Svensken på Bolivias mest ökända fängelse

I Latinamerika har man tagit ett nytt steg i kampen mot drogerna. Man vänder ryggen till USAs och den rika delen av världens metoder. I land efter land legaliseras istället en stor mängd av drogerna, men i små doser för personligt bruk. Mexiko är ett av de senaste länderna att sluta upp i skaran som tror att en legalisering -så kallad avkriminalisering- kan vara en väg att få bukt med de drogrelaterade krigen och våldet. Helt galet säger en del. Konstigt säger andra. Den minst dåliga vägen att lösa ett stort problem på säger många.

För. Det är väl bara att konstatera att förstörda kokaodlingar i Bolivia och fattiga småbönder som plötsligt blir av med sin enda inkomstkälla till följd av kriget mot drogerna inte är en bra lösning.(Att tugga kokablad och dricka kokate är lika vanligt i Bolivia som att dricka kaffe i Sverige)
Sveriges radio har gjort en timmes reportage om ämnet...för att försöka sätta fingret på problematiken. Här hittar du reportaget.

Imorgon ska jag träffa Jonas Andersson, "El Choco", som suttit fängslad på ett av Bolivias mest ökända fängelser San Pedro. Han åkte fast i tullen på flygplatsen El Alto utanför La Paz med några kilo kokain i väskan och har sett fler knarkkungar än de flesta av oss.

Att sitta på San Pedros hirarkiska fängelse är verkligen ingen dans på rosor. Där har knarkkungarna egna lägenheter och forstsätter langa kokain precis som utanför fängelsets murar. Där sitter stackars fattiga bönder som bara stulit en höna för att rädda familjen från hungerdöden inspärrade i flera år, för att de inte har pengar att betala sig ut. Och där satt Jonas Andersson från Kungälv, utan spanska, utan pengar och med en jäkla ångest men också med en jäkla vilja att överleva.

Imorgon besöker han Karlstad och jag är otroligt spänd på att få träffa honom. Vad säger han om legaliseringen av diverse droger för personligt bruk i Latinamerika?

Ljudmanicken

Sitter och bläddrar i en katalog med elektroniska prylar. Drömmer om den ljudinspelningsmanick jag kommer att köpa när jag blir ungefär 700 kronor rikare. I slutet av december kommer den packas ner i min ryggsäck när jag beger mig av tillbaka till mina djungel marker i södra Mexiko.

Gillar egentligen inte tanken på köpa en massa nya elektroniska prylar. Men så länge det bara rör sig med dem som jag verkligen har användning för känns det ändå ganska okej. Jag har trots allt ingen platt-tv, har inte ens något hus eller lägnehet att placera en sådan i. Dessutom föredrar jag att inte bli en slav framför en massa skärmar. Det räcker så gott med dataskärmen. Jag hänger inte alls med i mobil hysterin och fortsätter att använda min nokia 3310 som jag ibland stänger av helt flera månader i sträck. Behöver jag nämna att jag inte ens har något körkort och absolut ingen bil?

Den lilla ljudmanicken kommer att användas flitigt, precis som min kamera. Djungelns olika öronbedövande ljud ska spelas in, och en massa andra av naturens underbara läten. Det ska tillverkas naturlig naturmusik och en hel del radio är planen.

Förändra världen visioner med berättandet som vapen, det kommer bli super!

Olika liv i olika världar

Igår drack jag rött vin med min pappa och kollade på idol. För det är sånt man gör en fredagkväll i Sverige. Pratade också med en vän från Mexiko på msn. Gick mellan de två skärmarna med mitt vinglas och i takt med att alkoholen förenade sig med blodet i mina ådror började tankarna ta fart. På något sätt har jag de senaste månaderna byggt upp en kulturchock i mitt eget land, som i utblandningen med vinet igår resulterade i ett försök att förstå förvirringen av att leva olika liv på olika platser.

I Sverige är jag en person, i Mexiko en annan, fast ändå densamma. Jag anpassar mig efter min omgivning för att det krävs av mig. Jag är mig själv på båda ställen, men samhällets struktur gör att jag måste agera på ett visst sätt. Både här och där. Ta bara en så enkel sak som rättigheter. Jag vet hur det Svenska samhällssystemet fungerar och vet hur jag ska bete mig för att få ut mesta möjliga fördelar i de flesta situationer. Jag känner till kulturet, tankemönstret och språket. Jag vet hur det fungerar och jag vet mina rättigheter.

I Mexiko blir jag en annan. Måste rätta mig efter ett annat samhällssystem. Jag måste lära känna kulturerna, tankemönstren och språken för att veta hur jag kan föra mig. Jag vet inte hur det fungerar, för det är det ingen som riktigt vet och några större rättigheter äger jag inte. Som varje mexikanare måste jag vara på min vakt, för i korruptionens land man kan inte lita på vad någon säger.

Höst i Sverige. Jag har inte sett solen på några dagar och det börjar bli kallt och mörkt. Mexikos sol och varma klimat känns väldigt avlägsna. Nästan så avlägsna att livet jag levde där känns som en dröm. Människorna som jag levde med blir till människorna ur någon annans liv. Jag själv är min enda länk mellan de två olika världarna och det är jag själv som har byggt upp två olika liv på två olika platser.

När jag väl är tillbaka i Mexiko kommer en kväll med rödvin framför tvn med pappa kännas väldigt avlägset. Som en dröm ur en annan människas liv. Men jag kommer fortsätta att tänka på hur otroligt konstigt det är att vara jag. Hur otroligt obegripligt det är att leva flera olika liv under ett och samma liv.

Kristoffer Appelquist , VM vinnare i A-kassa.

Under gårdagen samlades några av länets arbetslösa i Wermlandsbankens gamla lokaler i Karlstad för att inspireras av komikern Kristoffer Appelquists ord. Bakom arrangemanget stod organisationen Communicare. Samhällsribban sattens högt och Kristoffer började med att avfyra några väl valda ord om Arbetsförmedlingen.

− Hade det funnits ett VM i a-kassa hade jag vunnit!

Med de orden inledde Kristoffer Appelquists sin föreläsning inför en fullsatt sal arbetslösa på Wermlandsbankens gamla lokaler igår förmiddag.

Kristoffer gick vidare med att berätta om sig själv och hur han under sitt liv har tillbringat mycket tid i stolarna hos arbetsförmedlingen, något som han tycker är helt bortkastat.
− Min poäng är inte att Arbetsförmedlingen är dålig, påpekade han. Men det finns jävligt dåliga arbetsförmedlare.

Med de orden lyckades Kristoffer nå ut till sin publik. Han klev ner från det osynliga komikerpodiet som publiken hade placerat honom på och blev till en helt vanlig kille.
Enligt samhället tillhörde även han ”de misslyckade” under många år. Han klarade inte av skolan och hade senare svårt att komma ut på arbetsmarknaden.
Det han vill poängtera med sitt besök i Karlstad är att det finns en annan väg. Att man inte behöver gå den av samhället utstakade vägen. Att det går ändå. Och kanske framförallt att det inte finns några ”misslyckade”. Huvudsaken är att man är sig själv, gör det man tycker är kul och struntar i vad alla andra tycker.

− Jag har valt lycka hela tiden, ändå har jag gått omkring och känt mig misslyckad 75% av tiden, berättar han.
Idag väljer han att se positivt på de missade skolåren och de mångar åren som arbetslös. Han väljer att säga att han under de svåra åren bygde upp en kompetensprofil.
Och det gick ju bra. De senaste åren har Malmö-killen som flyttade till Sunne deltagit i en rad olika tv-program som till exempel ”Parlamentet” och kom precis hem ifrån en resa till Afganistan där han ägnade några dagar åt att underhålla svenska soldater.

På publikens fråga om hur man bryter en långtidsarbetslöshet säger han:
− Se till att satsa på något du tycker är roligt. Om det bästa du vet är att spela tv-spel, se då till att hitta en väg så du kan tjäna pengar på det!

(Bilden ovan är inte min egen, den är lånad...)

Dörrarna står på vid gavel i Chiapas

En oplanerad resa till Sverige, den kom lika plötsligt som himlen öppnar sig i Palenque och plötsligt bjuder markerna på vattenfall. Jag packade mina saker, lämnade hälften kvar, och gav mig av i hast. Lämnade tusen saker oavslutade och lovade dyrt och heligt att komma tillbaka.

Nu, några veckor senare sitter jag i min mammas hus på landet utanför Karlstad och undrar vad det var som hände. Njuter till fullo av höstens begynnande färger och dofter. Jag vandrar i skogarna och dansar under stjärnhimeln. Men om nätterna, då vandrar jag på nakna fötter över min djungel och besöker urtidens mäktiga tempel.
Jag inser att man vid häftiga och oplanerade uppbrott lämnar en bit av sin själ kvar. Jag lämnade så många dörrar öppna att halva jag fortsätter att leva i Chiapas djungler, trots att mitt fysiska jag befinner sig på svensk mark. Och även om jag trivs i Sverige, även om det känns jättekul att träffa min underbara svenska familj och mina underbara svenska vänner vill jag bara återvända så fort som möjligt. För, det känns helt enkelt inte bra att ha lämnat dörrarna på vid gavel i Chiapas. Jag var inte färdig med Palenque när jag for, och jag känner ett starkt behov av att återvända så fort som möjligt. För att stänga igen dörrarna och dra vidare, eller för att öppna upp dem ännu mer.

Det jag saknar mest är enkelheten. Och närheten till naturen. Den sprängande och upplyftande energin som bor i varje vrå av naturens sköte. Alla detaljer, alla dofter och alla ljuden. Jag saknar mitt hus. Jag saknar att samla in ved och göra mat över öppen eld, jag saknar läsa högt stunderna i hängmattan, jag skanar att sova på golvet och att kalla en hink med vatten för dusch. Jag saknar min skramlande cykel och jag saknar de häftiga regnfallen! Jag saknar dessutom ett skinande, dansande leende och en mycket vacker men ganska så svår djungelpojke.

Jag befinner mig någonstans mitt emellan nu. I ingenmansland. Min själ dansar på vågorna någonstan där Atlantens kluckande berättar historer om djup för de förbipasserande molnen. Den dansar närmare och närmare de svenska markerna, men är hela tiden beredd att vända om och rusa tillbaka till Mayafolkets, jaguarernas och apornas marker.

Hela världen är mitt hem. Men Palenque rörde vid en mycket speciell detalj i min själ och fick den att expandera och växa. Fick den att dansa och le som aldrig förr. Att återvända är nödvändigt. Men under tidens om jag skramlar ihop silvermynten ska jag glömma bort tiden och insupa allt som Sverige har att ge. När är egentligen inte så viktigt. Palenque finns kvar imorgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år. Att jag kommer återförenas med mina drömmars marker är säkert. Jag har ju inte lärt mig namnen på alla växter än, har inte lärt mig deras medecinska användningsområde!