måndag 28 september 2009

Dörrarna står på vid gavel i Chiapas


En oplanerad resa till Sverige, den kom lika plötsligt som himlen öppnar sig i Palenque och plötsligt bjuder markerna på vattenfall. Jag packade mina saker, lämnade hälften kvar, och gav mig av i hast. Lämnade tusen saker oavslutade och lovade dyrt och heligt att komma tillbaka.

Nu, några veckor senare sitter jag i min mammas hus på landet utanför Karlstad och undrar vad det var som hände. Njuter till fullo av höstens begynnande färger och dofter. Jag vandrar i skogarna och dansar under stjärnhimeln. Men om nätterna, då vandrar jag på nakna fötter över min djungel och besöker urtidens mäktiga tempel.
Jag inser att man vid häftiga och oplanerade uppbrott lämnar en bit av sin själ kvar. Jag lämnade så många dörrar öppna att halva jag fortsätter att leva i Chiapas djungler, trots att mitt fysiska jag befinner sig på svensk mark. Och även om jag trivs i Sverige, även om det känns jättekul att träffa min underbara svenska familj och mina underbara svenska vänner vill jag bara återvända så fort som möjligt. För, det känns helt enkelt inte bra att ha lämnat dörrarna på vid gavel i Chiapas. Jag var inte färdig med Palenque när jag for, och jag känner ett starkt behov av att återvända så fort som möjligt. För att stänga igen dörrarna och dra vidare, eller för att öppna upp dem ännu mer.

Det jag saknar mest är enkelheten. Och närheten till naturen. Den sprängande och upplyftande energin som bor i varje vrå av naturens sköte. Alla detaljer, alla dofter och alla ljuden. Jag saknar mitt hus. Jag saknar att samla in ved och göra mat över öppen eld, jag saknar läsa högt stunderna i hängmattan, jag skanar att sova på golvet och att kalla en hink med vatten för dusch. Jag saknar min skramlande cykel och jag saknar de häftiga regnfallen! Jag saknar dessutom ett skinande, dansande leende och en mycket vacker men ganska så svår djungelpojke.

Jag befinner mig någonstans mitt emellan nu. I ingenmansland. Min själ dansar på vågorna någonstan där Atlantens kluckande berättar historer om djup för de förbipasserande molnen. Den dansar närmare och närmare de svenska markerna, men är hela tiden beredd att vända om och rusa tillbaka till Mayafolkets, jaguarernas och apornas marker.

Hela världen är mitt hem. Men Palenque rörde vid en mycket speciell detalj i min själ och fick den att expandera och växa. Fick den att dansa och le som aldrig förr. Att återvända är nödvändigt. Men under tidens om jag skramlar ihop silvermynten ska jag glömma bort tiden och insupa allt som Sverige har att ge. När är egentligen inte så viktigt. Palenque finns kvar imorgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år. Att jag kommer återförenas med mina drömmars marker är säkert. Jag har ju inte lärt mig namnen på alla växter än, har inte lärt mig deras medecinska användningsområde!