När stigen leder vidare och tillbaka

Yoga, meditation, ayurveda, massage, eteriska oljor, naturmedicin....i mitt huvud. Solen lyser från en klarblå himmel och det ligger minst en meter snö på marken. Återigen är det dags för mig att packa väskan och ge mig vidare. Söka reda på fler fågor som kräver svar och växa för varje steg jag tar. Jag lämnade dörrarna i Mexiko på vid gavel, nu ger jag mig av tillbaka för att öppna dem ännu mer. Få platser i världen har bjudit mig på liknande sensationer som Palenque i södra Mexiko. När jag nådde fram till naturens sköte i Chiapas studsade hjärtat upp och ner i bröstet på mig. Jag stannade upp, slog mig ner och stannade kvar. Därefter följde ett fyra månader långt lyckorus och känslan av att ha hittat hem efter flera års sökande.Nu beger jag mig av tillbaka till Mayafolkets land och platsen som bland annat kallats för framtidens Noaks ark.



" 2012 End of the Mayan Calendar Rainbow in Palenque, Mexico.

Wouldn’t you know it, people are planning the rainbow already to mark the end of the Mayan calendar when society will either fall apart, the world will blow itself to bits or we all get enlightened in a massive consciousness shift. It’s a multiple-choice question.

The land has been found already and so whether you’re a red electric firefox, a white galactic mirror or a purple cosmic masturbator, be there or miss the very end of Time."

Låten och orden

Idag fick jag en låt.

Här kan du lyssna på den.

Tålmodiga tusenåriga jord som lurade på mig
Sinne, perfekt labyrint, man måste besegra dig
Jag hoppas bara att du inte går upp i rök i tiden, nej

Du som ändrade kursen för att se oss drömma
Du som reste från en annan värld och hit
Du som lämnade din stjärna för att känna havet
Du som tog av dig vingarna för att se oss växa, tillsammans med dig

Styrka, barnen överlever, de är inte rädda
Ilska frånvarande i min magis ljus
Jag önskar bara att vi avslutar livet, alltid tillsammans

Du som ändrade kurs för att se oss drömma
Du som reste från en annan värld och hit
Du som lämnade din stjärna för att känna havet
Du som tog av dig vingarna för att se oss växa
Tillsammans med dig

Zapatistbudbäraren

Gång på gång blir jag förundrad över hur liten världen är. Förundrad men inte längre förvånad.

En kompis i Malmö sprang nyligen in i en mexikanare. Berättade för mig att hon träffat en dokumentärfilmare som är en del av zapatiströrelsens Mexiko. Berättade att de ska börja filma tillsammans i Malmö, för att se om de funkar tillsammans som dokumentärfilmare. Sen kanske det blir projekt Mexiko, precis som hon och jag pratat om så många gånger tidigare.

Jag ber om killens email och skickar iväg ett mejl. Ber honom berätta sin historia. Jag får ett långt mejl tillbaka. Ett helt livs berättelse som börjar med en pojkes arbete på gatan. Om drömmarna. Om studierna. Om kampen.
Historien avslutas i Chiapas djungel. I Lacandona som sedan spanjoernas ankomst till Mexiko alltid har varit rebellernas gömställe. Det är där zapatisterna har sitt djungelhögkvarter.

Sen går historien vidare. Skapar ett nytt kapitel i södra Sverige. Ett kapitel som berättar om killen som på uppdrag av Marco sprider information om ursprungsfolkens kamp i södra Mexiko på svensk mark.

Och jag har plötsligt hittat mig en mycket bra kontakt. Till mig och ljudmanicken. Och nästa år i Mexiko.

Tips.

Det här verkar vara en intressant blogg i ämnet mångkultur...Klicka HÄR

Låt mångkulturen sprudla

-Ända sedan jag kom hit som 14-åring har jag kämpat med Sverige, säger kvinnan.
-Nu orkar jag snart inte längre, all min glädje har försvunnit...

Jag tycker över huvud taget inte om att dela in människor i olika fack. Sätta namn på grupper precis som om de vore olika fina eller fula potatisar. Vi pratar gärna om svenskar och invandrare. Vilka är det vi pratar om då? Vilka är svenskarna och vilka är invandrarna? Och vad är det i så fall för skillnad på att vara invandrare från Kanada och invandrare från Turkiet? Varför är vissa folkgrupper mer värda än andra? Vi är väl ändå alla människor, oavsett vart vi kommer ifrån?

Sverige är redan ett mångkulturellt land. Men precis som i många andra länder skapar vi en skarp gräns mellan vita och färgade. Även i vårt samhälle är det de vita som äger alla previlegier, och de invandrade som får all skit. DE blir gärna till bidragstagarna som lever på de skattepengar som VI andra betalar.
Ursäkta mig. Men det är faktiskt så att svenska staten får pengar från EU för att ta emot så kallade flyktingar. Vi tjänar pengar på andras elände... Dessutom behöver vi arbetskraften. Jag undrar, vilka är det egentligen som går omkring och städar tunnelbanorna i Stockholm, delar ut tidningarna, tar hand om våra äldre...?

På min arbetsplats blev jag mottagen med glädje och nyfikenhet min första dag. Jag blev bjuden på mat från många olika håll, fick mängder av nya leenden riktade mot mig och tusen olika frågor ställda till mig. Tack vare thailändaren, turkiskan, iranskan, pakístanskan....kände jag mig välkommen. Tyvärr har jag också insett att det är just dessa glädjespridare och hårt arbetande kvinnor som ofta blir baktalade på arbetsplatsen.
Och jag blir uppriktigt ledsen när en av kvinnorna en dag berättar för mig att hon saknar sitt land. Att hon snart inte orkar med Sverige längre. Att det har varit en ständig kamp sedan hon kom hit för 20 år sedan. En kamp om att bli sedd som alla andra, att passa in och göra bra ifrån sig. Fortfarande är det ingen som visar henne tacksamhet. Fortfarande har hon inte kommit närmare "svenskarna", för de fortsätter att se på henne som någon som borde vara otroligt tacksam över att få vara här.
-Paradis?! frågar kvinnan. Sverige är i så fall ett väldigt kallt paradis.

Vi åker utomlands på semester. Fullkomligt älskar att gräva i andra utländska kulturer och upptäcka nya platser. Sträcker ut oss på de av solen smekta stränderna och njuter av tillvaron. Pratar gärna med stolthet i rösten om vårt land. Väl hemma går vi tillbaka till vardagen igen. Umgås med de våra. Trots att vi har hela världen representerad i vårt land och en fantastisk möjlighet att lära oss om deras kulturer, deras danser och deras matlagning.......

Varför inte blanda in lite färger i det annars så gråa och trista? Är det inte dags att riva murarna snart och på riktigt börja lära känna varandra?