Novembers Sol skiner på mig

Jag började riva ner rädslorna som hade byggt upp en mur runt mitt hjärta. Det tog flera år och en hel massa erfarenhet och visdom. Tillslut hade jag krossade varenda liten sten och det fanns nästan inga rädslor kvar.
Plötslig fylldes jag upp av en inre frid och hjärtat kunde stråla fritt.
Jag insåg sanningen i orden att man först och främst måste älska sig själv för att kunna älska andra. Att det krävs en hel arme av kärlek för att kunna släppa andra människor nära inpå livet. På riktigt. Och att låta dem vara dem de är, utan att ändra på dem.

Kärleken ÄR obegränsad, men hur man än vrider och vänder på den kan man varken äga eller kontrollera andra varelser. Därför är kärlek och relationer också väldigt svåra ting. Riktig kärlek måste alltid vara just obegränsad. Och utan rädsla. Svartsjukhet och kontrollbegär är bara två av många exempel på rädslor som dödar kärleken. Man måste kunna vara en fri själ även i en relation, annars krymper självet och då är man snart ute på mycket djupt vatten.

Egentligen saknar vi inte de människor som lämnar oss så mycket som vi tror, det vi saknar mest är den delen av oss själva som de tog med sig när de for.

Så våga vända på begreppen. Se fördelarna istället för nackdelarna i allt som händer och sker. Skratta och var glad även om det regnar och är grått utanför fönstret. Möt andras sura miner med ett litet leende på insidan. Bara för att det regnar och bara för att någon annan har en dålig dag behöver det ju faktiskt inte påverka dig!

Och...sluta aldrig någonsin att ge och ta emot kärlek och omtanke i ditt liv!

Bakåtsträvare och drömmare

Och när alla fiskar är uppkäkade, alla träd nerkapade, alla vattendrag förgiftade. Då kommer vi förstå att det inte går att käka pengar, eller?

Vi människor lever i en drömvärld. Vi jagar land och rike runt för att hitta en själsvän som vi tror väntar på oss någonstans därute. Vi lever i hopp och förtvivlan om att någon som vi aldrig har träffat förut plötsligt ska uppenbara sig i våra liv och ge oss svaren på alla de frågor som trycker på under ytan. Ständigt och jämt blir vi besvikna. Hela tiden ställer vi för höga krav.

Kanske hittar vi den perfekta på en öde ö någonstans på andra sidan jordklotet och blir upp över öronen förälskade. Plötslig färgas alla moln i hela världen rosa och blir sött fluffiga. Det finns inga problem längre. Vi lever sida vid sida. Både kroppsligen och själsligen. Tränger in i varandras innersta och rotar så mycket som vi bara kan i varandas garderober och dagböcker där under huden. Så nära varandra att den utomliggande världen glöms bort för en stund.

Men när drömmen börjar blekna bara en liten aning och den verkliga världen börjar tränga sig på och tränga undan de illussioner som vi så tappert har byggt upp för att skydda varandra, då känns livet plötsligt som en käftsmäll. Ett knytnäveslag. Vi tappar balansen och börjar falla ner mot det skitiga golvet. Det är dammigt och skitigt och inte alls så glamoröst. Plötsligt börjar vi hitta sidor hos varandra som vi egentligen inte tycker så mycket om. Det dyker upp detaljer hela tiden som gör att vi blir mer och mer irriterade. På varandra. Konflikter börjar ta fart i samklang med att själar blottas ut till salu. De rycks ner som kläder från stolta galgar. Slängs på hög och börjar vissna som rosor. Blad efter blad. Tagg efter tagg.

Tillslut står vi där och tittar på varandra. Nakna. Men utan ömhet. Kärleken försvann när vi böjade klä av varandra med kritiskt granskande ögon. Förvandlingen tog fart när vi försökte förvandla varandra till våra egna perfekta spegelbilder. Personen som en gång färgade hela världens moln rosa är plötsligt inte tillräcklig. Personen som förut fick oss att sluta andas med sin otroliga utstålning visade sig tillslut vara något helt annat än den ängel som vi först trodde att vi hade träffat.

När vi inte lyckas finna den stora kärleken efterssom vi ställer alldeles för höga krav på dem som vi möter på vägen och på så sätt beskyddar oss ifrån att hitta någon kärlek alls börjar vi leta efter andra vägar att förverkliga oss själva. Plöstligt har vi fått klart för oss att romantik, ja, det var nog ingenting för oss ändå. Bättre att satsa på säkra kort. Pengar är ju bra att ha. Och har man tillräckligt av dem så kan man antagligen köpa riktig kärlek. För pengar kan man ju köpa allting. Himel eller helvete? Vad önskas? Jordens undergång eller ett evigt liv?

Papperslappar, siffror, värdepapper. Det är makt. Och det är status.

Jobba. Tjäna mer och mer. Massor av Pengar. Köpa. Alla prylar som vi behöver och som kommer göra oss lyckliga. I takt med att vi uppfinner maskiner som ska spara in på tiden åt oss försvinner den verkliga tiden in i ett svart hål. Vi ser inte varandra i ögonen längre. Vi har glömt bort hur man gör för att verkligen se. Och dom som inte lever som vi i det fina utvecklingssamhället och inte är beroende av varken tid eller pengar på samma sätt som oss ettikerar vi gärna dumma urtidsmänniskor. Jag menar. Att leva utan tv, radio, dator, mobiltelefon, elektricitet...???

Vi animerar bättre och bättre. Skapar helt otroliga låtsasvärldar dit vi flyr för att förskingra den lilla tid som vi har över. Där vi kan slösa bort den i sällskap med påhittade figurer istället för med våra nära och kära. I låtsasvärldarna är vi riktiga hjältar som uträttar otroliga hjältedåd. Där har vi stora starka muskler och springer antagligen fortare än en jaguar.

Och en dag när det är fint väder ute och det spritter av glädje i kroppen upptäcker vi plötsligt att cykeln har rostat ihop.

Vi tror inte på någon Gud längre. Ingen högre makt. Forskare har för länge sedan visat oss svart på vitt att sånt där nonsens inte finns. Inte på riktigt. Istället för att viga våra liv åt en högre makt viger vi dem istället åt oss själva. Vi är våra egna gudar och vi gör vad vi vill. Vi blir bara mer och mer giriga. Vill ha mer och mer och kan för våra liv inte alls förstå varför världen ser ut som den gör. För det mesta väljer vi dessutom att blunda för att slippa se sanningen. Miljöförstöring, global uppvärmning, gatubarn i Rio de Janeiro, svältande människor i Afrika. Det har inte med oss att göra, eller? Det kommer inte drabba oss. Vi är ju speciellt utvalda.

Baksidesinformationen om influensan som media glömde bort

Jag länkar bara. Läs det här, eller i alla fall delar av den här texten och klicka dig gärna vidare till de olika rapporterna och studierna.

När Schweiz säger nej till influensan.

Thailand, Pakistan och Iran representeras av kvinnor på min arbetsplats. De har en sak gemensamt. De vågar vägra vaccinering. Skakar på huvudet och tycker att svensk media håller på med skrämselpropaganda. Säger att man knappt ens hört talas om influensan i deras rötters länder. I Mexiko tycks många redan ha glömt bort influensan. Och. I Schweiz, läkemedelslandet nummer ett, är det nästan ingen som vill vaccinera sig. Bland annat för att luddigheten angående vaccinets biverkningar är för stor. Här kan du läsa vad SvD skriver om Schweizares vägran.

Om vi för en stund skulle anta att svininfluensan är ett enda stort jippo, vilka storebröder är det då som sitter och håvar in miljardförtjänstbeloppen? Jag tycker att hela den här historien är lika suddig och luddig nu som när den tog sin fart i början på året. Jag säger varken ja eller nej. Jag bara undrar och är väldigt nyfiken på slutscenen.

Jag följer influensan hack i häl...

Gör ett besök på en vårdcentral i centrala Karlstad. Det är barn överallt. Fullständig kaos. Alla ska fylla i sina papper och sen få sin spruta, mot svininfluensan. När jag står utanför porten och håller på att mecka med att få upp låset till min cykel kommer en liten blond prinsessa utspringandes. Hon hoppar och skuttar och berättar gärna för hela världen att:

Jag har fått en spruta i armen! Det gjorde nästan inte ens ont!!

Det är tur att i alla fall barnen tar ganska lätt på den här galenskapen. Det känns bisarrt att vara i Sverige och uppleva samma panik en gång till, mer än ett halvår senare och i mitt eget land.
Då, för ungefär ett halvår sedan, befann jag mig i södra Mexiko. I april någon gång tog paniken fart på allvar i takt med att skräckspridningen om den nya och obotliga influensan lamslog ett helt land.
Hela Mexiko City, en stad med si sådär 20 miljoner invånare, bommade igen. Skolor stängdes och likaså arbetsplatser. Alla satt istället hemma och tryckte, rädda för att gå ut bland folk. Matbutikerna gapade tomma, inte bara på människor utan även på matvaror, då folk i panik fullkomligt tömt dem för att bunkra upp hemma. För säkerhets skull. Ifall det skulle dröja månader tills man kunde gå ut igen...

I södern oroade man sig mer för ekonomin än för själva influensan. Alla turister åkte hem och lämnade HUR många människor arbetslösa i ett land utan a-kasse system?

Då fanns det inget vaccin. Då följde en hel nation nyhetssändningarna med paniken bultande i bröstet. Själv drog jag till den svettande djungeln och glömde bort hela grejen. För i värmeböljan var det ingen som pratade om influensan, kanske för att nästan ingen blev sjuk? Även i Mexiko konstaterade man snabbt att de värst drabbade områdena låg uppe i de kalla bergen...

Tillbaka i Sverige får jag uppleva ytterligare ett samhälles svininfluensapanik. Ett samhälle där det inte bara är de fattiga som blir sjuka. Ett samhälle som ger alla riskgrupper en helt gratis spruta. Och jag som den senaste tiden alltid verkar gå omrking med en konspirationsteori i huvudet kan inte låta bli att undra: Hur står det egentligen till med biverkningar av det där snabbt framställda vaccinet? Jag tänker i alla fall inte vaccinera mig. Så det så.