Det var en gång en katalan, en mexikanska och en svenska. De bodde tillsammans i ett hus i staden Merida i södra Mexiko. De pratade om gamla tider och äventyr och mindes fantastiska stunder tillsammans. Och trots att de befann sig just i Mexiko bar de alltid Barcelona, staden där alla deras drömmar bor, med sig i sina hjärtan. En dag när det var ungefär 40 grader varmt ute och solen som vanligt sken från en klarblå himmel spatserade de glada i hågen de 30 meter som ligger mellan deras hus och baren på andra sidan gatan. Katalanen bar en blå och röd tröja vars baksida det stod "Ronaldinho" på med stora gula bokstäver. Trots "den härjande galenskapen" i landet skrattade de och skojade med varandra och i deras hjärnkontor kastade bilder från Barcelonas centrum, höga toppar och långa sandstränder extra ljus över deras redan strålande själar.
Med bultande hjärtan och kokande blod slöt de upp med de andra i baren. Beställde in några iskalla Sol samt vita små tallrikar med gott och blandat på. Tillsammans med de andra människorna i baren laddade de upp spänningen och glädjen ytterligare för att klockan 13.00 vända blickarna mot tevens skärm. På skärmen blandades blått och rött med vitt och matchen tog fart.
Katalanen, mexikanskan och svenskan skrek högt av glädje och extas under nästan två timmars tid. Den ena ölen slank ner efter den andra i takt med att Barca petade in det ena målet efter det andra. Vilken match, vilka mål, vilket dominerande Barca!
Katalanen var den av de tre Barca-törerna som var mest känslosam. Glädjen fullkomligt sprudlade av honom. När Barcelona i matchens slutskede petade in 6-2 målet kokade han över, grät av glädje samt kramade om samtliga i den lilla baren på Calle 54. Barcelona-supportrarna dunkade honom i ryggen och delade hans glädje medan Madrid-supportrarna muttrade och lungt satt kvar vid sina platser i baren, istället för att likt katalanen utföra stampa i marken och vifta med den rödblåa tröjan dans.
När slutsignalen gått och storsegern var ett faktum tog de tre Barca-törerna med sig halva baren och gick de 30 metrarna till huset runt hörnet. Där, på gatan, stod de stilla i några sekunder extra och betraktade flaggan som stolt vajade i vinden på balkongen en våning upp. Hennes färger; gula och röda. Sedan gick de i samlad trupp in i huset,bultade upp några öl till, och pratade glatt på om allt mellan himmel och jord. Allt utom den farrrrrliga influensan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar