Kärlek, enighet och humanitet och en stor portion passionerad rockmusik. A-Pie är bandet som inte bara levererar sköna rytmer utan även arbetar hårt för sina mindre lyckligt lottade medmänniskor. Om landets politiker arbetade som dem skulle Bolivia med all säkerhet vara ett mindre splittrat land.
Alla vägar är blockerade i Cochabamba. Ingen människa med fordon kommer in eller ut. Busschafförer och lastbilschafförer protesterar som så många gånger förr genom att blockera vägarna och hindra all trafik. De vill ha vägar utan stora hål i. Politikerna brukar inte lyssna till folkets protester, därför tillhör blockader av vägarna ingen ovanlighet i Cochabamba,
På grund av dagens blockader får A Pies sångare cykla hela vägen in till centrum för att kunna närvara på kvällens konsert. Den lilla cykelturen tar lite drygt en timme men är väl värd besväret. Namnet A-Pie betyder "Till fots" och symboliserar den sanna bolivianen, som precis som bandets cyklande sångare, befinner sig i ständig rörelse.
- Trots allt elände som hänt i vårt land står vi forfarande upp. A-Pie symboliserar Bolivias invånare som befinner sig i ständig rörelse och som trots en tämligen kaotisk historia fortfarande står med båda fötterna på jorden, ovilliga att ge upp, berättar bandets sångare Cayo.
Att A Pie är passionerade musiker som älskar det de gör syns på scenen där de rockar loss ordentilgt och får allt i sin närhet att röra på sig. De befinner sig i just det här nuet för att musiken får dem att känna sig mer levande. Med en otrolig inlevelse sjunger bandets sångare rakt in i hjärtat på sina lyssnare. Hans röst är en blandning av många kända och rispigt hesa röster. Kvällens konsert bjuder både på bandets egna låtar, samt en hel del covers.
Och de lyckas. Lyckas med att göra covers på både radiohead, pink floyd, alice in chains och många fler utan att förstöra de heliga orginalen. Och magin bara stiger. Till låten Morena Tropicana går energin lös i den rockiga lokalen. Den klättrar på väggarna, lägger sig som ett dis över lokalen, bosätter sig i publikens kroppar och smyger ut genom fönstren och sprider sig som en positiv uppmaning över de bolivianska markerna.
Det är skillnad på band och band. A-Pie är helt enkelt födda att stå på scenen och pumpa ut sina budskap till alla som råkar befinna sig i närheten.
- Vi är inte här för att tjäna pengar, vi vill bara spela, sen får vi se hur långt det går.
Så här långt har det gått ganska bra. Bandet är storkändisar i hemstaden Cochabamba men är även nationellt kända som rockband i Bolivia. (Som för så många andra band började bandets historia för ganska länge sedan med en passion för att spela musik och med en vilja att förändra världen runt omkring sig i alla fall lite grann. Bandet som i dagarna består av de två bröderna Guerra på bas, sång och gitarr och av bma bala på trummor bildades redan när bröderna Guerra gick på högstadiet 1994. Bandet hankade sig fram och började inte spela på riktigt förrän under universitetsåren 1997. Det var först 2002 som bandets karriär tog fart på allvar.) Idag kan bandet mer eller mindre leva på musiken men är långt ifrån några divor. Kvällens konsert gör de gratis till förmån för centret CAICC och de av stadens barn som bor i fängelse.
- Vi vill få folk att inse vad som händer runt omkring dem, berättar Cayo.
Trots de senaste årens framgångar står han fortfarande kvar med båda fötterna på jorden och är en otroligt sympatisk och jordnära människa. Han är en sån där människa som det inte går att tycka illa om. Texterna handlar om dagens Bolivia. Om både positiva och negativa betraktelser, men samtidigt skvallrar musiken och kanske speciellt de med Bolivias färger pyntade instrumenten, om en otrolig stolthet över sitt land.
- Jag är stolt över att vara bolivianare. Jag är mestis och därigenom en del av landet. Bolivia är ett land med en otolig variation. Här finns allt en människa behöver!
-Jag skulle verkligen vilja sjunga på quechua då det skulle förena ännu fler människor, men just nu är det en omöjlighet då min språknivå är alldeles för låg.
På frågan om Bolivias framtid svarar Cayo att han bara önskar fred och enighet för sitt land i framtiden.
-Problemet med Bolivia är att det bor en sådan bitterhet hos folket. De koncentrerar sig för mycket på vad som har hänt under historiens lopp och kan inte bara glömma och gå vidare.
-De som styr det här landet tillhör rasismklassen och tänker bara på sig själva och är därmed inte en del av landet.
-Låt oss eliminera politikerna!
Det går inte att låta bli att imponeras över band som A Pie och över sångare som Cayo som inte bara levererar grymt bra musik utan också har ett stort socialt engagemang. Tack vare bandets framgångar har bandets sångare möjlighet att dedikera all övrig tid åt de olycksdrabbade barnen.
Varje morgon omvandlas rocksångaren till en social busschafför som åker runt i Cochabamba och hämtar upp alla de barn som bor på stadens fängelser med sina föräldrar. Han förvandlas till den ständigt sjungande och glada busschaffören som försöker hålla humöret på topp hos den stora gruppen barn i alla åldrar. Centret är en fristad för barnen. Där får de mat, hjälp med läxorna och får ständigt höra uppmuntrande ord från personalen.
Vem som helst skulle kunna utrycka bandets stora engagemang med ett enda stort WOW, men för Cayo är arbetet och livsstilen något helt naturligt. Han vill inte skryta och utan att han egentligen säger det med ord utstrålar hela hans person att det han gör är helt naturligt och absolut inga konstigheter. När han berättar om centret för fängelsebarnen tänds en låga i hans ögon samtidigt som hans mörka blick berättar om hur svårt det kan vara vissa dagar. Om hur svårt det är att vara stark när man bara vill gråta.
Låten Verdad (Sanning) handlar om precis det. Den är en ledsen, förbannad och något agressiv låt som har vunnit flera musikpriser i Bolivia och ständigt spelas på radion. Det är en terapilåt som handlar om när våldet vinner och skrevs när bandets sångare inte visste vart han skulle ta vägen.
- Låten handlar om en dag på jobbet, berättar CAICCs föreståndarinna samt Cayos fru Veronica.
Hon fortsätter att berätta om morgonen då de plockade upp en svårt misshandlad pojke på ett av fängelserna. Runt munnen hade den lilla tio-åriga pojken ett stort bitmärke och hans kropp var fullständigt täckt av djupa sår och blåmärken, orsakat av mammas järnrör. Den dagen grät de tillsammans, tog med sig pojken hem till sitt eget hus och skötte om honom. Senare fick han flytta in hos en fosterfamilj.
Cayo berättar att det tyvärr inte hör till ovanligheten att vissa av barnen har blivit både våldtagna och misshanldade när de hämtar upp dem på morgonen. Då är det svårt att bita ihop och vara positiv. Men han vet att centret är det viktigaste som barnen äger i livet, och även om det inte går att beskydda dem dygnet runt måste han koncentrera sig på det positiva. På att ge barnen kärlek, uppmuntran och berätta för dem att de själva bär på kraften att förändra sin egen framtid,
-Centret och barnen har blivit till ett missbruk. Jag kan inte låta bli att gå hit, ler A-Pies sångare.
Och det märks. På centret är Cayo en stor idol. Någon som barnen ser upp till. De svärmar runt honom och han bara ler och ger dem av någonting som aldrig kommer sina hos hans person; tid och engagemang. En bättre förebild kan ett barn inte ha.
Musik bygger broar av hopp, skapar gemenskap och tänjer på gränser. Kvällens konsert går mot sitt slut och publiken fullkomligt jublar. Bandets sångare avrundar kvällen med några väl valda ord som förhoppningsvis många ur publiken kommer ta med sig hem och fundera vidare på.
-Det spelar ingen roll vart vi kommer ifrån. Om vi är cambas, corelos, aymaras, warani eller quechua. Vi är alla lika genom att vi är människor och vi måste respektera varandra och hålla ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar