turisterna kommer tillbaka, om inte mer. Olives ägarinna är inte orolig för influensan, däremot är hon allvarligt oroad över att gå i personlig konkurs. Det är tragiskt att se hur beroende vi faktiskt, i vår uveckling, har blivit av pengar.

Så snälla rara ni därhemma på andra sidan havet, sluta oroa er. Fler människor dör varje dag i vanlig influensa än vad de har gjort av svininfluensan. Ställ inte in några resor till Mexiko, det är inte farligt att komma hit!!! Och sprid ut det till alla som pratar om ämnet...

söndag 3 maj 2009

När rött och blått är lika med seger.


Det var en gång en katalan, en mexikanska och en svenska. De bodde tillsammans i ett hus i staden Merida i södra Mexiko. De pratade om gamla tider och äventyr och mindes fantastiska stunder tillsammans. Och trots att de befann sig just i Mexiko bar de alltid Barcelona, staden där alla deras drömmar bor, med sig i sina hjärtan. En dag när det var ungefär 40 grader varmt ute och solen som vanligt sken från en klarblå himmel spatserade de glada i hågen de 30 meter som ligger mellan deras hus och baren på andra sidan gatan. Katalanen bar en blå och röd tröja vars baksida det stod "Ronaldinho" på med stora gula bokstäver. Trots "den härjande galenskapen" i landet skrattade de och skojade med varandra och i deras hjärnkontor kastade bilder från Barcelonas centrum, höga toppar och långa sandstränder extra ljus över deras redan strålande själar.

Med bultande hjärtan och kokande blod slöt de upp med de andra i baren. Beställde in några iskalla Sol samt vita små tallrikar med gott och blandat på. Tillsammans med de andra människorna i baren laddade de upp spänningen och glädjen ytterligare för att klockan 13.00 vända blickarna mot tevens skärm. På skärmen blandades blått och rött med vitt och matchen tog fart.
Katalanen, mexikanskan och svenskan skrek högt av glädje och extas under nästan två timmars tid. Den ena ölen slank ner efter den andra i takt med att Barca petade in det ena målet efter det andra. Vilken match, vilka mål, vilket dominerande Barca!
Katalanen var den av de tre Barca-törerna som var mest känslosam. Glädjen fullkomligt sprudlade av honom. När Barcelona i matchens slutskede petade in 6-2 målet kokade han över, grät av glädje samt kramade om samtliga i den lilla baren på Calle 54. Barcelona-supportrarna dunkade honom i ryggen och delade hans glädje medan Madrid-supportrarna muttrade och lungt satt kvar vid sina platser i baren, istället för att likt katalanen utföra stampa i marken och vifta med den rödblåa tröjan dans.

När slutsignalen gått och storsegern var ett faktum tog de tre Barca-törerna med sig halva baren och gick de 30 metrarna till huset runt hörnet. Där, på gatan, stod de stilla i några sekunder extra och betraktade flaggan som stolt vajade i vinden på balkongen en våning upp. Hennes färger; gula och röda. Sedan gick de i samlad trupp in i huset,bultade upp några öl till, och pratade glatt på om allt mellan himmel och jord. Allt utom den farrrrrliga influensan.

fredag 1 maj 2009

Trötta på dåliga nyheter och influensan som enda samtalsämne bestämde jag och några kompisar oss för att fly allt vad dåliga nyheter heter och istället ge oss ut på äventyr. Sagt och gjort. Klockan tio på förmiddagen hoppade vi in i den parkerade bilen och begav oss ut ur staden för att utforska regionens underjordiska källor. Under den rådande "extra-semestern" gäller det ju att passa på att njuta av att kunna vara utomhus så länge som möjligt, för vem vet när politikerna kommer att dela ut utegångsrestrektioner även i Mexikos södra delar.

En timmes bilfärd tog oss ut ur Merida och ut på landsbygden bland små byar och enkla maya-byggen. Att omgivningar av torr skog kan gömma så mycket vatten och magi under ytan är något som jag fortfarande har svårt att förstå! Överallt kan man hitta hål i marken som leder ner i underjorden till undangömda klara källor med iskallt och kristallklart vatten. Det enda jag saknade under vårt äventyr var ett par vattenglasögon för att kunna dyka ner på djupet och ta en ordentligare titt på fiskarna och underjorden.

Höjdpunkterna under dagen var alla otroliga cenotes och deras vatten, mini-dinosarien som jag såg springa förbi, samt den lilla svarta skorpionen som gick sin nattvandring med nyporna i vädret på min kompis gata i Merida något senare. Där vi stod och betraktade grannarnas kareoke-special med en varsin kall öl i näven kom det lilla livet plötsligt vandrande och presenterade sig som den första skorpionen i mitt liv. Jag har inte riktigt förstått att jag har djungeln runt knuten och blir lika förvånad varje gång dessa små varelser dyker upp i min närhet. Och. Nyfiken vill såklart ha mera. Verkar tyvärr som det riktiga Mexikoäventyret får vänta på mig ett tag till.

Skrattmedicin


Som vanligt i krissituationer är det lätt att fokusera på det negativa. På all politisk skit och på de faktiska följderna av influensan.
Ja, folk har handlat i panik och näst intill tömt matbutikerna i Mexico City. Ja, munskydden är slutsålda på de flesta håll. Ja, folk är skrämda och rädda. Ja, folk använder munskydd, är extremt noga med hygien och städning och undviker offentliga platser.
Men det finns en annan sida på eländet. Den sidan handlar om ett folk som reser på sig för att hjälpa varandra, som peppar varandra och som skojar om influensan, allt för att lätta på stämningen.
"Det finns ingen medicin mot rädsla", lydde rubriken på en av artiklarna jag läste idag.. Jag vågar påstå att det inte är sant. Medicin mot rädsla finns det gott om i Mexiko och den kallas humor. Svart humor och galghumor. Man skojar, skrattar och koncentrerar sig på att överleva stunden. Ett skämt som spridit sig på internet är följande;

-Vad sa Mexiko till influensan?
-Ser du hur rädd jag är? Jag skaaaakar.

På internet kan man även hitta bilder på människor som målat på smileys på sina munskydd, som har satt munskydd på bilen, samt otaliga omgjorda grisar i olika sammanhang.
Låtar om influensan har spelats in och spridits på youtube precis som otaliga pepp-montage om influensan.
En av mina pepp-favoriter är en video som visar katastrof-bilder från den jordbävning som slog sönder Mexico Citys centrala delar i mitten på 80-talet. Montaget vill påpeka att även om Mexiko som land är korrupt så bor det en otrolig medmänsklighet i landet och i krissituationer är Mexiko ett folkligt starkt land. När jordbävningen begravde otaliga människor under byggnader i mitten på 80-talet gick folk ut på gatan och grävde fram sina medmänniskor med bara händerna. Vi är starka, lyder videon, vi klarade av jordbävningen och vi klarar det här också, för vi är mexikanare!

Till Merida på Yucatanhalvön har influensan ännu inte nått fram och här skapas det ena skämtet efter det andra om epidemin. Mest vanligt är att höra folk hosta överdrivet mycket följt av otaliga skattsalvor, eller kommentarer efter en nysning som säger "akta dig så du inte blir smittad av influensan!".

Visst, det kommer bli tufft, men glädjen över livet som bor i de flesta mexikanare kommer resa landet ännu en gång. För, medicin som omvandlar rädsla till styrka finns det gott om.

Mexikansk klagan

Influensan har fortfarande inte nått Yucatan-halvön och trots maskbeklädda affärs och restaurangbiträden hålls humöret fortfarande på topp. Den svarta humorn kommer fram ur sina gömmor och skapar skratt när människor gör sitt bästa för att inte oroa sig över framtiden. Det är dock bara en tidsfråga. Viruset kommer slutligen att anlända även hit. Och då kommer man antagligen precis som i Mexico City stänga igen hela staden.
Idag sitter det redan omkring 30 miljoner människor i sina hus i Mexico City. Alla kontor är stängda på obestämd framtid. Folk går inte till sina jobb och har slutat tjäna pengar. Även om influensan inte kommer ta död på hela befolkningen kommer dess härjning att få katastrofala följder för hela landet. Mexiko är på väg att gå i konkurs. Man räknar med att det kommer ta månader innan influensan är under kontroll, och när den väl är det kommer människor vara fattigare än vad de någonsin har varit. För. Det finns ingen a-kassa. Det finns inga skyddsnät. När pengarna tar slut och det inte kommer någon ny lön pratar vi katastrof på riktigt. Folk kommer börja dö av hunger mina vänner.
Även om folk är oroliga för influensan upplever jag att de är ännu mer oroliga för de ekonomiska följderna av denna galenskap. Och med rätta. Jobbar du inom turismbranchen är du körd. Hotelen gapar redan tomma, och turisterna kommer inte att komma tillbaka på länge.
Jag kommer nog börja röra på mig snart. Har insett att det inte finns någon anledning att sitta här och vänta på att viruset ska komma hit och stänga igen alla dörrar. Stackars Mexiko. Stackars alla mina vänner och bekanta som kommer gå i konkurs till följd av denna epedimi. Stackars vänner som redan börjat se sig om i sina hus efter saker de kan sälja för att kunna köpa mat i framtiden.

tisdag 28 april 2009

Texto escrito por unos de los sacedotes mayas unos dias antes de que empezo la locura..

Hoy estamos enfrentando situaciones catastróficas como; Sequias, inundaciones, maremotos, incendios, depredación, deforestación, hambre, enfermedades, guerra, pobreza extrema, el empleo de la fuerza por el poder, la perdida de respeto de los elementos y valores ancestrales.
Tal parece que no hemos aprendido nada.

Si bien es cierto solo cuando se está muriendo es cuando se acuerda de Junab K’uj, (creador o formador), Lo ideal sería que todos alzáramos las manos al salir el sol cuando menos para invocarlo. Vale la pena reflexionar estas situaciones que vivimos actualmente y unirnos a esta lucha humana para encontrar los verdaderos portadores del bien común de la ciudadanía.
No sigamos permitiendo que los medios masivos de comunicación nos roben el espíritu de lucha, impidiéndonos pensar a base de llenarnos de mercadotecnia que afecta nuestra identidad.

Hagamos patria educando a nuestros hijos nietos y bisnietos para que no terminen como huéspedes de las prisiones.
No cerremos los ojos a la urgente necesidad de comprometernos con la sociedad organizada o no a que de fuerza a las verdaderas demandas sociales, especialmente a favor de los pueblos más necesitados.

Don Valerio Canché -presidente del Consejo de Ancianos y Sacerdotes Mayas.

måndag 27 april 2009

Jordbävning i Mexico City

Det är varmt. Temperaturen på Yucatanhalvön ligger återigen runt 40-graders strecket. Det går trögt att tänka. Att samla ihop tankarna och göra meningar av dem. Solen skiner från en klarblå himmel och skapar ett febrigt klimat. Ett av de första symptomen på det nya influensaviruset är just feber och jag kan inte låta bli att tänka på hur konsekvenserna kommer att se ut här om några dagar. Om jag kände efter tillräckligt mycket skulle jag lätt kunna få för mig att jag har feber, på grund av klimatet och den brännande värmen.

För några timmar sedan drabbades Mexico City av en jordbävning som mätte 5,7 grader på richer skalan. Som om det inte räckte med influensan. Som toppen på alltings jävlighet drabbas stadens centrala delar dessutom av en jordbävnng som visserligen inte orsakar några större skador men som säkerligen hjälper till att skrämma upp folket ytterligare.

Viruset sprider sig över landet och över världen. Idag har fall uppmärksammats även i södra delarna av Mexico, men också i USA, Kanada, Spanien...Trots det fortsätter WHO att hålla en lugn position. Världshälso organisationen uppmanar inte till att stänga några gränser och inte heller avråder de folk från att resa. De påpekar att folk inte behöver oroa sig för att äta välkokt griskött och uppmanar bara folk att vara lite extra noga med handhygienen.

Där jag befinner mig på Yucatanhalvön är läget fortfarande ganska lungt. Idag har man visserligen tagit beslutet att stänga igen skolorna över hela regionen till den 6 maj, som i resterande delar av landet. Man har även ställt in några evenemang, men i det stora hela fortsätter allt i normal takt.

Rapporterna från Mexico City fortsätter och berättar om en öde stad, om folk som stänger in sig i sina hus, om överfulla sjukhus och om en situation som är betydligt värre än media visar upp för omvärlden. En anonym källa, en person som arbetar för den mexikanska regeringen, berättar att hon tror att det hela är en komplott. Att viruset är skapat av mänskliga händer. Många människor på landets gator verkar vara av samma uppfattning. Man pratar om en korrupt regering och ett virus som säkert är en del i ett politiskt kontrollspel.

söndag 26 april 2009

Mexico City har förvandlats till en spökstad

Idag gör jag som Di Leva och frågar mig vem jag ska tro på när det är så här? Vi är alla omgärdade av lögner. Politiker ljuger, föräldrar ljuger, vänner ljuger och likaså pojkvänner och flickvänner.Jag ljuger och du ljuger. Vita lögner, svarta lögner, röda och blå. Det spelar egentligen ingen roll vilken färg det är på dem. Om de är skyldiga eller oskyldiga.
När allt kommer till kritan kan vi bara lita till oss själva. Och frågan är om vi ens kan göra det. Även vi är ju påverkade av kulturer, politiska system och social samlevnad. Våra hjärnkontor arbetar ständigt med den information som flödar i vår omvärld. Försöker sätta ihop pusselbitarna och få ihop dem till en helhet som vi kallar verklighet och sanning.

Tänk vad skönt det skulle vara om vi kunde läsa tankar. Då skulle lögnerna försvinna, och med dem alla krig och orättvisor i världen. Otroheten skulle försvinna och dumma missförstånd. Poliser skulle inte behövas då brott skulle bli ett minne blott. Politikerna skulle gå i konkurs tillsammans med politiken.
Om det inte fanns någon skyddande barriär utan tankarna svävade fritt där alla kunde se dem och läsa dem skulle folk inte bry sig om att ens försöka ljuga.
Mitt framtidsparadis ser ut just så. Mitt etopia. Där är alla snälla och glada, där finns inga krig och inga missförstånd, istället flödar allt av kärlek. Det är en väld jag brukar fly till i mina tankar när den verkliga världen blir för påträngande. Som idag.

Vi är ganska många som försöker få ett grepp om verkligheten i Mexiko just nu. Som försöker filtrera bort lögnerna för att på så sätt komma närmare sanningen. Det verkar inte som att någon vet vad det egentligen är som händer. Mexico City har förvandlats till en spökstad. Hela tiden nås jag av historier som säger att gatorna är tomma och att folk har stängt in sig i sina bostäder. Man har ställt in och stängt igen gudstjänster, museer, skolor....you name it. Folk är oroliga och rädda.
Jämförelser görs hela tiden med spanska sjukan. Och precis som när den härjade mellan 1918 och 1920 var det många som var av uppfattningen att tyskarna själva skapat viruset för att vinna det pågående kriget. Det finns även många som anser att hiv-viruset skapats av mänsklig hand. Står vi möjligen inför ett biologiskt krig?

Där jag sitter med mina vänner i en lägenhet i södra Mexiko var vi länge övertygade om att det antagligen låter värre än vad det är. Den tanken fick vi göra en omtolkning av när Anabells mamma ringde från Mexico City.
"Nej", sa hon till sin dotter. "Det låter inte värre än vad det är. Det är värre än vad det låter. Media må vara manipulerade, men det är i så fall åt andra hållet. Man håller medvetet siffrorna nere."
Anabell har en släkting som arbetar på ett av sjukhusen i Mexico City och enligt Anabells mamma som varit i kontakt med honom är läget betydligt värre än vad det verkar utåt.



Det är dock viktigt att hålla humöret uppe och inte ta ut någon katastrof i förskott. Är det något jag lärt mig av min kurs i etnologi så är det att folk har en tendens att lättare bli sjuka när de är rädda och oroliga. Så humöret på topp. Vi befinner oss alla där vi är av en anledning och det gäller att göra det bästa av nuet. Imorgon ska jag ringa mina vänner i Mexico City sen får vi se om jag kan få någon klarare bild av sanningen efter det. Oroa er inte. Det löser sig.

lördag 25 april 2009

Jag bara undrar....

Omkring 60 personer av 35 miljoner invånare i Mexico City har dött i lunginflammation i vad man kallar en ny influensa epedimi. Man jämför med Spanska Sjukan och har stängt igen skolor över hela staden samtidigt som folk uppmanas att inte ta sig till sjukhusen då det finns större smittorisk där. Samtidigt levereras bilder på människor med munskydd på tunnelbanan i Mexiko City. Mexikos regering har slagit på rödljusen medans det i USA fortfarande inte har tagits några åtgärder, trots att liknande fall har anmälts där och är minst lika många som i Mexiko.

Förutom i Mexiko har liknande fall rapporterats i Kalifornien, Texas och New York. På WHO:s hemsida kan man läsa att 18 av de mexikanska fallen har konstaterats som svininfluensa av laboratorier i Kanada och att 12 av dem är genetiskt identiska med dem i Kalifornien.

Jag kan inte göra något annat än att fråga mig vad det hela egentligen handlar om? Varför sådant fokus på Mexiko? Varför kommer den här nyheten ut just nu när de första fallen upptäcktes redan i mitten av mars? Varför slås det larm i Mexiko och inte i USA?

Media är ett bra vapen att kontrollera människor på. Det är också ett bra sätt att flytta fokus från en nyhet till en annan i ett samhälle och i världen. Det har hänt förut och det kommer att hända igen. Själv tillhör jag den nya generationen som för länge sedan lärt mig att inte tro på allt som står i tidningarna, då nyhetsflödet är kontrollerat av de stora makterna. Det som står i tidningen är inte vad som händer utan snarare det som "storebror" vill att vi ska läsa om.

Jag undrar vad det egentligen handlar om. Har man gått ut i media med denna influensaepedimi för att kasta så kallad mediaskugga över något annat? Till exempel det faktum att USA har gått in i Mexiko med militära medel för att "hjälpa till" i kriget mot drogerna?

fredag 24 april 2009

Escorpionazo - supermedicin mot förkylning/influensa



På många håll i Mexiko är husmedicinen fortfarande levande. Naturens egna produkter är många gånger mycket inflamationshämmande och rika på antioxidanter, de är dessutom många gånger lättare för kroppen att ta upp än tabletter och är inte utblandade med kemikalier. Går du och bär omkring på en förkylning som inte vill ge med sig kan du prova denna enkla blandning av kylskåpsprodukter. Blandningen fungerar slemlösande och kommer att hjälpa dig att bli av med förkylningen snabbare.

1 stor pressad citron
2 klyftor vitlök
1/4 liten gul lök
I nypa havssalt
I tesked chile/cayenpeppar

Hacka vitlöken och den gula löken i så små bitar som möjligt. Strö över salt och chile. Pressa citronen över de övriga ingredienserna och blanda. Färdigt!Drick och se till att du får i dig allt!! Du kommer att märka skillnad inom kort. Snuvan kommer att försvinna och även hostan. =) =) =)

torsdag 23 april 2009

Sin maíz no hay país - Utan majs inget land


Mexiko är majsens land. Eller vänta nu. Det blev fel. Mexiko VAR majsens land. Man räknar med att Mexiko har odlat majs i omkring 10 000 år och invånarna är ungefär lika stolta över sin majs som Andernas invånare är över sin potatis.

Idag står åkerfälten tomma. Jorden odlas inte längre. Istället för att odla sin egen majs som man gjort i flera tusen år importerar man idag genmodifierad majs från USA. Det kallas NAFTA och frihandel och var ännu ett steg som togs i januari 1994 av USA och Kanada för att försöka kontrollera grannen i söder. Idag är det EU som håller på att övertyga den andinska gemenskapen samt centralamerika om frihandelsavtal. Det ser fint ut på papperet. Det låter fint när politikerna pratar om det. Men mellan raderna gömmer sig de kapitalistiska skurkarna. För det är väl klart att man vill tjäna pengar. Det handlar inte alls om någon rättvis global utveckling. Det handlar om makt och pengar.

Vart är vi egentligen på väg någonstans när ett land som har odlat majs i 10 000 år plötsligt börjar importera genmodifierad majs från grannen i norr? Att ta ifrån människor deras leverbröd, få folk att flytta från landet samt göra att människor glömmer bort hur man gör när man odlar kallar i alla fall inte jag hållbar utveckling. Det kallar jag manipulation och att göra människor maktlösa.

När bönder i Europa får subventioner från regerningen för att priserna ska pressas i bott så att man kan ta över någon annans marknad och håva in ännu mer pengar till den egna staten kallar jag svineri. Jag menar hallå, inte kan väl Brasilien behöva importera tomater från Europa?

Som alltid finns det några få som kämpar för sitt land, för landsbygden och för majsens framtid. Som alltid är de inte tillräckligt många för att kunna skapa tillräckligt mycket oväsen. Mer information kommer...

Sin maiz no hay pais

En defensa del maiz

¿Que es superstición y mala suerte?


Hace unos cientos de años los suecos vivían en un mundo de magia. Había seres viviendo debajo de la tierra (por ejemplo las elfinas o en tierras mayas los aluxoob), otros en los bosques (por ejemplo los trolls), otros cuidando los animales en las granjas (los gnomos). En aquellos días se creían que las enfermedades fueron causadas por “los demás”; los seres invisibles. Por esto los médicos/hierbateros/curas en aquellos tiempos usaban rituales mágicos para poder curar las enfermedades.

Cuando se estudia etnología una se da cuenta de que la superstición también viene de aquellos tiempos cuando vivíamos en un mundo mágico que compartimos con seres mágicos. La creencia estaba viva por todos lados de la sociedad y todos sabían que echarse afuera en el piso para dormir un rato podía causar enfermedades, si uno sin saberlo se echaba justo encima de una puerta de las elfinas. Lo interesante es que por muchos lados de nuestro mundo se cuenta historias similares. “Tocar tierra” no solo es una expresión en España, sino también en Suecia, Inglaterra y Méjico. No solo los suecos creían en seres viviendo debajo de la tierra, sino también los mayas en el sur de Méjico.

Ver un gato negro cruzando la calle, romper un espejo, pasar debajo de una escalera etcétera son ejemplos de historias que pueden crear/causar la mala suerte. Pero el mundo sigue desarrollándose y los viejos cuentos y creencias desaparecen más y más cada día. En general los jóvenes suecos no son tan supersticiosos como sus abuelos. Yo por mi lado pienso que cada uno de nosotros crea su propia mala suerte; que casi todo lo que nos pasa son consecuencias de nuestros pensamientos. Sí realmente creemos que romper un espejo nos va a causar siete años de mala suerte vamos a tener problemas!

onsdag 22 april 2009

Jordens Dag












Idag är det Jordens Dag. Det är även föroreningens dag. En dag som började med nordamerikanen Gaylord Nelson den 22 april 1970 i ett försök att uppmärksamma problemen med föroreningar över hela jorden. Drygt 30 år senare kan jag ledsamt konstatera att vi inte har kommit mycket längre än så. Att vi forsätter med vårt icke hållbara levnadssätt som för eller senare kommer att leda till vår undergång. Som Evo Morales, Bolivias första president av ursprungsfok, utryckte det i ett tal för några år sedan. "Vår tids största problem är kapitalismen."

Tycka vad man vill om det. Vilket samhälle man än ställer in fokuset på i den rika delen av världen, kan man se att just det där med pengar faktiskt har stigit oss åt huvudet. Idag bryr vi oss om pengarna vi kan håva in från fiskeindustrin men oroar oss inte nämvärt över att Östersjön faktist är ett döende hav där det inom en snar framtid inte kommer att finnas något liv kvar.
Vi använder oss dessutom över hela jordklotet av de bästa fiskemetoder som finns, till exempel bottentrålning, för att så effektivt som möjligt kunna plocka upp så många fiskar som möjligt på så liten tid som möjligt. Att metoden dödar korallrev och därmed också framtida liv på platsen, det bryr vi oss mindre om. Det som händer under ytan ser vi ju trots allt inte med det blotta ögat.
Om någon däremot tog ett nät med vikter, stort som en fotbollsplan, och istället trålade ner skogen där vi brukar springa våran morgonrunda, kanske vi skulle reagera annorlunda?

Jordens temperatur håller på att stiga i höjden. Vare sig vi väljer att kasta skulden på våra utsläpp eller på ett naturligt förlopp helt i led med vetenskapen, spelar mindre roll. Att glaciärerna smälter och vattenytan stiger, att temperaturen ökar samt att naturkatastroferna blir fler, är faktum.

Som en gammal creeindiansk profesia säger;

Först när det sista trädet huggits ner
Först när den sista floden blivit förorenad
Först när den sista fisken har fångats
Först då kommer du att förstå
att man inte kan äta pengar.

Vi befinner oss nära nu. Finanskrisen kanske har fått en del att inse det. Andra kommer säkerligen att förstå det i framtiden då vi inte direkt går mot några ljusare tider. Allt, och då menar jag ALLT, hämtar vi från naturen. Husen vi bor i, sängarna vi sover i, bilarna vi åker i, maten vi äter...ändå förstår vi inte vidden av vilken dunderkonkurs vi skulle hamna i om den apparaten slutade att fungera!

En annan väg och en annan livsstil är nödvändig. Och visst finns det några praktexmpel på människor som har slagit sig ihop och skapat ekologiska byar. Människor som tagit ett första steg på vägen mot självförsörjning nära naturen och längre bort från stressen. Människor som hoppas och tror på en förändring.
Visst finns det tappra forskare som jobbar febrilt med att ta fram miljövänligare alternativ till snällare funktionella samhällen. Har du till exempel hört talas om Dubai och framtidens arkitektur? Om skyskrapor med inbygda vindkraftverk som ständigt roterar? Om bygnader som svämmar över av växtlighet och snarare påminner om träd täckta av murgröna än storstadsbyggnader? Om det inte går att få människorna att bosätta sig på landsbygden, varför inte låta landsbygden komma till stan? Exemplen finns, men de är få i jämförelse med helheten, och det brinner i knutarna.

Mayafolket förutspår att vi kommer få en ny livsstil i julklapp år 2012 i forma av att vattenytorna då kommer att stiga i höjden och lägga stora markarealer under vatten. Något som kommer tvinga mänskligheten till en radikal förändring.Vi får väl se då.

Idag hurrar i alla fall jag högt för "Moder Jord" och tackar henne för allt hon ständigt ger mig. =) Tack kära Pachamama.

Upptäckandet av en ny kammare i pyramiden Uxmal

För några dagar sedan hittade man en ny kammare i pyramiden Uxmal på Yucatanhalvön. Idag åkte två av mayaprästerna dit för att hålla i en cermoni. Detta berättade en av de övriga mayaprästerna som kallas Don Valerio för mig och min vän Anabell när vi satt och samtalade med honom om ett internationellt möte mellan ursprungsfolk som vi hoppas blir verklighet år 2011.

-Så där får mayafolket komma in och hålla ceremonier? frågade jag.

Jag har ju sedan jag anlände till Yucatanhalvön för några veckor sedan blivit informerad, och även sett bildbevis på, motsatsen.
Så var det naturligtvis inte. Det visade sig istället att mayaprästerna blivit ombedda att hålla en ceremoni för att lugna ner naturens krafter i området. I samband med att den nya kammaren öppnades och man tog sig in för att undersöka den nya delen av pyramiden började folk att bli sjuka. Det började med att personerna som befann sig i närheten under öppnandet av den nya kammaren fick feber. Enligt mayafolket kan det sluta med döden om inte krafterna lugnas ner. Det är nämligen så att pyramiden skyddas av Aluxoob - folket som bor under jorden - och när folk träder över deras gränser sätter de sjukdom på folk. Idag kommer det alltså hållas en ceremoni vid pyramiden i Uxmal för att be Aluxoob om ursäkt för marköverträdandet och ställa krafterna i ordning igen.

Det intressanta med den här historien är hur vissa figurer ur den så kallade "folktron" ser likadan ut över stora delar av vårt jordklot. I Sverige, och kanske speciellt på Gotland, pratade man fram till 1800 talet fortfarande mycket om "småfolket" även kallade "di små under jordi" och "älvor". Då levde vi forfarande i en magiskt värld i Sverige och det var allmänt känt att man kunde bli sjuk om man lade sig att sova utomhus och utan att veta om det råkade blockera "de små under jordens" dörr. Tänker man ett steg längre hittar man genast likheter mellan den historien och den i Sverige allmänt kända vetskapen att man kan få blåskatarr av att sitter kallt. Dåtidens botare, som till exempel Hejnumkärringen som jag tidigare berättat om, använde sig precis som mayafolket av ceremonier och örter för att råda bot på många av den tidens sjukdomar.

I Mexiko verkar det alltså som att dessa krafter, som kallas Aluxoob och som påminner om vår folktros småfolk, fortfarande är aktiva och bland annat vaktar de heliga mayatemplen och pyramiderna. Frågan är vart småfolket i Sverige tog vägen? Har de bytt skepnad och utgörs nu av den nya skolmedicinens många bakterier?

onsdag 8 april 2009

SM-GuLd till kalstápöjkera!
























Jag befinner mig visserligen på andra sidan havet, långt ifrån Värmlands djupa skogar och gnistrande sjöar. Jag har visserligen inte följt hockeysäsongen över huvud taget, bortsett från några få matcher som sågs när jag var hemma i Karlstad och hälsade på i Februari. Och. Jag är visserligen inte speciellt sportgalen alls.

Men ändå. En dag som denna sitter jag och ler under den brännande solen på Yucatanhalvön. Nyheten om SM-seger för Färjestad i hockey har nått mig och jag kan inte låta bli att känna en bubblande stolthet stiga i bröstet. Kan se framför mig hur Karlstad exploderar i sportslig glädje. För sport, och speciellt hockey, är något som de flesta karlstadbor kan glädja sig åt tillsammans. Till och med min pappa kan få tårar i ögonen när det handlar om sportsliga evenemang och kroppsligt presterande. Han grät säkert en skvätt där han befann sig när slutsignalen gick och segern var ett faktum.

Ser Karlstads torg framför mig. Ser hur hela staden har samlats för at vänta på sitt lag. Jag befinner mig visserligen på andra sidan havet. Likväl kan jag höra jublen, se glädjetårarna och känna hyllandet av mästarna när de äntligen når torget för att fira segern med sin publik. Karlstads sporthjärta fullkomligt dundrar i glädje och extas.

Fan va gött pöjker, där satt den!

(Bilden är lånad från nwt:s hemsida och fotad av Anders Hanson)

lördag 4 april 2009

Hejnumkärringen på Gotland


"Jag botar efter gammalt och doktorn efter nytt; men sjukdomar är efter gammalt!"

En av Sveriges mest kända botare genom tiderna var Hejnumkärringen. Hon levde och verkade på Gotland under 1800-talet och hörde till fjärde generationens botare, något som var mycket ovanligt i Sverige på den tiden. Kunskaperna om sitt botande sägs hon ha ärvt från sin mamma som i sin tur fått dem från sin mamma som i sin tur fått sina kunskaper från "de små under jorden".
Hejnumkärringen botade sjukdomar genom användandet av örter, diverse svettbehandlingar och massage, men även genom läsningar och trolldom. På 1800-talet var folktron fortfarande högst närvarande på Gotland och runt om i hela Sverige. Den traditionella läkaren hade trätt in på scenen men hade långt ifrån lika stor makt då som nu. Hejnumkärringen delade samma föreställningsvärld som sina patienter, något som skolmedicinens läkare inte gjorde. Folk i största allmänhet hade fortfarande större förtroende för en "Vis tant" som sades ha fått sina kunskaper från "de små under jorden" än vad de hade för läkaren med den vita rocken och de fina instrumenten som visserligen säkert hade förmåga att bota sjukdomar, men inte sjukdomar orsakade av "de små under jorden".
Folk kom vandrande från när och fjärran till Gertrud Ahlgrens lilla stuga i Hejnum för att få bot mot sina sjukdomar. För det mesta skickades någon i den sjukes ställe tid den visa damens stuga. Detta var inget problem då det var allmänt känt att Hejnumkärringen kunde ställa diagnos bara genom att undersöka ett klädesplagg som den sjuka burit närmast kroppen.

Hejnumkärringens patienter hade stort förtroende för henne, medans den tidens läkare såg på henne med skam i blicken. Hon botade dock många av sina patienter, något som läkarna inte för sina liv kunde förstå då hennes boteteknik enligt vetenskapen inte kunde ha fungerat.

Konstigt tänker vi kanske idag. Hejnumkärringens sätt att bota på måste dock förstås utifrån det samhälle som hon levde i. Det säger sig väl egentligen självt att läkaren inte kunde råda bot på sjukdomar som folk "visste" var orsakade av "de små under jorden", eller?

Maria Sabina, mazatek-kvinna och schaman.

"Det finns en värld bortom denna, en värld som är avlägsen, nära, och osynlig och det är där Gud lever, där de döda lever, andarna och helgonen. En värld där allting redan hänt och allting är uppenbarat. Den världen talar. Den har sitt eget språk. Jag förmedlar vad den säger. Den heliga svampen tar mig vid handen och för mig till den värld där allting är uppenbarat. Det är de, de heliga svamparna, som talar på ett sätt som jag kan förstå. Jag frågar dem och de svarar mig. När jag återvänder från resan, förmedlar jag vad de berättat och vad de visat mig.”"

Maria Sabina


Utanför Mexikos gränser är hon en av landets mest kända gestalter. I Mexiko är det inte många som vet vem hon är, eller snarare var. Denna kända kvinnliga schaman levde hela sitt liv i staden Huautla de Jimenez, Oaxaca, i södra Mexiko och mottog under sin livstid besök av många kända världsprofiler, däribland Bob Dylan och John Lennon. Allt i takt med att New Age rörelsen växte sig starkare och därmed också intresset för det andliga och kanske framförallt de heliga svamparna.
Maria Sabina sägs ha upptäckt de heliga svamparna redan när hon var sju år gammal, men det var inte förrän i 40-års åldern som hon blev Schaman. Under sin livstid höll hon många ceremonier, botade många människor från deras sjukdomar och mottog många besök från "hippievågens" nomader. Alla var välkomna till denna visa kvinnas hus och det sägs att hon under sin livstid inte nekade en enda besökare.

För Maria Sabina var konsumtionen av de heliga svamparna helt och hållet omgärdat av tro. Svamparna var ett gudomligt redskap som användes i ceremonier för att hitta botemedlet till sjukdomar samt lösningar på problem, på samma sätt som Amerikas ursprungsfolk i alla tider använt sig av peyote.

Maria Sabina dog 1985. Hon var då 91 år gammal och bodde fortfarande i samma by där hon föddes och fortsatte, alla sina kändisbesök till trots, att bo i sin enkla hydda i Huautla de Jimenez, Mexiko

Här kan du hitta en film om Maria.

Alternativa Nyheter

Som i så många andra länder är mexikansk media köpt av politikerna som självklart granskar flödet av nyheter. De bestämmer vad den mexikanska befolkningen kan få reda på. Den mexikanska reportern Denise Dresser gick för långt. Hon började nosa för mycket i den mexikanska regeringens anlägenheter att hennes egna land började bli farligt för henne. Efter att ha mottagit mordhot samt fått sparken från sitt jobb flydde hon till USA. Hon har dock inte slutat med sitt journalistiska arbete att berätta sanningen om vad som försigår i Mexiko. För den som förstår sig på spanska är www.reportebrainmedia.com en mycket bra och alternativ mediaform.

fredag 3 april 2009

Mayafolket har inte tillträde till sina egna tempel

Ursprungsfolken trampas på och diskrimineras över hela världen. Mexiko är inget undantag. På Yucatanhalvön verkar det höra till den allmänna uppfattningen att spanskättlingar är mer värda än ursprungsfolk. Att vara av ursprungsfolk är fult och trots att vi nu befinner oss på 2000-talet verkar mayafolket fortfarande ses som vildar som inte har samma rättigheter som det finare folket med spanskt blod rinnande i sina ådror. Denna diskriminering har lett till att speciellt ungdomarna skäms över sitt ursprung och inte vill kännas vid sin kultur. Många av dem tar sig till turistorten Cancun för att arbeta och återvänder sällan till sina hembygder.

Mayakulturen på Yucatanhalvön håller på att dö ut, trots att turister kommer hit från hela världen för att titta på mayatemplen och fascineras av mayakulturen. Kulturen håller på att dö ut, precis som språket och den traditionella medicinen. Trots det finns här hur många mayahotel och mayaföretag som helst. Namnet används ideligen för att fånga in turisterna, för att håva in pengar, men inte en peso av dessa inhåvade pengar går till dem som verkligen är i behov av stöd för att deras kultur inte ska dö ut, nämligen mayafolket.

Till skillnad från många andra länder i Latinamerika verkar lagen dock stå på urfolkens sida. Lagen säger till exempel att ursprungsfolken i Mexiko har rätt att utöva sin tro och sin kultur. Det ser verkligen fint ut på papperet. Tyvärr fungerar det inte i realiteten. Sanningen är att Mayafolket inte ens har tillträde till sina egna heliga marker.
Dzibiltzaltun är en arkeologisk zon som ligger ungefär 15 minuter utanför staden Mérida på Yucatanhalvön. Här finns det så kallade templet av de sju dockorna som är en viktig ceremoniel plats för Mayafolket. Men de har inte tillträde till platsen. Banderollen som hänger och dinglar mellan träden utanför platsen är ett hån mot hela mayafolket. Enligt banderollen är det förbjudet att hålla ceremonier på platsen, tända rökelse, införa snäckor eller annan typ av instrument, mat eller dryck.

Förra året vid Equinoxio (vårdagjämningen) ville mayafolket hålla en ceremoni i Chichenitza, som av UNESCO utnämnts till en av de sju miraklen i världen, och tillhör ett av mayafolkens viktigaste ceremoniella center. De bad direktören för arkeologiska zoner i Chichenitza om tillstånd att hålla en ceremoni för att fira vårens anländande. Direktören sade nej och uttalade sig dessutom i diverse tidningar om sin syn på dessa ceremonier som satans verk och nervärderade samt diskriminerade på det sättet hela mayafolket.

Att representanten för ursprungsfolk på Yucatanhalvön dessutom inte pratar maya, utan bara spanska och engelska, är en annan historia som jag ska återkomma till vid ett annat tillfälle.

Mayakulturen riskerar att dö ut om 10-20 år då det inte längre kommer att finnas någon som kan föra kulturen vidare. Men det kanske spelar mindre roll. Enligt mayafolket kommer hela Yucatanhalvön att stå under vatten vid det laget som ett resultat av december 2012; slutet på mayakalendern, vår civilisation och början på en ny era.

torsdag 2 april 2009

Svennis ett minne blott i Mexiko


Mexikos fotbolls-publik kan delas in i två kategorier. De som skyller de ständiga förlusterna på den svenske förbundskaptenen Sven-Göran Eriksson. Samt de som höjer Svennis till skyarna men anser att det inte spelar någon roll om förbundskaptenen är ett proffs eller inte då fotbolls-spelarna är mer intresserade av att göra reklamjobb och festa än att spela fotboll.

Igår förlorade Mexiko ännu en VM-kvalmatch på bortaplan, den här gången mot Honduras. Resultatet 1-3 var Honduras väl förtjänt då Mexiko pysslade med något helt annat än fotbolls-spel och ständigt tappade bort bollen på motståndarnas sida av planen. Att de lyckades få till ett mål hade mer med tur än skicklighet att göra -en straff som lades rätt helt enkellt.

För ungefär en vecka sedan spelade Mexiko på hemmaplan(Estadio Azteca)mot Costa Rica. Några dagar innan matchen gick ryktet att om laget inte lyckades vinna denna match skulle man göra sig av med den svenske förbundkaptenen Svennis. Mexiko hade då fortfarande inte lyckats vinna en enda match under året, något som vissa anser vara Svennis fel. Lyckligtvis kammade man hem segren med 2-0 mot Costa Rica och Svennis framtid som förbundskapten för det mexikanska landslaget var säkrad, i alla fall för den närmaste framtiden.

Igår åkte han dock ut. Efter förlusten mot Honduras med 1-3 fick Svennis sparken som förbundskapten efter bara 10 månader i Mexiko. Det återstår nu att se vem som kommer ta på sig rollen som mirakelgörare för det mexikanska landslaget. För ett mirakel krävs för att få laget att intressera sig för fotbollsspelande igen. Och för att den mexikanska publiken ska återfå förtroendet för sitt landslag.
Där jag satt och tittade på gårdagens match, på en ute servering i staden Mérida på Yucatanhalvön, visade man visserligen matchen på storbildsteven. Det var dock ingen mer än jag som intresserade mig för vad som hände på planen och ingen som ens reagerade när laget petade in matchens enda mexikanska mål.

Det är tydligt att mexikanerna har tappat hoppet för mexikansk fotboll. De som förut följde matcherna med iver pratar nu istället skit om laget och dess spelare. Att de är värdelösa som fotbollsspelare och bara intresserar sig för kändisskap, pengar och fester verkar vara den allmänna uppfattningen. Kanske är allas vår Svennis värd en bättre utmaning än så?
Bilderna är inte mina utan hittade och lånade på Google.

Kroppslig rening


Det är andra gången det händer. Min kropp hamnar i total obalans när jag reser från hög höjd och plötsligt hamnar på marknivå igen. Efter fem månader bosatt i La Paz, Bolivia, for jag tillbaka till Sverige, lågländerna och sommaren. Jag anlände som ganska spinkig efter att ha haft nästan för bra matsmältning i Bolivia. Självklart återgick jag genast till svensk kosthållning, och njöt till fullo av den goda maten efter fem månader i ett ganska smaklöst Bolivia.
Tänkte inte så mycket då på hur min kropp fungerade, behövde bara inte springa på toaletten lika ofta längre. När jag några veckor senare nådde fram till Barcelona och den riktiga sommarvärmen tog det stopp. Det jag stoppade in i munnen ville helt enkelt inte passera ut på andra sidan utan fastnade inuti kroppen. Jag uppfattade det som att jag svullnat upp över hela kroppen och kände mig som en ballong. Kunde inte för mitt liv förstå vad det var som hände, varför min kropp plötsligt hade så svårt att göra sig av med restprodokter. Jag kunde leva på en sallad om dagen utan att känna mig hungrig eller behöva gå på toaletten.
Det var inte förrän i augusti den sommaren då jag började träna som det hela vände. Med träningen, och speciellt med yogan, verkade det som mitt system sakta men säker återgick till det normala igen. Kommer ihåg att jag under den här perioden reagerade på att jag svettades nästan onormalt mycket på gymet, antar att det var min kropps sätt att göra sig av med slaggprodukterna som inte ville komma ut på någon annan väg.

Nu har det hänt igen. Efter en vecka i Mexico City, en stad som ligger på 2500 meters höjd, anlände jag till Mérida, en kuststad på Yucatanhalvön i södra Mexico. Den här gången sa det stopp på en gång. Min kropp verkade låsa sig och släppte nästan inte ut några slaggprodukter alls. Jag började svullna upp och började så smått känna mig halvkraftig. Min mage har normalt sett ett mycket bra fungerande system och efter att ha varit vaken i ungefär 10 minuter på morgonen brukar jag behöva gå på toaletten. På plats i Mérida sattes den funktionen ur spel på en gång.
Jag reagerade på att speciellt händer och fötter svullnade upp. Att mina fingrar var dubbelt så tjocka som förut och knappt inte gick att böja. Den verkliga aha-upplevelsen fick jag en dag då jag och Anabell tog oss iväg till marknaden för att handla frukt. Det var omkring 40 grader ute och hon svettades som en gris (inte jag). Vi stannade till vid ett café och köpte oss varsin liter frukt-vatten. Flera timmar senare hade jag fortfarande inte behövt gå på toaletten och svettades fortfarande inte alls!!! Den kvällen åt jag en hel chips-påse då jag själv kommit fram till att min salt-nivå kanske hade satts ur spel. Efter det började jag svettas som en galning, så jag antar att jag hittade åtminstone ett svar på anledningen till mitt problem.


Nu har jag satt mig själv på kroppslig rening. Efter att ha berättat för Anabell om mitt problem tipsade hon mig om en kur som renar kroppen och rensar bort alla slaggprodukter bestående av fett och socker. Min morgonritual består nu i att rensa nopalens blad från taggar, skiva dem och lägga dem i en mugg, tillföra ett knippe persilja samt pressa en grapefrukt över. Sen ska blandningen mixas och drickas så fort som möjligt. Nopalen (kaktusens blad) har samma slemmiga konsistens inuti som Aloevera och sägs ha samma förmåga som Aloeveran att ta upp slaggprodukter och föra dem ut ur kroppen. Grapefrukten består också av många nyttigheter som hjälper kroppen att göra många gifter vatten lösliga och föra ut dem ur kroppen.
Ska hålla mig till denna morgon-ritual i tre veckor för att rensa ut så mycket slaggprodukter som möjligt. Anabell säger att denna metod är ett jättebra bantningsknep då man garanterat kommer gå ner i vikt till följd av reningsprosessen. Antar att det är ett plus i kanten trots att jag först och främst är ute efter att få tillbaka min normalt fungerande kropp. =)
(Vill du prova denna kur men har svårt för att hitta några kaktusar där du är kan du alltså bara gå och köpa en aloevera-planta och börja kapa, det sägs dock inte vara lika gott med färsk aloevera som kaktusblad, men vill man vara fin får man lida pin, eller hur var det nu igen?)

Efter bara två dagars ritual kan jag inte säga att jag har lagt märke till några underverk mer än att min mage äntligen har börjat fungera som vanligt igen, vilket också skulle kunna bero på att jag att jag återigen köttvägrar och har börjat äta gröt till frukost.

Man har gjort många studier i hur kroppen reagerar på hög höjd och det är ett faktum att man vid höjder som till exempel La Paz på 3700 meter över havet kan få huvudvärk och känner sig allmänt andfådd innan kroppen vänjer sig vid den höga höjden. Det verkar dock inte ha gjorts lika många studier i hur kroppen reagerar på låg höjd efter en mer eller mindre lång tid högt över havsnivån. Jag antar att det i mitt fall finns många faktorer som spelat in. Att gå från hög höjd till havsnivå med varmt klimat verkar sätta min kropp ur spel helt och hållet. Vid båda fallen kan jag dock inte förneka att även matvanorna har förändats drastiskt vilket säkert påverkat min kropps reaktion åt det negativa hållet. Nu är det lite kött, mycket vatten, yoga varje morgon samt mirakelkur som gäller i några veckor innan min kropp har hittat i balans igen. Vi får väl se hur det går.

Nu är klockan runt två på eftermiddagen och temperaturen ligger återigen på drygt 40 grader. När mina vänner kommenterade värmen igår fick jag en smärre chock. Jag är van vid Barcelonas 35-gradiga somrar och trodde att nivån var ungefär densamma här. Kunde inte ens tänka mig att temperaturen här når upp till närmare 45 grader mitt på dagen.
- Vaa?! Men jag lever ju fortfarande, var min kommentar på den upplysningen igår kväll.

onsdag 1 april 2009

Tierras Mayas


Jag gör inte så mycket om dagarna. Inte rent fysiskt i alla fall. Är egentligen ganska galet att jag varit i Mexico i två veckor utan att egentligen se speciellt mycket. Min vecka i Mexico City bestod mest i att äta tacos, flautas, guaquamole och övrig underbart god mat. Tog mig visserligen iväg och turistade lite samt firade "Equinoxio", vårens anländande med Aztekerna. På "Museo Templo Mayor" förbluffades jag över hur Aztekernas gamla stad "täcktes över" med kolonisatörernas byggnader, då för flera hundra år sedan. Man rämnade helt enkelt aztekernas tempel och byggnader till marken och använde dem som grund till de pråliga byggnader som nu står att finna i centrala Mexico City.

Om du kikar närmare på Mexicos flagga kommer du i dess mitt hitta en örn som håller en orm i munnen. De gamla aztekiska berättelserna säger att deras gudar hade sagt dem att bygga en stad där de såg en örn med en orm i näbben flygandes. Historien säger att när man fick syn på örnen med en orm i näbben befann den sig i glad flyglats över en stor sjö. Således påbörjades bygget av Mexico City mitt ute på en sjö, och den bredde ut sig, och ut sig och ut sig. Nu finns det inte längre någonting kvar av den gamla sjön omgiven av de höga och mäktiga bergen. Världens största stad har utplånat den, däremot sägs vattnet under Mexico Citys fötter vara en av orsakerna till att några av byggnaderna inne i centrum har börjat krokna och sjunka neråt.

Efter några timmar runtspatserande på Museo Templo Mayor tog jag mig ut i solljuset igen. På torget utanför var det full rulle. Över allt ljöd trummor vars ljud kastade sig mellan byggnaderna och ut i luften. Azteker med sina höftskynken och stora fjädermanar dansar här varje eftermiddag till stor uppskattninf från så väl turister som lokala.

Några dagar senare firade vi så vårens första dag i mitt kvarter. Fick då ytterligare en chans att studera aztekernas danssteg och upprymmas över trummornas slag. Anabell har lovat att hon en dag ska lära mig dansstegen så vi kan dansa tillsammans.

Hur som helst. Sedan jag kom fram till Mérida och Yucatan-halvön har min tillvaro mest bestått i att bekanta mig med omgivningen, och då speciellt det varma klimatet. Har tagit det tämligen lugnt och ägnat mycket tid åt att planera framtiden tillsammans med Anabell och till att pyssla med mina studier. Så här långt säger planen att det kommer bli ett "Encuentro Mundial de Nativos" på Yucatan-halvön om några år...men att det innan dess kommer ägnas mycket tid åt vidare etnologiska studier samt dokumentärsfilmande tillsammans med Liv. Nu. Tillbaks till den där uppsatsen som jag gör allt för att undvika...


söndag 29 mars 2009

Viva Mexico cabrones.














Jag erkänner. Jag är skyldig. Och jag vet. Jag har varit fruktansvärt dålig på att skriva. Vet inte riktigt vad det var som hände. Men efter Bolivia lade jag ifrån mig pennan, för att inte tala om tangentbordet, och tog en paus i skrivandet. Antar att det var för mycket som hände runt omkring mig. Att jag åkte i den ena berg och dal banan efter den andra under några månaders tid. Så här i efterhand har jag insett att det var nödvändigt. Att jag under hela berg och dal resan passerade ännu en avtagsväg på denna långa resa genom livet. Några kapitel i mitt liv passerade utan att jag behövde författa dem. De skrev på sätt och vis sig själva. Ytterligare en gång gick jag känslomässigt in i en betongvägg men kom ut på andra sidan som en ny och en mycket starkare. Jag kunde lägga ytterligare några erfarenheter till listan och fick svar på ännu några av alla mina livsfrågor. Kanske var den viktigaste lektionen under den här tiden att vi alla faktiskt är ägare av våra egna öden. Att vi själva bestämmer vart vi vill gå någonstans. Och att den enda som kan stoppa oss från att gå vidare och göra drömmar till verklighet är vi själva. Jag upplevde det som att jag lade en etapp av mitt liv bakom mig och skuttade vidare till nästa. Jag lämnade den sorgsna bakom mig och skuttade glatt vidare för att fortsätta upptäcka alla mirakel som hela tiden omger oss. Under hela augusti levde jag för stunden. Besökte nya platser och träffade nya människor som inspirerade och förde mig vidare.

Någon gång under hösten när jag stod i receptionen på Hostelet Garden House i Barcelona spratt det till inom mig och jag insåg att det var dags att dra vidare. Två killar som bodde i det underbara huset i utkanten av Barcelona fick det åter att brinna under huden. De hittade varandra av en slump, som så många andra människor som hela tiden möttes och delade upplevelser med varandra , och bestämde sig några dagar innan jul för att packa ryggsäckarna och ge sig ut på vandring. Sagt och gjort. Några dagar innan jul begav de sig iväg mot södra Spanien och Marocko, med varandra som enda sällskap. Jag stod i receptionen och såg dem ge sig iväg. Och även om jag älskade arbetet som receptionist insåg jag att jag behövde komma vidare. I mitten på januari for jag så hem till Sverige för att hämta mina studieböcker, återvände till Barcelona i några veckor, för att i mitten på mars ta mig vidare till Mexico. Spenderade en vecka i Mexico City och for sedan vidare till mina vänners hus i Merida på Yucatan halvön. Vi har storslagna planer. Det riktigt bubblar under huden. Jag hoppas vi kan ta oss iväg till en ceremoni snart så jag kan få börja bekanta mig med Maya-folket, deras kultur och kanske framför allt deras medicin. Jag hoppas också kunna packa ryggsäcken för att ge mig av till Chiapas i några veckor. Allt har sin tid. Jag har inte bråttom. Just nu njuter jag i fullo av att ha mitt eget rum, prata med Anabell om arbetet med maya-folket och bara ta det lugnt och bygga upp energiförådet ett slag. Men snart. Snart, snart, snart. Snart bär det ut på nya äventyr igen. Det ska fotograferas, skrivas, planeras och framför allt ;Upplevas!!! Viva Mexico cabrones!!!

tisdag 10 februari 2009

Kärlek vid första ögonkastet.

Hon heter Molly och är min älskade vän Marias lilla nytilkomling. Förundras över att en så liten varelse kan ha en så stor personlighet. Molly älskar livet och att stå i allas centrum.