Latinamerikas öppna ådror

"Bolivia, ett av världens fattigaste länder, skulle kunna skryta - om det inte vore patetiskt och helt meningslöst - med att ha bidragit till de rikaste ländernas välstånd."

Bergskropparna på vägen mot Potosi glänser i guld och silver. Det ser ut som att någon har strött ut pulver av guld och silver över markerna. Solens strålar gör att bergen gnistrar och glimmar. Det är vackert och det känns i hela kroppen att jag är på väg till en mycket speciell plats. Bussen följer järnvägsspåret nästan hela vägen från Sucre till Potosi men jag ser under den tre timmar långa resan inte till ett enda tåg. Antagligen för att det sällan går några tåg här nu för tiden. Potosis storhetstid är för länge sedan över. Det som en gång var Latinamerikas center och en av de rikaste städerna i världen står idag och hukar i skuggan av sin egen historia.

För några hundra år sedan var Potosi Latinamerikas center. Där fann man stora silverfyndigheter i bergen som gjorde att folk kom från när och fjärran för att utvinna silvret. Likt de spanska erövrarna stormade Cusco och stal allt dess guld och prål vändes upptäckarnas ögon senare mot Potosi och de stora silverfyndigheterna. Ursprungsfolken användes mer eller mindre som slavar och var i egentlig mening de som med sina bara händer utvann skatterna som betalade för Europas utveckling och gjorde industrialiseringen möjlig.

Hade det inte varit för Potosi och Bolivia hade industrialiseringen kanske inte tagit sådan fart i Europa. Det är Amerikas ursprungsfolk som med sina bara händer har utvunnit skatterna som gjorde att den europeiska ekonomin tog fart. Det är Amerikas ursprungsfolk som med sin fattigdom betalat för vårt välstånd. Man skulle kunna tycka att det inte vore mer än rätt att vi i väst betalade tillbaka lite av det som vi under historiens gång har stulit från Amerikas ursprungsbefolkning. Man skulle kunna tycka att det nu är deras tur att, med vårt ekonomiska stöd, få fart på sin egen utveckling.

Men historien fortsätter och människorna i väst är antagligen alldeles för giriga för att dela med sig av det välstånd som de kort och gott har stulit från mindre lyckligt lottade kontinenter. De fortsätter dessutom att utnyttja sina fattiga grannar genom att köpa upp mark, etablera stora industrier, och fortsätta suga ut de fattiga ländernas rikedomar. De rika vill alltid ha mer och de fattiga får vackert nöja sig med det lilla som blir över. Med lite ändringar i historien skulle det lika gärna kunnat ha varit tvärt om. Hade upptäckare från Amerika hunnit till Europa först, ja, med lite fantasi kan man lätt tänka sig vad det hade inneburit för dig och mig idag.

 Dagens Potosi är långt ifrån lika glansfullt som under sin storhetstid. Husen står och förfaller i stadens utkant, många av kyrkorna i staden har gjorts om till biografer och dylikt, och människorna som fortfarande bor kvar i den lilla staden bland bergen är antagligen lika fattiga nu som de var när spanjorerna anlände för några hundra år sedan. Potosi är en spökstad. Men. Inne i centrum känns det som att strosa omkring i gamla stan i Stockholm och man förvånas ideligen över att man befinner sig i Bolivia. Potosi är långt ifrån inkaruiner och indiansk kultur, stadens gator och byggnader domineras helt och hållet av koloniala byggnader Däremot råder det en total avsaknad av vita människor, bortsett ifrån några enstaka turister som ses vandra längst med gruvstadens gator. När mineralerna började sina, sinade också Potosis vita ådror bort. Idag finns bara vålnaden kvar av det som för inte så länge sedan var ett av världens på mineraler rikaste områden.

 ...och ursprungsfolken fortsätter att arbeta i gruvorna och försöker skrapa fram de mineraler som fortfarande finns kvar i de utarmade bergen. De böjer sina ryggar som så många gånger förr och arbetar flitigt på för att kunna tjäna ihop några bolivianos som räcker för att föda familjen en dag till. De drömmer fortfarande om att vara den person som en dag hittar en av få silverådror som fortfarande sägs finnas kvar där någonstans i djupet. Och kanske kan denna generations gruvarbetare räkna med att få behålla mer om de en dag skulle springa på den stora skatten.

Ett leende besitter kraften att förändra världen.

Hon. En gammal indiankvinna med vitt långt hår uppbundet i två långa flätor som smeker henne om ryggen. Med ett ansikte som bär spår av ett långt liv. Med rynkor som löper likt små bäckar och större floder längst med hennes hud. Hon är vacker. Och hon fullkomligt strålar. Jag kan inte låta bli att betrakta henne där hon med krokig rygg går gatan fram. Sakta. Hon stannar till en stund i ett gatuhörn för att ordna till tråden. Runt ena armen har hon nämligen flera kilometer garn virat och ägnar promenaden åt att spinna upp det på en sprinnrock. Men det har trasslat till sig något för henne och hon stannar upp en stund för att rätta till problemet. När hon en halv minut senare fortsätter framåt får hon syn på mig, på andra sidan gatan.

Vägen emellan oss skulle lika gärna kunna vara ett stort hav som skiljer oss åt, och vi två små båtar som stilla guppar fram över vågorna. Var och en håller vi oss på vår kant och aktar oss noga för att komma för nära inpå den andra. Vägen som löper fam emellan oss placerar oss i olika världar.

Precis som människorna i Bolivias huvudstad Sucre. De lever sida vid sida i samma stad men samtidigt i helt olika världar. Ljus och mörk. De andas samma luft och äter av samma frukter men avståndet emellan dem är enormt. I ett av oppositionens högsäten i Bolivia bor rasismen i varje hörn. Vart man än styr stegen hör man kommentarer som snackar skit om regeringen och den nya presidenten.

-Bort med Evo Morales och diktaturen, vi vill ha demokrati, lyder en protesterandes röst under en av mina rundturer i staden.

På något sätt har oppositionen trasslat ihop begreppen. Deras nystan har fått en stor knut på mitten som inte tycks kunna gå upp av sig själv. För. I min värld kämpar landets president för ett alldeles för splittrat lands överlevnad. Han kämpar för dem som aldrig har ägt några fördelar och fortfarande inte gör det. Oppositionen kallar honom både diktator, bög och krigsmakare. Han stör deras ordning och inners inne är de väldigt rädda för att han ska lyckas genomföra sin politik och vända på rollerna.

Demokraten kallas diktator i sitt eget land, och före detta diktatorer helgonförklaras. I ett land där matvarorna den senaste tiden har stigit i höjden och där man på många håll snart kommer gå till val om autonomi och markägande vilar hotet om ett inbördeskrig som en sprängfärdig granat i varje människas hjärta.

Damen på andra sidan gatan tittar på mig under bråkdelen av några sekunder och spricker sedan upp i ett stort och tandlöst leende. I nästa sekund sträcker hon upp en hand och börjar glatt att vinka till mig. Jag blir förvånad, men glad. I Bolivia brukar man absolut inte bli så glatt hälsad på av ursprungsbefolkningen i städerna. Att ha vit hud innebär för det allra mesta att man blir sedd på med en stor misstänksamhet. Och med tanke på historiens gång i Bolivia är det kanske inte så konstigt att för de flesta ursprungsfolk betyder den vita huden inget annat än trubbel.

Därför blir jag glatt förvånad när damen på andra sidan gatan viftar och vinkar til mig som om jag vore hennes bästa väninna. Som om det inte alls fanns ett hav av olikheter som skiljer oss åt, utan att vi var lika jämställda som jag skulle vilja att vi vore.

Jag ler varmt åt henne, både på insidan och utsidan, och stäcker upp handen i en glad hälsning. När vi har passerat varandra vänder jag mig om och tittar länge efter henne där hon försvinner allt längre bort på andra sidan gatan, mot bergen till. Så liten, så fridfull, så lycklig, och med lösningen på Bolivas alla problem vilandes över sina läppar. Utan att utrycka det i ord vet hon det som många av landets musiker, poeter, författare och artister också vet, och gärna påpekar. Det spelar ingen roll om landets president tillhör högern eller vänstern. För. Det är folket som besitter makten. Det är de som i all förståelse och all respekt måste mötas på mitten. Det är de som måste lära sig att både skratta, le och gråta, Tillsammans.

Karolina Malm

Vi delar alla på samma regn.

Den fridfullhet som hade lagt sig över Sucre förändrades till en zon av protester på vår första arbetsdag. Några timmar innan vår första lektion i journalistik och fotografering skulle gå av stapeln rådde rena rama krigszonen i centrala Sucre. Demonstranter invaderade staden och cockhandgranater gjorde att allt i sin närhet vibrerade.
Hela staden var full av protesterande och arga människor som fått nog av att priserna på helt vanliga varor som bröd börjar stiga i höjderna. Beväpnade med grytor och skedar banade sig den demonstrerande skaran fram i stadens centrala delar och gjorde sina röster hörda på flera kilometers avstånd. På eftermiddagen slöt skaran upp runt Placa 25 del mayo och började attakera regeringsbygnaden med diverse högt smällande verktyg. Inget tumult uppstog dock och allt lät värre än vad det egentligen var.
Oppositionen passade på att skälla lite extra på president Evo Morales och skek bland annat ut budskap som "Evo Morales är aborten till Hugo Chavez". Dessutom fördömde man viceprecidenten och kallade honom för en bög som har ihop det med presidenten.
Jag kunde inte riktigt låta bli att dra lite på smilbanden när oppositionen dessutom kallade Evo Morales för diktator och ropade ut att demokrati, ja, det är vad man vill ha.
Att jag plötsligt har hamnat i Oppositionens högsäte i Bolivia råder det inga som helst tvivel om, det märks vart jag än går någonstans.

Första lektionen med ungdomarna gick över förväntan. De fick titta på tre av michael jacksons musik-video-mästerverk och sedan kommentera dem. Det satte igång ett otroligt engagemang hos deltagarna och den närmaste halvtimmen spottade de ur sig den ena tänkvärda meningen efter den andra. Kvällens bästa citat om "Stranger in moskow" löd:

-Vi har olika mycket men delar alla på samma regn.

Två månader i Bolivia

Nästan halva tiden av min vistelse i Bolivia har gått. Det har hittills varit en karusell av nya upplevelser, intryck och diverse kulturkrockar där glädje hela tiden har blandats med förtvivlan i min omgivning.
President Evo Morales har hunnit fira två år som president, miniatyrdagen Las Alasitas har firats med köp av framtida drömmar, en karneval har invigts med vattenkrig och avslutats med offer till Moder Jord och jag har dansat Cholita tillssammans med fint uppklädda aymara-indianer i en liten by precis vid Titicacasjön.
Samtidigt har det eviga regnandet och framfarten av ett nytt väderfenomen som kallas La Nina skördat offer över hela landet, förstört både skördar, vägar, broar och bostadshus och jag har hunnit med att gå på både ett bröllopp och en begravning.

Efter nästan två månader i La Paz och el Alto där jag och min kompanjon Joel inte sett till en enda ungdom, inte kommit igång med vårat arbete och haft väldigt svårt att komma innanför de höga personliga murarna hos våra arbetskamrater på organisationen begav jag mig av på en mini-turne tillsammans med Joel i Bolivia. Vi visste inte då hur väl vi behövde komma bort från La Paz för att hitta en nödvändig inspiration för att kunna komma igång med vårat arbete.

Första anhalten på vår resa var gruvstaden Llallagua där vi hade redaktionsmöte med våra övriga medarbetare för att planera den tidning som vi ska producera under våran tid i Bolivia. Under en helg planerade och struktureade vi samtidigt som vi var ute på långa strövtåg bland bergen och provade på Llallaguas matlagningskonster.

Därefter begav vi oss av mot landets huvudstad Sucre för att besöka organisationens kontor nummer två och tillsammans med medarbetarna där planera de kommande kurserna i fotografering och journalistik som jag och joel kommer att hålla under mars månad.
I Sucre blev vi bemötta med öppna armar och kände på en gång hur det sedan länge förlorade engagemanget och viljan att göra någonting började pumpa i ådrorna på oss. På bara några dagar hade vi planeingen klar för oss och hade redan genom affischer lyckats locka till oss mer än tillräckligt många deltagare till kurserna.
Under några intensiva dagar i Sucre kändes det plötsligt som att vi hade gjort mer nytta än under hela våran tid i Bolivia. Vi sprang dessutom runt som rena rama galningarna och letade efter kulturella arrangemang och kulturellt engagerade för våran tidning Horisont som kommer att handla om populärkultur i Bolivia.

Efter ytterligare några dagar fortsatte vi våran turne och anlände snart till staden Cochabamba. Där ägnade vi några timmar åt att prata om Bolivia, om hur mediesituationen ser ut i landet och ge tips i största allmänhet till de norska praktikanter som precis anlänt till landet.
Vi gick dessutom på konsert med rockbandet A Pie, gjorde en intervju med dem för tidningen, gjorde en helgavstickare till Chapare för att prata med aporna i djungeln och njuta av fuktigt tropiskt klimat på lägre höjder, och följde på måndagen när vi återvände till Cochabamba med A Pies sångare Cayo till ett center för barn som bor i fängelse där han jobbar volontärt.

När vi en och en halv vecka senare återvände till La Paz trillade våran handledare Gloria på organisationen i el Alto nästan av stolen när vi med otrolig energi dukade fram vår senaste tid för henne och dessutom presenterade våran plan för de närmaste månaderna tillsammans med en budget. Att vi i frånvaron av La Paz och el Alto kommit igång ordentligt med vårt arbete rådde det inte längre några tvivel om.

Nu är jag och Joel tillbaka i Sucre igen och håller i skrivande stund på att förbereda oss inför kursstarterna i foto och journalistik som går av stapeln imorgon kväll. Trots att en stress inför hur vi egentligen ska hinna med allt som vi har planerat de närmsta månaderna har infunnit sig ser vi med spänning och stor förväntan fram emot avsparken av vårt praktikarbete imorgon.

Bild Joel Alvarez

...och det är tur för barnen att det finns engagerade människor.

Trötta efter en natt av dålig sömn kliver vi en måndag morgon på en stor och blå buss som står och väntar på oss längst med en trottoarkant i Cochabamba. I samma stund som vi kliver upp på bussen gnuggar vi envist bort sömnen ur ögonen. Plörsligt möts vi av glada rop och minst en miljon små ögon vänds åt vårt håll. Alla vill hälsa och sträcker fram små och ivriga händer mot oss samtidigt som röster börjar sjunga för fulla halsar tillsammans med lekledaren framme vid ratten.
Bussen börjar röra på sig och guppar tålmodigt fram över den ojämna asfralten. Runtomkring oss rör det ena yrvädret efter det andra på sig och riktar sina nyfikna ögon åt vårat håll. De vill veta vilka vi är, vad vi gör där, och framförallt hur den där stora kameran egentligen fungerar.
De flesta barnen på bussen är på ett alldeles strålande humör och sjunger glatt med i de av busschaffören påhittade visorna som handlar om allt mellan himmel och jord.
De skulle kunna vara vilka glada och ibland ledsna ungar som helst. Och de är precis som barn är mest, med den enda lilla skillnaden att de bor på ett av stadens två fängelser. För att mamma eller pappa har brutit mot lagen.
I Bolivia hör det inte till ovanligheten att hela familjer bor tillsammans på de minst tänkbara ytor i landets fängelser. När familjeförsörjaren plötsligt hamnar i fängelse har den övriga familjen oftast inget annat val än att följa med. För att de inte har råd med någonting annat. I Bolivia måste fångarna ofta betala dyrt för sin vistelse i fängelset och det är oftast den övriga familjen som har i uppgift att samla in de pengar som krävs.
Fängelserna i Cochabamba tillhör inte de värsta i landet. Här sitter bara småbrottslingar som har anhållits enligt lag 1008, lagen om narkotikabrott. I städer som till exempel La Paz där de värsta brottslingarna hamnar är fängelserna många gånger värre. Där är det dessutom ingen ovanlighet att små och oskyldiga barn bor under samma tak och precis tätt intill både mördare och våldtäktsmän.
Bussen stannar och släpper av den första kullen barn vid centret. Busschaffören Cayo ser glatt till att alla barn kommer av bussen, tillsammans med alla sina tillhörigheter. Några av de små knattarna håller varandra i hand och knallar tillsammans iväg mot husets ingång på andra sidan gården. När alla har kommit av bussen och in i huset är det dags för bussen att göra runda nummer två.
Tio minuter senare stannar vi vid vad som vid första anblicken tycks vara ett vanligt hus. Det står dock en beväpnad polis med militärgrön uniform utanför porten. När vi kliver in över tröskeln är det första vi får syn på ett stort galler och innanför det en samling människor, mestadels män. Vi fortsätter in i byggnadens kök där barn av alla de storlekar håller på att förbereda sig för avfärd. Vi får hälsa på några av mammorna till barnen vars ögon utrycker den starkaste form av tacksamhet. Inget barn ska behöva växa upp på ett fängelse och att centret betyder allt för både barnen och deras föräldrar råder det inga som helst tvivel om. Tack vare det har de
möjligheten att i alla fall nästan växa upp som vanliga barn.
Barnen är ivriga att komma iväg och snart befinner vi oss på den guppande vägen igen. På väg till centret, där barn som annars skulle trängas om utrymme för lek på stadens fängelser, får den uppmuntran och uppmärksamhet som de så väl behöver. Där de får mat, hjälp med läxor och ständigt får höra att de är unika, fantastiska och själva besitter förmågan att bära sin framtid i rätt riktning.
CAICC (stödjande center för barn i fångenskap) är en fristad för ungefär 80 barn i Cochabamba. Centrets mål är att stärka barnens självkänsla såpass mycket att de inte tar samma väg i liviet som sina föräldrar.
Tyvärr är centrets ekonomiska situation allt annat än bra och personalen, som till stor del arbetar volontärt, kämpar varje dag för dess överlevnad. Föreståndarinnan Veronica Bustillos de Guerra och den övriga personalen är dock noga med att inta låta några oroliga åsikter nå barnens öron. För barnen är centret allt, det absolut viktigaste de äger, och det märks på den energi, glädje, kreativitet och lärarlust som bor i minsta lilla vrå av det stora huset i utkanten av Cochabamba. Personalen håller Bolivias framtid i sina händer och gör enligt mig ett på många sätt viktigare arbete än de flesta av landets politiker.

Bildspel från centret i Cochabambaa;

http://www.prospectusdesign.com/fangelse/fangelse.html

Bild: Joel Alvarez