Olika liv i olika världar

Igår drack jag rött vin med min pappa och kollade på idol. För det är sånt man gör en fredagkväll i Sverige. Pratade också med en vän från Mexiko på msn. Gick mellan de två skärmarna med mitt vinglas och i takt med att alkoholen förenade sig med blodet i mina ådror började tankarna ta fart. På något sätt har jag de senaste månaderna byggt upp en kulturchock i mitt eget land, som i utblandningen med vinet igår resulterade i ett försök att förstå förvirringen av att leva olika liv på olika platser.

I Sverige är jag en person, i Mexiko en annan, fast ändå densamma. Jag anpassar mig efter min omgivning för att det krävs av mig. Jag är mig själv på båda ställen, men samhällets struktur gör att jag måste agera på ett visst sätt. Både här och där. Ta bara en så enkel sak som rättigheter. Jag vet hur det Svenska samhällssystemet fungerar och vet hur jag ska bete mig för att få ut mesta möjliga fördelar i de flesta situationer. Jag känner till kulturet, tankemönstret och språket. Jag vet hur det fungerar och jag vet mina rättigheter.

I Mexiko blir jag en annan. Måste rätta mig efter ett annat samhällssystem. Jag måste lära känna kulturerna, tankemönstren och språken för att veta hur jag kan föra mig. Jag vet inte hur det fungerar, för det är det ingen som riktigt vet och några större rättigheter äger jag inte. Som varje mexikanare måste jag vara på min vakt, för i korruptionens land man kan inte lita på vad någon säger.

Höst i Sverige. Jag har inte sett solen på några dagar och det börjar bli kallt och mörkt. Mexikos sol och varma klimat känns väldigt avlägsna. Nästan så avlägsna att livet jag levde där känns som en dröm. Människorna som jag levde med blir till människorna ur någon annans liv. Jag själv är min enda länk mellan de två olika världarna och det är jag själv som har byggt upp två olika liv på två olika platser.

När jag väl är tillbaka i Mexiko kommer en kväll med rödvin framför tvn med pappa kännas väldigt avlägset. Som en dröm ur en annan människas liv. Men jag kommer fortsätta att tänka på hur otroligt konstigt det är att vara jag. Hur otroligt obegripligt det är att leva flera olika liv under ett och samma liv.

Kristoffer Appelquist , VM vinnare i A-kassa.

Under gårdagen samlades några av länets arbetslösa i Wermlandsbankens gamla lokaler i Karlstad för att inspireras av komikern Kristoffer Appelquists ord. Bakom arrangemanget stod organisationen Communicare. Samhällsribban sattens högt och Kristoffer började med att avfyra några väl valda ord om Arbetsförmedlingen.

− Hade det funnits ett VM i a-kassa hade jag vunnit!

Med de orden inledde Kristoffer Appelquists sin föreläsning inför en fullsatt sal arbetslösa på Wermlandsbankens gamla lokaler igår förmiddag.

Kristoffer gick vidare med att berätta om sig själv och hur han under sitt liv har tillbringat mycket tid i stolarna hos arbetsförmedlingen, något som han tycker är helt bortkastat.
− Min poäng är inte att Arbetsförmedlingen är dålig, påpekade han. Men det finns jävligt dåliga arbetsförmedlare.

Med de orden lyckades Kristoffer nå ut till sin publik. Han klev ner från det osynliga komikerpodiet som publiken hade placerat honom på och blev till en helt vanlig kille.
Enligt samhället tillhörde även han ”de misslyckade” under många år. Han klarade inte av skolan och hade senare svårt att komma ut på arbetsmarknaden.
Det han vill poängtera med sitt besök i Karlstad är att det finns en annan väg. Att man inte behöver gå den av samhället utstakade vägen. Att det går ändå. Och kanske framförallt att det inte finns några ”misslyckade”. Huvudsaken är att man är sig själv, gör det man tycker är kul och struntar i vad alla andra tycker.

− Jag har valt lycka hela tiden, ändå har jag gått omkring och känt mig misslyckad 75% av tiden, berättar han.
Idag väljer han att se positivt på de missade skolåren och de mångar åren som arbetslös. Han väljer att säga att han under de svåra åren bygde upp en kompetensprofil.
Och det gick ju bra. De senaste åren har Malmö-killen som flyttade till Sunne deltagit i en rad olika tv-program som till exempel ”Parlamentet” och kom precis hem ifrån en resa till Afganistan där han ägnade några dagar åt att underhålla svenska soldater.

På publikens fråga om hur man bryter en långtidsarbetslöshet säger han:
− Se till att satsa på något du tycker är roligt. Om det bästa du vet är att spela tv-spel, se då till att hitta en väg så du kan tjäna pengar på det!

(Bilden ovan är inte min egen, den är lånad...)

Dörrarna står på vid gavel i Chiapas

En oplanerad resa till Sverige, den kom lika plötsligt som himlen öppnar sig i Palenque och plötsligt bjuder markerna på vattenfall. Jag packade mina saker, lämnade hälften kvar, och gav mig av i hast. Lämnade tusen saker oavslutade och lovade dyrt och heligt att komma tillbaka.

Nu, några veckor senare sitter jag i min mammas hus på landet utanför Karlstad och undrar vad det var som hände. Njuter till fullo av höstens begynnande färger och dofter. Jag vandrar i skogarna och dansar under stjärnhimeln. Men om nätterna, då vandrar jag på nakna fötter över min djungel och besöker urtidens mäktiga tempel.
Jag inser att man vid häftiga och oplanerade uppbrott lämnar en bit av sin själ kvar. Jag lämnade så många dörrar öppna att halva jag fortsätter att leva i Chiapas djungler, trots att mitt fysiska jag befinner sig på svensk mark. Och även om jag trivs i Sverige, även om det känns jättekul att träffa min underbara svenska familj och mina underbara svenska vänner vill jag bara återvända så fort som möjligt. För, det känns helt enkelt inte bra att ha lämnat dörrarna på vid gavel i Chiapas. Jag var inte färdig med Palenque när jag for, och jag känner ett starkt behov av att återvända så fort som möjligt. För att stänga igen dörrarna och dra vidare, eller för att öppna upp dem ännu mer.

Det jag saknar mest är enkelheten. Och närheten till naturen. Den sprängande och upplyftande energin som bor i varje vrå av naturens sköte. Alla detaljer, alla dofter och alla ljuden. Jag saknar mitt hus. Jag saknar att samla in ved och göra mat över öppen eld, jag saknar läsa högt stunderna i hängmattan, jag skanar att sova på golvet och att kalla en hink med vatten för dusch. Jag saknar min skramlande cykel och jag saknar de häftiga regnfallen! Jag saknar dessutom ett skinande, dansande leende och en mycket vacker men ganska så svår djungelpojke.

Jag befinner mig någonstans mitt emellan nu. I ingenmansland. Min själ dansar på vågorna någonstan där Atlantens kluckande berättar historer om djup för de förbipasserande molnen. Den dansar närmare och närmare de svenska markerna, men är hela tiden beredd att vända om och rusa tillbaka till Mayafolkets, jaguarernas och apornas marker.

Hela världen är mitt hem. Men Palenque rörde vid en mycket speciell detalj i min själ och fick den att expandera och växa. Fick den att dansa och le som aldrig förr. Att återvända är nödvändigt. Men under tidens om jag skramlar ihop silvermynten ska jag glömma bort tiden och insupa allt som Sverige har att ge. När är egentligen inte så viktigt. Palenque finns kvar imorgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år. Att jag kommer återförenas med mina drömmars marker är säkert. Jag har ju inte lärt mig namnen på alla växter än, har inte lärt mig deras medecinska användningsområde!

Nar tiden stannar

Manaderna har passerat utan att jag ens har lagt marke till det. Den ovriga varlden slutade existera for ett tag medans jag bekantade mig med mina nya marker. Allt gick sa fort. Efter en vecka i djungelns Palenque hade jag plotsligt hittat en ny familj, en vacker leende pojke och ett hus med en stor tradgard. Forfarande har jag svart att hanga med, men vibrationerna har borjat lugna ner sig nagot och Karolina vandrar ater igen med fotterna pa jorden.
For alla nyfikna som undrar vad som egentligen hande med mig kan jag bara saga att jag i motet med Palenques naturkrafter plotsligt glomde bort vad teknik ar. Det ar helt enkelt roligare att utforska djungeln och leka i tradgarden an att spendera timmar framfor datorn. Och ja. Jag erkanner. Jag foralskade mig inte bara i Palenque utan aven i en kille fylld av gladje och har haft lite svart att slita mig fran honom. Han klev fram ur morkret dar jag satt vid ett bord i djungelrestaurangen Panchan och sken som solen. Och ja. Resten ar historia.


For narvarande agnar jag tiden at min kurs i Latinamerikas historia. Har nu drygt en vecka pa mig att skriva ett arbete om Chiapas historia. I vanlig ordning ar jag ute i sista sekund vilket innebar att jag kommer behova plugga som en dare den narmaste tiden. Men men. Det ger sig nog.

Har om dagen tog jag och Quetzal en promenad ner till var granne. Klockan var ungefar 4 pa natten nar vi horde henne komma hem fran byn och da vi inte hade nagot vatten kvar i huset bestamde vi oss for att ga ner och fraga henne om en liter. Vi anlande i rattan tid. Luna motte mig i dorren med ett stralande leende och sa: Inka har precis borjat foda!Fram till klockan 6 satt vi spanda och tittade pa medans den ena hundvalpen efter den andra anlande till varlden. Nar vi slutligen gick och la oss hade hon fott 5 stycken och vi trodde val alla att det inte skulle bli nagra fler. Dagen darpa atervande vi och upptackte till var forvaning att antalet valpar fordubblats. 11 sma hundliv blev det och vi ar nu glada grannar till en nybliven aztek-hunds-mamma.

Ska forsoka battra mig och skriva oftare! Men nu maste jag springa ivag. Befinner mig nagra dagar i San Christobal och har nagra arenden att utratta som jag borde ta itu med nu!

Flykten fran Babylon

Och sa fort jag satte foten i djungel och oppnade mina sinnen var jag fast. Ljuden, lukterna, livet, energin. Jag har aterigen hittat hem efter en lang tids vilsenhet i storstaden. Jag gick fran ett vrak utan energi till en kosmisk krigare som fullkomligt sprudlar av energi och gladje. Varje morgon vaknar jag av att faglarna satter igang med sin morgonkor som nagot senare foljs av apornas tjut. Varje steg jag tar ar en dans, varje andetag en sang. Tid att leva och upptacka. Studera spindlar, skorpioner, apor, paddor, lysinsekter, ormar, jaguarer och alla tusen olika faglar. Tid att plocka ner mangofrukterna, skorda kakao, stoppa froer i marken och lara mig allt om naturens apotek. Markerna fullkomligt sprudlar av liv. Liv som tranger in under huden och far dig att skina som solen.

Det ar mayafolkets land och vinden viskar ideligen om magin som bor i varje vra av var fantastiska varld.