Låt mångkulturen sprudla

-Ända sedan jag kom hit som 14-åring har jag kämpat med Sverige, säger kvinnan.
-Nu orkar jag snart inte längre, all min glädje har försvunnit...

Jag tycker över huvud taget inte om att dela in människor i olika fack. Sätta namn på grupper precis som om de vore olika fina eller fula potatisar. Vi pratar gärna om svenskar och invandrare. Vilka är det vi pratar om då? Vilka är svenskarna och vilka är invandrarna? Och vad är det i så fall för skillnad på att vara invandrare från Kanada och invandrare från Turkiet? Varför är vissa folkgrupper mer värda än andra? Vi är väl ändå alla människor, oavsett vart vi kommer ifrån?

Sverige är redan ett mångkulturellt land. Men precis som i många andra länder skapar vi en skarp gräns mellan vita och färgade. Även i vårt samhälle är det de vita som äger alla previlegier, och de invandrade som får all skit. DE blir gärna till bidragstagarna som lever på de skattepengar som VI andra betalar.
Ursäkta mig. Men det är faktiskt så att svenska staten får pengar från EU för att ta emot så kallade flyktingar. Vi tjänar pengar på andras elände... Dessutom behöver vi arbetskraften. Jag undrar, vilka är det egentligen som går omkring och städar tunnelbanorna i Stockholm, delar ut tidningarna, tar hand om våra äldre...?

På min arbetsplats blev jag mottagen med glädje och nyfikenhet min första dag. Jag blev bjuden på mat från många olika håll, fick mängder av nya leenden riktade mot mig och tusen olika frågor ställda till mig. Tack vare thailändaren, turkiskan, iranskan, pakístanskan....kände jag mig välkommen. Tyvärr har jag också insett att det är just dessa glädjespridare och hårt arbetande kvinnor som ofta blir baktalade på arbetsplatsen.
Och jag blir uppriktigt ledsen när en av kvinnorna en dag berättar för mig att hon saknar sitt land. Att hon snart inte orkar med Sverige längre. Att det har varit en ständig kamp sedan hon kom hit för 20 år sedan. En kamp om att bli sedd som alla andra, att passa in och göra bra ifrån sig. Fortfarande är det ingen som visar henne tacksamhet. Fortfarande har hon inte kommit närmare "svenskarna", för de fortsätter att se på henne som någon som borde vara otroligt tacksam över att få vara här.
-Paradis?! frågar kvinnan. Sverige är i så fall ett väldigt kallt paradis.

Vi åker utomlands på semester. Fullkomligt älskar att gräva i andra utländska kulturer och upptäcka nya platser. Sträcker ut oss på de av solen smekta stränderna och njuter av tillvaron. Pratar gärna med stolthet i rösten om vårt land. Väl hemma går vi tillbaka till vardagen igen. Umgås med de våra. Trots att vi har hela världen representerad i vårt land och en fantastisk möjlighet att lära oss om deras kulturer, deras danser och deras matlagning.......

Varför inte blanda in lite färger i det annars så gråa och trista? Är det inte dags att riva murarna snart och på riktigt börja lära känna varandra?