Karolinas horisonter

FN projekt för självförsörjning i Usipa

2012-02-05T20:31:00.000-08:00

25e Februari:

Klockan är kvart över fem på morgonen när väckarklockan ringer. Jag sätter mig yrvaket upp i sängen i min lilla hydda några kilimeter från Palenques centrum. Snabbt måste jag göra mig iordning, för vilken minut som helst kommer Paola förbi och hämtar upp mig. Jag hoppar i kläderna och håller som bäst på att sätta in linserna när jag hör en bil närma sig på grusvägen utanför mitt hus. Jag rafsar snabbt åt mig det jag behöver med mig, tar mig med stegens hjälp ner från loftet och fyller på min vattenflaska. Jag är fruktansvärt dålig på att ta mig upp tidigt. Och sådana här tidiga morgonar skippar jag helt enkelt frukosten för att kunna ligga och dra mig i sängen längst möjligt.

Jag springer snabbt ut genom dörren och hälsar på Paola som vid det här laget har hunnit kliva ur bilen och ta sig hela vägen fram till dörren. Snart är vi påväg. Vi lämar Palenque bakom oss och tar oss på ringliga vägar längre och längre bort ifrån civilisationen. Vi rör oss genom ett grönt paradis och passerar flera små byar där människorna har lagt ut både bönor och kaffebönor att torka i solen. De lyser upp det annars nästan helt gröna landskapet med sina starka färger. Vi passerar också flera ”milpas” (majsodlingar) och en hel del fruktträd som banan och papaya. Vi njuter av de gröna landskapen, de tropiska vyerna och blir fullkomligt hänförda av flera vattendrag som vi passerar på vägen.

Paola är agronom med specialinriktning ekoteknik och har precis börjat jobba med ett projekt i en liten by som heter Usipa som ligger ungefär tre timmar med bil från Palenque. Under tre månaders tid ska hon på uppdrag av FN arbeta med ett utvecklingsprojekt till förmån för de Cholindianer som bor i byn. Tanken är att de kvinnor och de ungdomar som är intresserade av att lära sig kompostera och göra sina egna trädgårdsland kan anmäla sig till projektet. Och intresset bland kvinnorna har så här långt varit stort. Jag har anmält mig som volontär assistent och kommer med glädje följa Paolas arbete och hjälpa till med allt jag kan de närmaste månaderna.

Efter ungefär tre timmar når vi slutligen fram till Usipa, byn som ligger inbäddat i en liten dalgång mellan gröna kullar, klassiskt landsskap i delstaten Chiapas i södra Mexiko. Vi parkerar Jeepen utanför El Centro de Salud (lokala vårdcentralen) . Efter en lång och slingrig bilfärd tar nu arbetet vid. Jag hjälper Paola att förbereda för den workshop som ska hållas för en grupp kvinnor och får även en kamera i handen med uppgiften att fota så mycket som möjligt.

Kvinnorna kommer en efter en och snart är den lilla salen på vårdcentralen full av nyfikna indiankvinnor. Paola sätter igång genom att presenterar sig och frågar sedan vad kvinnorna odlar för något. Hon ritar upp exemplen på grödor på ett stort pappersark som hon satt upp på väggen. Många i Usipa kan varken skriva eller läsa och många kan dessutom mycket begränsad spanska – så det är helt enkelt ingen vits att skriva. Så istället målar Paola. Hon målar majs, chili, persilja, koriander, yuka samt några andra vanliga grödor som odlas i det tropiska område där kvinnorna bor.
Workshopen handlar om vikten av att äta nyttigt, vad kvinnorna i byn odlar och hur de genom det här projektet kan lära sig att kompostera för att skapa sin eget abono som de sedan kan använda i det trädgårdsland som kvinnorna med hjälp av Paola själva ska skapa i sina hem. Efter workshopen får de kvinnor som är intresserade av att delta i projektet skriva upp sina namn på en lista för att Paola nästa vecka ska kunna besöka dem i sina hem och planera inför kompost och trädgårdsland. Paola betonar också vikten av att odla ekologiskt och utan kemikalier. Vikten av att se och ta hand om jorden, paradiset vi har runt omkring oss och som faktiskt ger oss allt vi behöver.
När workshopen är slut säger vi hej då till kvinnorna och sedan tar nästa uppgift fart. Vi ska nu besöka de kvinnor som var med på workshoppen som hölls för en vecka sedan. Kvinnorna har kommit till vårdcentralen för att möta upp oss och ta med oss till sina hem. I samlad trupp bär det sedan av uppför kullar och nerför kullar till små hyddor med träväggar och plåttak. Vi träffar familj på familj och blir visade runt av stolta kvinnor. Under en timmes tid besöker vi omkring åtta hus. Paola kollar sig runt och bestämmer plats för trädgårdsland och kompost, samt mäter och planerar. Det är viktigt att platsen för trädgårdslande får minst fem timmar sol om dagen samt att komposten får en någorlunda skuggig plats.

Framåt två på eftermiddagen är vi färdiga och redo att ge oss av tillbaka till Palenque. Jag har de senaste timmarna helt glömt bort den tidiga morgonen och bristen på sömn. Jag har haft så roligt tillsammans med Paola och kvinnorna i byn att jag helt glömt bort min trötthet. I bilen på vägen tillbaka till civilisationen kommer dock tröttheten över mig igen och medan bilen tar sig fram över en gropig väg vaggas jag rofyllt till sömns. Runt fem släpper Paola av mig vid mitt hus.
På lördag bär det av med agronomen Paola igen. Då ska vi med kvinnornas hjälp göra ett trädgårdsland utanför vårdcentralens byggnad. Trädgårdslandet kommer att bli till ett exempel på hur man gör ett trädgårdsland och där kommer det längre fram att odlas diverse medicinala växter som alla som vill kan använda sig av.

2012

2012-02-05T20:24:00.001-08:00

Ett nytt år har börjat och jag har tänkt att göra det bästa av det. Det här året ligger fokus på Hälsa och på att göra ännu fler drömmar till verklighet.

Började året med en kurs i Reiki, för två veckor sedan började jag studera en kurs i fysiologi, anatomi och nutrition på Kristianstads Högskola (på internetdistans så klart, jag befinner mig fortfarande i Mexiko...)och dessutom håller jag som bäst på med en kurs i Shiatsu - japansk massage.

Och det är väl just så som planen ser ut för den närmaste tiden. Teoretiska studier på högskolan och praktiska studier i framförallt massagetekniker, reiki och yoga. Dessutom en massa olika projekt...bland annat i det rättvisa kaffets anda...men också tillsammans med min vän agronom-ingengören Paola. Och just det projektet tänkte jag att jag skulle berätta lite mer om nu...

Året 2011...

2012-02-05T19:43:00.000-08:00

Ett år har avslutats och ett nytt år har påbörjats...och jag har inte bloggat på evigheter. Men här kommer i alla fall en liten resume av mitt 2011.

2011 var på många sätt ett omtumlande år som innebar många nya riktingar i mitt liv. Året kom framförallt att kantas av mexikansk spiritualitet och ekologiska projekt.

1 Januari 2011 började med något av en chock när min vän Kike ringde och meddelade att min älskade mexikanska mamma Lilia låg inför döden. Jag tog mig hela vägen till Mexico City för att ta avsked av en djupt älskad vän. I två veckor blev jag kvar och gjorde mitt bästa för att hjälpa henne ha det så behagligt som möjligt sina sista veckor i livet. Älskade fina underbaraste Lilia, hoppas du har funnit frid!

I februari började en underbar tid av Temazcal-ceremonier, Yoga tillsammans med min älskade syster Dana samt arbete i Yaxkins trädgård. Dessutom kom jag här för första gången i kontakt med den aztekiska dansen och började under våren själv att dansa med gruppen Huichilopoztli (Kollibri). Tillsammans med Carlos och Carlos tar tankarna på ett ekologiskt nätverk i Palenque fart och vi genomför tillsammans en Workshop för personalen på Yaxkin om Återvinning.

I mitten på maj möttes vi upp på Samuel och Sanyas mark ute på landét för att fira två årsdagen av det heliga Ceiba trädet. Under en hel natt satt vi församlade runt elden under en stjärnklar himmel med tända ljus och blommor precis överallt. Vi sjöng heliga sånger och bad och när solen slutligen gick upp runt klockan fem på morgonen församlades vi alla runt Ceiba-trädet för att dansa några aztekiska danser till trädets ära. (Ceiba-trädet är heligt enligt mayafolket och sägs vara länk mellan underjorden och himlen. Ceiba-trädet som vi denna natt firade föddes ur askan efter en helig ceremoni som hölls på platsen)

Jag kommer ihåg mitten av juni när vi församlade hela gänget här i Palenque i ”El Jardin” för att fira min kära vän Joel Alvarez födelsedag med knytkalas och Temazcal. Trots sommartemperaturer a la Tropikerna på runt 40 grader bestämde vi att det inte var nog och började göra i ordning för det traditionella aztekiska bastubadet. När vi satt ihopkrupna runt gropen i hyddan och Juan Tamatzin började hälla vatten över de heta stenarna fick jag plötsligt en uppenbarelse. Helt plötsligt, mitt under ceremonin, kom jag på att jag i denna stund faktiskt lever min dröm. Jag kom att tänka på gymnasietiden i Sverige då jag läste alla böcker jag kunde komma åt om amerikas ursprungsfolk och dess kultur samt andlighet. Jag dagdrömde om att jag i framtiden skulle lära känna dessa kulturer. Att jag skulle få möjlighet att delta vid ceremonierna och under högtiderna. Svettandes och sjungandes under en helig Temazcal-ceremoni i södra Mexiko insåg jag plötsligt att den drömmen plötsligt har blivit till verklighet.

Den 28 juni firade jag min 30 årsdag med två stora smörgåstårtor tillsammans med alla underbara Palenque vänner

I slutet av juli organiserade och genomförde vi El Festival de Paz, Fredsfestivalen, på Mayabel i Palenques Nationalpark. En vecka som för mig framför allt innebar aztekisk dans runt elden klockan sju varje morgon. El dia fuera del tiempo – dagen utanför tiden – tågade vi hela gänget iväg för att utföra en ceremoni och dansa bland Palenques Ruiner. Detta är första gången som jag deltar under en ceremoni som Aztekisk Dansare och jag kände mig otroligt upprymd och rörd.

Agusti var en lungn månad som jag tillbringar tillsammans med Palenque familejn. Vi skapar en danscirkel i min trädgård och började att dansa i mitt hus varje Lördag. Jag och Joel Alvarez skrev ett antal reportage och gjorde också intervjuer med Juan Tamatzin angående den traditionella aztekiska bastun Temazcal.

I slutet på agusti gav jag mig ut på pilgrimsfärd. Jag, min dansledare Alexis och hans familj samt Arturo gav oss som representanter för dansgruppen Huichilopoztli iväg till öknen och den lilla byn Real De Catorce för att dansa.

Efter öknen tog jag mig till Californien för att hälsa på några vänner. Under en dryg månads tid träffade jag gamla vänner som numera jobbar innom performance-branshen och förundrades dessutom gång på gång av det alternativa Californien och kanske speciellt av att ALLA odlar cannabis.

I november är jag glad över att vara tillbaka i Mexiko och tar mig ganska snabbt tillbaka till Palenque ifrån Mexico City. Där väntar min vovve Chandra på mig och attakerar mig med all sin vovviga kärlek när jag äntligen återvänder från min resa.

I december begav vi oss till byn Tila för att dansa till El Virgen de Guadalupes ära.

Den 18:e december får jag besök från Sverige och den 19:e får vi besök av en dangrupp på runt 40 dansare från Mexico City. Det innebär några hektiska dagar när jag förutom att ta hand om besökare från Sverige dessutom hjälper till att organisera en Temazcal till de anlända dansarna samt ta med dem till Zapatistbyn Roberto Barrios för att dansa i och utanför deras kyrka - samt njuta av de helt fantastiska vattenfallen.

Den 21a december, vintersolståndet, håller vi en ceremoni och dansar återigen bland pyramiderna i Palenque. Den 24, julafton, har vi knytkalas hemma hos mina venezulanska vänner Paola och Antonio. Känns otroligt kul att ha Leo, Linda och Valter på plats och vi har en kul svensk-venezulansk-mexikansk jul.

Året avslutas med aztekisk dans. Den 31 säger vi hej då till det förflutna året genom att hålla en ceremoni med dans på restaurangen Don Muchos på turisternas och palenkanernas älskade Panchan.

2011-09-30T14:10:00.000-07:00

Jag haller som bast pa att plugga, laser en massa om Fair Trade medans regnet vraker ut pa gatan utanfor internet-cafet. Har hittar du en intressant artikel om Rattvisemarkt!

Metro-Mayafolkets rike

2011-09-22T09:36:00.000-07:00

Metro har publicerat en ganska intressant artikel om Mayafolkets rike for den som ar intresserad av att lasa! Notera dock att Mayafolkets rike inte bara begransar sig till Mexiko, utan aven stracker ut sig over lander som Guatemala (Dar Piramiden Tikal ligger som nams i reportaget) och Belize.

Till Metros artikel om Mayafolkets rike

Ush

2011-09-22T09:13:00.000-07:00

Igar nar jag satt hemma hos min granne och jobbade tillsammans med Joel Alvarez horde vi plotsligt ett fordon komma forbi pa den lilla grusvagen utanfor huset. Nog for att det bor nagra personer pa var "gata" med skruttiga bilar som gor vasen av sig, men det har var i det extremaste laget. Sa jag gick upp fran min plats framfor dataskarmen och gick mot fonstret for att kolla laget. Det jag sag fick mig att bli nagot fruktansvart forbannad.

Pa flaket pa en pikup star namligen en generator och det var den som orsakade det oronbedovande ljudet. Generatorns uppgift: spy ut ackliga kemikalier over hela omradet dar jag bor. Det tog inte lang tid innan odoren av kemikalierna som de sprutade ut nadde oss alla i huset och vi kande hur vi, utan att be om det, andades in kemikalier. Jag flog ut ur rummet dar vi suttit och arbetat i flera timmar och hittade en av de boende i huset sittandes i dorropningen till huset. Han verkade helt oberord av vad som precis hade hant. Jag antar att han och andra mexikaner ar sa vana vid liknande besprutningsaktioner att han inte ens reagerade pa vad som precis hade hant. Han menade pa att man sprutar ut nagot medel for att bekampa Denge - en malarialiknande sjukdom som ilskna myggor bar pa.

Jag kande mig forbannad och otroligt krankt av handelsen. Kande att dom i pickupen hade krankt en mansklig rattighet.....namligen att sjalv fa avgora om jag vill andas in ackliga kemikalier som sakerligen inte ar sa speciellt nyttiga for kroppen. Dessa kemikalier lade sig som en liten vacker hinna over hela omradet, och over hela Palenque da varat omrade helt sakert inte var det enda de besprutade, och med tanke pa det kraftiga regn som sedan foll finns nu dessa kemikalier inte bara i marken...utan har med regnet burits bort till Palenques storsta flod...och fors sedan vidare med vattnet langre och langre bort.

Nu ar jag ordentligt sugen pa att ga till botten med det hela och kolla upp exakt vad for kemikaler de anvander sig av vid dessa besprutningsaktioner......och vad dessa kemikalier kan astakomma mer an att doda insekter. Sakerligen ar de inte speciellt bra varken for miljon eller for mansklig inandning.

Ush. Ush. Ush.

Stormbyar och plugg

2011-09-18T18:30:00.000-07:00

Internet i mitt hus varade inte speciellt lange. Ungefar tva veckor hade jag internet hemma i mitt djungelhus innan det hela plotsligt en dag var over. En storm kom over oss och det regnade, askade och blixtrade ganska rejalt en hel natt. Knallarna skakade om mitt hus och min lilla vovve Chandra blev sa klart livradd. Det var nu lange sedan hon larde sig att klattra upp for den stege som leder upp till overvaningen i mitt hus, och nar det knallade som mest denna natt kom hon farande som ett skott. Hon kan numera aven springa upp for stegen. Fick lagga en filt over stackaren och dar lag hon sen i ett horn och genomled stormen utan att rora sig. Det enda man sag av henne under dessa timmar var den lilla nosen som stack ut dar under filten.

Dagen efter stormen var internt smekmanaden over. Stormen pajade grannarnas modem och sa var drommen over. Grannarna fixade visserlign ett nytt modem, men nu ar signalen sa dalig att den inte nar fram till mitt hus. Dessutom verkar askan ha haft sig en omgang med min dator ocksa. Nu vill den inte ens koppla upp sig mot internet...inte ens pa cafeer inne i stan dar det finns superbra signal. Suck. Teknikens varld ar verkligen inte min varld.

Har for ovrigt inte hant sa mycket den senaste tiden. Jag och Joel har arbetat pa och forsokt salja nagra reportage med bilder till diverse tidningar. Men det gar trogt. Narmare bestamt javligt trogt. Vi kommer visserligen fa ett reportage publicerat i tidningen Independent World Report om ett tag, men det far vi inget betalt for. Ovriga tidningar har helt enkelt sagt nej tack. Men vi kampar vidare och hoppas pa ett positivt resultat snart.

Har daremot fatt respons fran RADIO. Sa nu tar jag mina forsta steg ut i en okand radiovarld som korrespondens for P3 Planet. Kanns validgt spannande. Radio ar en medieform som jag hittills int har utforskat speciellt mycket, och det ska bli en kul utmaning. Imorgon har jag tankt bege mig ut i djungeln med talt for att spela in lite tropiska djungel-ljud. Speciellt intresserad ar jag av att fanga in Vralapornas morgon-vral-ritual. Det ar helt otroligt hur dessa tamligen sma apor kan fa ur sig ett sa fruktansvart ljud att trumhinnorna riskerar att sprangas om du rakar befinna dig for nara dem nar de satter igang...

For ovrigt har jag borjat plugga! Folkbildningsnatet ger en kurs i Fair Traid/Rattvis handel pa intrnetdistans som jag var snabb att anmala mig till. Har precis fatt forsta uppgiften...sa nu ska jag lasa pa om vad rattvis handel innebar samt ga ut i affarerna har i Palenque och kolla vad jag kan hitta for rattvisemarkta produkter. Tror inte ens dom har nagot sadant markningssystem i det har landet....sa vi far helt enkelt se vad jag kan hitta!

Dans på "dagen utanför tiden" bland Pakals ruiner i Palenque

2011-09-01T08:26:00.003-07:00

Enligt mayakalendern firar man den 25 juli "dagen utanför tiden". Det skulle kunna ses som en variant på nyårsafton för det gamla mayafolket. Hela natten innan den stora dagen ägnade vi åt en helig ceremoni. Vi sov bara ett par timmar innan det var dags att på morgonen göra oss iordning för dansen. I samlad trupp tågade vi runt 10-tiden iväg mot mayaruinerna i Palenque för att fira "dagen utanför tiden" med meditationer och helig aztekisk dans.

Internet och aztekisk dans i min trädgård

2011-08-21T10:19:00.000-07:00

Utan att alls ha bett om det har jag plötsligt fått internet i mitt djungelhus, tack vare mina nya grannar. De flyttade in och berättade snabbt för sina grannar, däribland för mig, att internetsignalen antagligen räcker till de närmaste husen och gav mig i vänlig anda koden. Tyvärr står det för många träd mellan de nya grannarnas hus och huset där min svenska fotografkompis Joel bor, som var den som mest av oss alla ville ha tillgång till internet i sitt hus, så signalen når inte fram. Det gör den tyvärr till mitt hus. Så helt plötsligt när jag hade internet i huset, började mina andra grannar att komma och hälsa på med jämna mellanrum. Men ni ska inte tro att de kom för att hälsa på mig....utan snarare för att använda internet.

Hur som helst bådar detta gott för min blogg. Nu när jag inte måste ta mig hela vägen in till stan för att kolla min mejl och uppdatera min blogg är det faktiskt mycket möjligt att jag kommer att skriva oftare. Bra va?

Så vad har hänt sedan sist då? Det blev tyvärr inte som jag hade tänkt mig med eko-kurs veckan. Jag lyckades dra på mig en urinvägsinflammation och var tvungen att inse att det antagligen inte var någon bra ide att sova i tält under en veckas tid mitt ute i djungeln. Så jag kunde inte vara med varje dag på kursen och inte hålla i några yogapass på morgonen. Däremot var jag där med vår aztekiska dansgrupp för att hålla en öppningsceremoni under den första natten, och för att dansande inviga kursen dagen därpå.

Foto: www.joel-alvarez.com

Under veckan hölls en massa intressanta föreläsningar om ekobydesign som jag inte var med på. Framåt slutet på veckan och efter ett antal antibiotika-tabletter kände jag mig bättre och tog mig åter ut till camping och odlingarnas la ventana för att hjälpa min kompis Paula som är agronom hålla i en workshop om "maya-nöten" som kallas för "Ash" på maya-dialekten chol. Det är en nöt som växer lite överallt här i djungelns Palenque, som är väldigt nyttig, och som man kan göra en massa roligt med i köket.
Under workshopen rostade vi först nötterna (något större än kaffe-bönor) över elden och när de var färdigrostade malde vi ner dem till ett fint pulver. Med ash-mjöl som huvudingridiens gjorde vi sedan pannkakor, bröd, kakor och special ash-kaffe. Maten blev en hit och jag funderar nu på att köpa min egen malkvarn så jag kan börja använda denna underbara maya-nöt i matlagningen!

Jag fortsätter att dansa med dansgruppen "Huichilopoztli". Igår dansade vi hemma hos Samuel och Sanya i Panchan där vi brukar hålla till på lördagarna. Det går bättre och bättre för varje träningstillfälle och stegen börjar sitta ganska bra. Dock finns det en oändlig rad med danser att lära, så det tar sin lilla tid, men det är fruktansvärt roligt. Varje träningstillfälle är en liten ceremoni som alltid börjar med att vi tänder en eld i cirkelns mitt, sedan hälsar vi de fyra väderstrecken, himlen och jorden genom att sjunga, blåsa i den stora snäckan och genom att rena oss och platsen med helig rökelse. Sedan börjar själva dansen. Igår öppnade sig himlen redan efter andra dansen....då passade vi på att dansa den dans som är tillägnad regnguden....medans regnet forsade ner. Efter 1,5 timmars dans var vi alla ganska blöta -och vi njöt alla av sensationen att återigen kunna känna kyla. Det är inte ofta man fryser i detta klimat där temperaturen allt som oftast ligger på 35-40 grader.

Foto: www.joel-alvarez.com

Vi har som grupp gemensamt bestämt oss för att sluta dansa på vandrarhemmet Yaxkin där vi det senaste halvåret har dansat varje onsdag. Det är inte längre samma sak sedan tysken Cristian gick in som delägare i företaget. Vi känner oss inte längre lika välkommna och platsens energi och good vibrations har förändrats helt och hållet den senaste tiden. Så vi stängde cirkeln där, och ska istället öppna en ny cirkel i Min Trädgård. Vi är ju trots allt 6 dansare som bor grannar med varandra...och känns jättekul att använda den stora trädgården där mitt hus står för den heliga aztekiska dansen. Återigen kommer folk att samlas här där det hänt så mycket genom åren. För många år sedan, innan jag kom till Palenque, var det en hare krishna grupp som höll till här....och nu ska alltså den aztekiska dansgruppen ta över. Det känns jättekul. Så de närmaste dagarna kommer jag att ägna åt trädgårdsarbete. Gräs och ogräs ska slås med macheten och en cirkel för dans ska skapas....förhoppningsvis får jag lite hjälp av grannarna med arbetet!

Nu ropar dom från det andra huset att maten är färdig, så det är bäst jag springer!

Vi hörs snart igen

Mitt liv i Palenque

2011-07-30T18:57:00.000-07:00

"Ayum Hunabku
Evan maya em aho"

Tiden går fort när man har roligt heter det. Det har gått nästan ett år sedan jag uppdaterade min blogg, och jag har verkligen haft så roligt att jag nästan helt tappat intresset för min blogg.
Gårdagen existerar inte. Inte morgondagen heller. På något sätt har jag gått och blivit expert på att leva i här och nu. Leva för stunden, den enda verkligehet som egentligen existerar.

Jag är lycklig. Det känns som att alla pusselbitar har fallit på plats och att jag helt plötsligt lever min dröm.

Jag kommer så väl ihåg när jag satt och arbetade på mitt slutarbete i trean på gymnasiet. Ämnet för arbetet hade då varit självklart under ett lång tid. Under flera år hade jag varit totalt insnöad på olika ursprungsfolks traditioner och religion och jag läste bok efter bok om nordamerikas och sydamerikas ursprungsfolk. Med böckerna gjorde jag långa resor till fjärran länder och drömde att jag var med på ceremonierna, danserna och högtiderna.
För några månader sedan satt jag i en Temazcal här i Palenque och svettades, slog på min marakas och sjöng traditionella aztekiska sånger till Moder Jord. Där i Moder Jords allra innersta, i hennes sköte där vi hade församlats för att uföra den heliga temazcal-ceremonin (traditionel aztekisk bastu) gick det plötsligt upp för mig att en dröm faktiskt har gått i uppfyllelse. Att jag helt plötsligt lever det där livet som jag drömde om när jag gick på gymnasiet. Idag kantas mitt liv av temazcal-ceremonier, aztekisk dans, heliga ceremonier och studier av mayakalendern. Jag bor på en helt otrolig plats fylld av maya-mystik och sprudlande levande djungel.
Under temazcal-ceremonin då för två månader sedan berättade jag för de övriga deltagarna om min dröm som har gått i uppfyllese. Och jag tackade livet för att jag har fått möjligheten att resa hela vägen till södra Mexiko och lära mig av de gamla maya och aztekiska traditionerna.

Bilder: www.joel-alvarez.com

För några dagar sedan avslutade vi ett av många projekt i Palenque. Under en tid har jag och några vänner ägnat tiden åt att organisera El festival de paz (Fredsfestivalen) här i Palenque. Den 20e juli drog festivalen igång med aktiviteter från morgon till kväll. Klockan sju på morgonen var jag på plats under festivalens 6 dagar för att dansa med vår aztekiska dansgrupp. 1,5 timmars dans följdes av 1 timme yoga och 1 timme musikterapi. Under festivalens gång anordandes temazcaler, föreläsningar och workshopw.
Sista natten höll vi en ceremoni. Nästan hela natten satt vi och sjöng och bad framför elden och förberedde oss för nästa dags dans och ceremoni vid Palenques pyramider för att fira 26 juli "El dia fuera del tiempo", dvs dagen utanför tiden. Jag sov några timmar framför elden innan det på morgonen var dags att göra sig iordning för dansen. Det var en speciell känsla när jag för första gången fick ta på mig mina traditionella kläder och tillsammans med de andra tåga iväg till pyramiderna för att dansa ett nytt år till möte. Det var en mäktig dag och även om jag var helt slut efteråt somnade jag lycklig, men med en mycket värkande kropp.

Nästa vecka tar ett annat projekt vid. Tillsammans med några vänner annordnar vi en kurs i hur man bygger en ekoby ute i djungelns Palenque.( www.laventana.org )Det blir ytterligare en vecka i miljöns tecken med aktiviteter från morgon till kväll. Det ska handla om kompostering, om att göra trädgårdsland, hur man organiserar sig för att leva ihop på ett ekologiskt vis. Med stor sannolikhet kommer jag att hålla i yogapass på morgonen, och kanske även en workshop i traditionell medicin.

Dessutom håller jag och min svenska fotografvän Joel som kom hit för några månader sedan på att jobba med några olika journalistiska projekt. Snart kommer vårt första reportage om marihuana-konsumtion i Palenque publiceras i en internationell tidning. Sen ska det bli fler reportage med fokus på ekologiskt leverne, traditionell temazcal och aztekisk dans, om kaffets väg från Chiapas till Sverige och mycket mycket mer.

En liten uppdatering som verkligen var på sin plats. Ska verkligen försöka bli duktigare på det här med att uppdatera min blogg!

Inlakech!

Nar tiden forsvinner

2010-08-12T19:15:00.000-07:00

Palenque har formagan att fa tiden att stanna upp, och det ar precis vad som har hant mig, an en gang. Aterigen ar jag sa jordbunden och tagen av Palenque att den ovriga varlden har slutat existera for mina ogon. Jag har gatt upp i livet och totalt glomt bort rapporterandet. Darav min franvaro pa denna blogg.

Men det ska bli andring pa det nu har jag tankt. Det ar dags for fokus och skrivande. Nu nar jag antligen flyttat ut fran Yaxkin vandrarhem och aterigen ar tillbaka pa den plats dar jag bodde forra sommaren kanske jag kan hitta den tid jag behover for att aterigen fa ner orden pa dataskarmen.

Sedan maj manad har jag arbetat i recepcionen pa Yaxkin vandrarhem. Det har varit en karusell med kanslor som stormat bade hit och dit. Det ar som att yin och yang leker med oss har i detta center av pulserande energier. Ena dagen ar vi alla pa topp och solar sprider sig som leenden over allas vara lappar. Andra dagar hopar sig problemen, far bagarna att svamma over, och sliter bort vara soliga leenden och byter ut dem mot i irritation spanda och harda ansikten. Ena dagen sprudlar energi och skaparandra for att andra dagar bytas ut mot frustration och kanslan att vilja dra sa langt harifran som mojligt. Men mitt i detta rus av kanslostormar mar jag anda bra och lar mig standigt mer av allt vad detta liv har att erbjuda.

Tva och en halv manad har passerat sedan jag senast updaterade min blogg. Under denna tid har jag hunnit med att spendera tva veckor tillsammans med en guru fran indien och lart mig om nya meditationstekniker, jag har besokt tulum och chichen itza pa yucatan-halvon. Dessutom har jag besokt San Cristobal och dar boende vanner vid ett flertal tillfallen.

For ungefar en manad sedan fick jag besok av en van infran Karlstad. Med ett glatt leende kom han farandes fran Mexiko City och konferansdagar for att tillbringa en veckas semester tillsammans med mig i Palenque. Han packade upp min dator nar han kom, tillsammans med tva kaviar-tubar, ett paket knackebrod,turkisk peppar och fem efterlangtade pocketbocker pa svenska.
Sen begav vi oss ivag. Forsta dagen slapade jag med stackaren pa en 7-timmars djungelfard tillsammans med en van som jobbar som guide har i trakterna och kanner till palenques djungel som sin bakficka. Vi besokte sma vattenfall, spanade efter tucaner och andra exotiska faglar, ropade efter aporna och larde oss namnen pa otaliga medicinala vaxter. Tog honnom aven med till vattenfall har i narheten, till en lagun och sjalvklart Palenques arkeologiska zon dar Pakals pyramider star att finna. Nar han akte harifran en vecka senare tackade han mig djupt for en av de basta semestrarna pa mycket mycket lange.

Det far racka sa lange. Aterkommer snart med fler historier fran upptacktsfarder i djungeln tillsammans med min kompis Paco som har fatt aran att lara mig allt om dessa medicinala plantor. Dessutom ska jag beratta mer om de projekt som vaxer fram har pa vandrarhemmet....och om planer som jag har att gora en manads tripp till San Fransisco och en lavendelfarm.

Karlek till er alla!

Palenque i sjal och hjarta.

2010-05-09T21:59:00.000-07:00

Och plotsligt ar jag tillbaka i djungeln. Atta manader har passerat i Palenque i min franvaro, anda kanns det som att ingen tid alls har passerat sedan jag akte. Samma storm brusar upp i mitt hjarta nar bussen nastan ar famme. Samma gladje skuttar runt i mitt brost nar jag kliver av i varmeboljan. Allt ar sig likt, forutom att nagra manniskor har farit och andra anlant. Men det finns ocksa dem som fortfarande ar kvar. Och de halsar mig alla med glada ansikten nar de far syn pa mig. "Vart har du hallit hus Karolina?" "Vart tog du vagen nagonstans?"

Jag berattar for alla om vintern i Sverige nara familjen och vannerna. Foljdfragan blir genast...."Sa hur lange stannar du den har gangen?"
Jag skakar pa huvudet. Sager att jag inte vet. Ler och sager att det kanns som att komma hem igen och att jag kanske stannar for alltid.

Och det ar verkligen precis sa det kanns att komma tillbaka till Chiapas. Precis som det ocksa kandes forsta gangen jag klev av minubussen ute i djungelns Palenque. Antligen har jag natt fram till den plats som jag sa lange letat efter. Haxorna och trollkarlarnas djungelboning. Dags for fokus och eftertanke och sjalslig utveckling. Tid for naturmedicin, mayavisdom och reningsritualer. Tid for tai-chi och shamanism. Tid for yoga och meditation. Tid att forsta sammanhangen.

Och plotsligt ar vi igang igen. Attraktionens lag fungerar for fullt. Drar till mig det mesta som jag ber om.

Dag 1 i Palenque blir jag erbjuden ett jobb.
Dag 2 borjar jag jobba som receptionist pa Yaxkin hostel.
Dag 3 far jag reda pa att vi den 12:e maj kommer bli invaderade av en indisk guru och hans 50 larjungar och att Yaxkin under 5 dagars tid kommer forvandlas till ett meditations och yoga center.
Dag 5 checkar en kiropraktor med magiska krafter in.
Dag 6 ger herr kiropraktor mig en nastan gratis behandling och berattar att jag har en massa kryp i magen samt att min rygg ar vriden pa nagot konstigt vis. Han berattar precis hur jag ska ga tillvaga for att kurera mig. 8 veckors ryggbehandling med is,lyder hans dom.
Dag 8 kommer agaren, min van David, tillbaka fran Guatemala och berattar att vi ska borja gora iordning for Temascal, att han ska lara sig att leda en Temascal-ritual och att jag ocksa har mojlighet att lara mig detsamma om jag stannar har. Dessutom berattar han att han kanske ska bli schaman-larling och att det nu ar tid att lara kanna Lacandonas djungel och all visdom som bor dar.

Jag bara ler och skakar pa huvudet. Jag befinner mig precis dar det ar meningen att jag ska befinna mig. Palenque. Dar jordens inre balans bor. En plats som besitter starka energier som kan bade hjalpa och sjalpa beroende pa vad man har for avsikter. =)

Himlens mun, hajfiske och Temascal

2010-04-24T17:05:00.000-07:00

Det hander sa mycket att jag knappt hanger med i svagningarna. Men for att gora historien kort sa tog jag mig soderover i bil tillsammans med nagra vanner fran Mexico City. I ungefar en veckas tid bodde vi i talt pa stranden i Puerto Escondido. Nar de akte tillbaka till storstaden slog jag mig ihop med reggae-folket pa stranden. Nagra dagar senare befann jag mig plotsligt i en annan kuststad. I Bahias de Huatulco agnade jag och min van Anna tva veckor som larlingar hos 60-ariga Gustavo och larde oss massor om att tillverka smycken och andra vackra ting.

Vi tog oss senare vidare mot La Boca del Cielo (Himlens mun). En otroligt vacker fiskeby med langstrackta sandstrander och vanliga manniskor. Vi blev ganska omgaende adopterade av familjemamman Marie som tog oss med pa sin eka och forde oss till "andra sidan". Pa "andra sidan" slog vi upp taltet och blev under en veckas tid bjudna pa otaliga olika fiskratter.
Jag foljde med tva fiskare 80 km fran kusten for att fiska haj.....och sova i en eka under en otrolig stjarnhimmel. Vi larde kanna en kringresande cirkus och Anna gjorde nagra nummer som elddansare under nagra kvallar, nagot som gjorde oss kanda i hela byn. Vi befriade aven sma nyklackta skoldpaddor, simmade och simmade och simmade....samt tillverkade vackra halsband av sjostjarnor.

Efter en veckas tid kande vi oss dock redo for lite kallare klimat och begav oss darfor av till San Cristobal de las casas bland begen. Dag ett bjod nagra vanner in oss till en Temascal ritual....nagot som jag ska beratta narmare om en annan dag.

Vi krop in i Moder Jords skote i form av en liten hydda gjord av diverse pinnar och overtackt med djurhudar. I hyddans mitt placerades forfaderna...dvs de glodande stenarna. Sedan stangdes porten och helande orter blandades med angande vatten i takt med att var ledare slangde vatten pa stenarna och angorna steg i hojden. Vi sjong och vi bad och vi renade kropp och sjal och aterfoddes tillsammans under 30 minuters intensiv svettning. En helt otrolig upplevelse som jag med storsta sannolikhet ska ga igenom igen imorgon.

Underbara alskade Chiapas!

Mexico City och aterseende med manga fina manniskor

2010-03-24T18:17:00.000-07:00

Aterigen i Mexico. Det kanns som att komma hem. Den senaste veckan har jag tillbringat i Kikes mammas hus i Mexico City. Atit massa gott, besokt solens pyramid pa vardagjamningsdagen for att fylla pa med ny energi, lart mig gora massa olika armband och halsband tillsammans med Kikes basta van Dante. Trantat yoga, sjalvforsvar och sprungit runt i storsta allmanhet. Har dessutom hunnit med att ta en svang till Hare Krishna templet inne i city och fylla pa magen med god vegetarisk mat och sinnet med en massa positiv energi!

Nagra dagar till i Mexico City blir det innan jag pa lordag packar mig in i min kompis Vicos bil for att ta mig soderover. Oaxacas berg och sandstrander vantar. Sedan bar det antligen tillbaka till djungeln och mitt paradis Palenque. Manga kanslostormar gar mig med all sakerhet till motes vid aterseendet med den platsen. Men dorrar maste stangas och andra oppnas. Och som dom sager. Allt for ju nagot gott med sig!!!

Pa vag hem till min djungel igen for att plantera nagra froer i jorden och gora drommar till verklighet. Som jag har saknat min djungel!

När stigen leder vidare och tillbaka

2010-02-22T04:27:00.000-08:00

Yoga, meditation, ayurveda, massage, eteriska oljor, naturmedicin....i mitt huvud. Solen lyser från en klarblå himmel och det ligger minst en meter snö på marken. Återigen är det dags för mig att packa väskan och ge mig vidare. Söka reda på fler fågor som kräver svar och växa för varje steg jag tar. Jag lämnade dörrarna i Mexiko på vid gavel, nu ger jag mig av tillbaka för att öppna dem ännu mer. Få platser i världen har bjudit mig på liknande sensationer som Palenque i södra Mexiko. När jag nådde fram till naturens sköte i Chiapas studsade hjärtat upp och ner i bröstet på mig. Jag stannade upp, slog mig ner och stannade kvar. Därefter följde ett fyra månader långt lyckorus och känslan av att ha hittat hem efter flera års sökande.Nu beger jag mig av tillbaka till Mayafolkets land och platsen som bland annat kallats för framtidens Noaks ark.

" 2012 End of the Mayan Calendar Rainbow in Palenque, Mexico.

Wouldn’t you know it, people are planning the rainbow already to mark the end of the Mayan calendar when society will either fall apart, the world will blow itself to bits or we all get enlightened in a massive consciousness shift. It’s a multiple-choice question.

The land has been found already and so whether you’re a red electric firefox, a white galactic mirror or a purple cosmic masturbator, be there or miss the very end of Time."

Låten och orden

2009-12-03T15:01:00.000-08:00

Idag fick jag en låt.

Här kan du lyssna på den.

Tålmodiga tusenåriga jord som lurade på mig
Sinne, perfekt labyrint, man måste besegra dig
Jag hoppas bara att du inte går upp i rök i tiden, nej

Du som ändrade kursen för att se oss drömma
Du som reste från en annan värld och hit
Du som lämnade din stjärna för att känna havet
Du som tog av dig vingarna för att se oss växa, tillsammans med dig

Styrka, barnen överlever, de är inte rädda
Ilska frånvarande i min magis ljus
Jag önskar bara att vi avslutar livet, alltid tillsammans

Du som ändrade kurs för att se oss drömma
Du som reste från en annan värld och hit
Du som lämnade din stjärna för att känna havet
Du som tog av dig vingarna för att se oss växa
Tillsammans med dig

Zapatistbudbäraren

2009-11-19T15:28:00.000-08:00

Gång på gång blir jag förundrad över hur liten världen är. Förundrad men inte längre förvånad.

En kompis i Malmö sprang nyligen in i en mexikanare. Berättade för mig att hon träffat en dokumentärfilmare som är en del av zapatiströrelsens Mexiko. Berättade att de ska börja filma tillsammans i Malmö, för att se om de funkar tillsammans som dokumentärfilmare. Sen kanske det blir projekt Mexiko, precis som hon och jag pratat om så många gånger tidigare.

Jag ber om killens email och skickar iväg ett mejl. Ber honom berätta sin historia. Jag får ett långt mejl tillbaka. Ett helt livs berättelse som börjar med en pojkes arbete på gatan. Om drömmarna. Om studierna. Om kampen.
Historien avslutas i Chiapas djungel. I Lacandona som sedan spanjoernas ankomst till Mexiko alltid har varit rebellernas gömställe. Det är där zapatisterna har sitt djungelhögkvarter.

Sen går historien vidare. Skapar ett nytt kapitel i södra Sverige. Ett kapitel som berättar om killen som på uppdrag av Marco sprider information om ursprungsfolkens kamp i södra Mexiko på svensk mark.

Och jag har plötsligt hittat mig en mycket bra kontakt. Till mig och ljudmanicken. Och nästa år i Mexiko.

Tips.

2009-11-18T03:20:00.000-08:00

Det här verkar vara en intressant blogg i ämnet mångkultur...Klicka HÄR

Låt mångkulturen sprudla

2009-11-18T02:32:00.000-08:00

-Ända sedan jag kom hit som 14-åring har jag kämpat med Sverige, säger kvinnan.
-Nu orkar jag snart inte längre, all min glädje har försvunnit...

Jag tycker över huvud taget inte om att dela in människor i olika fack. Sätta namn på grupper precis som om de vore olika fina eller fula potatisar. Vi pratar gärna om svenskar och invandrare. Vilka är det vi pratar om då? Vilka är svenskarna och vilka är invandrarna? Och vad är det i så fall för skillnad på att vara invandrare från Kanada och invandrare från Turkiet? Varför är vissa folkgrupper mer värda än andra? Vi är väl ändå alla människor, oavsett vart vi kommer ifrån?

Sverige är redan ett mångkulturellt land. Men precis som i många andra länder skapar vi en skarp gräns mellan vita och färgade. Även i vårt samhälle är det de vita som äger alla previlegier, och de invandrade som får all skit. DE blir gärna till bidragstagarna som lever på de skattepengar som VI andra betalar.
Ursäkta mig. Men det är faktiskt så att svenska staten får pengar från EU för att ta emot så kallade flyktingar. Vi tjänar pengar på andras elände... Dessutom behöver vi arbetskraften. Jag undrar, vilka är det egentligen som går omkring och städar tunnelbanorna i Stockholm, delar ut tidningarna, tar hand om våra äldre...?

På min arbetsplats blev jag mottagen med glädje och nyfikenhet min första dag. Jag blev bjuden på mat från många olika håll, fick mängder av nya leenden riktade mot mig och tusen olika frågor ställda till mig. Tack vare thailändaren, turkiskan, iranskan, pakístanskan....kände jag mig välkommen. Tyvärr har jag också insett att det är just dessa glädjespridare och hårt arbetande kvinnor som ofta blir baktalade på arbetsplatsen.
Och jag blir uppriktigt ledsen när en av kvinnorna en dag berättar för mig att hon saknar sitt land. Att hon snart inte orkar med Sverige längre. Att det har varit en ständig kamp sedan hon kom hit för 20 år sedan. En kamp om att bli sedd som alla andra, att passa in och göra bra ifrån sig. Fortfarande är det ingen som visar henne tacksamhet. Fortfarande har hon inte kommit närmare "svenskarna", för de fortsätter att se på henne som någon som borde vara otroligt tacksam över att få vara här.
-Paradis?! frågar kvinnan. Sverige är i så fall ett väldigt kallt paradis.

Vi åker utomlands på semester. Fullkomligt älskar att gräva i andra utländska kulturer och upptäcka nya platser. Sträcker ut oss på de av solen smekta stränderna och njuter av tillvaron. Pratar gärna med stolthet i rösten om vårt land. Väl hemma går vi tillbaka till vardagen igen. Umgås med de våra. Trots att vi har hela världen representerad i vårt land och en fantastisk möjlighet att lära oss om deras kulturer, deras danser och deras matlagning.......

Varför inte blanda in lite färger i det annars så gråa och trista? Är det inte dags att riva murarna snart och på riktigt börja lära känna varandra?

Novembers Sol skiner på mig

2009-11-17T16:45:00.001-08:00

Jag började riva ner rädslorna som hade byggt upp en mur runt mitt hjärta. Det tog flera år och en hel massa erfarenhet och visdom. Tillslut hade jag krossade varenda liten sten och det fanns nästan inga rädslor kvar.
Plötslig fylldes jag upp av en inre frid och hjärtat kunde stråla fritt.
Jag insåg sanningen i orden att man först och främst måste älska sig själv för att kunna älska andra. Att det krävs en hel arme av kärlek för att kunna släppa andra människor nära inpå livet. På riktigt. Och att låta dem vara dem de är, utan att ändra på dem.

Kärleken ÄR obegränsad, men hur man än vrider och vänder på den kan man varken äga eller kontrollera andra varelser. Därför är kärlek och relationer också väldigt svåra ting. Riktig kärlek måste alltid vara just obegränsad. Och utan rädsla. Svartsjukhet och kontrollbegär är bara två av många exempel på rädslor som dödar kärleken. Man måste kunna vara en fri själ även i en relation, annars krymper självet och då är man snart ute på mycket djupt vatten.

Egentligen saknar vi inte de människor som lämnar oss så mycket som vi tror, det vi saknar mest är den delen av oss själva som de tog med sig när de for.

Så våga vända på begreppen. Se fördelarna istället för nackdelarna i allt som händer och sker. Skratta och var glad även om det regnar och är grått utanför fönstret. Möt andras sura miner med ett litet leende på insidan. Bara för att det regnar och bara för att någon annan har en dålig dag behöver det ju faktiskt inte påverka dig!

Och...sluta aldrig någonsin att ge och ta emot kärlek och omtanke i ditt liv!

Bakåtsträvare och drömmare

2009-11-16T04:42:00.001-08:00

Och när alla fiskar är uppkäkade, alla träd nerkapade, alla vattendrag förgiftade. Då kommer vi förstå att det inte går att käka pengar, eller?

Vi människor lever i en drömvärld. Vi jagar land och rike runt för att hitta en själsvän som vi tror väntar på oss någonstans därute. Vi lever i hopp och förtvivlan om att någon som vi aldrig har träffat förut plötsligt ska uppenbara sig i våra liv och ge oss svaren på alla de frågor som trycker på under ytan. Ständigt och jämt blir vi besvikna. Hela tiden ställer vi för höga krav.

Kanske hittar vi den perfekta på en öde ö någonstans på andra sidan jordklotet och blir upp över öronen förälskade. Plötslig färgas alla moln i hela världen rosa och blir sött fluffiga. Det finns inga problem längre. Vi lever sida vid sida. Både kroppsligen och själsligen. Tränger in i varandras innersta och rotar så mycket som vi bara kan i varandas garderober och dagböcker där under huden. Så nära varandra att den utomliggande världen glöms bort för en stund.

Men när drömmen börjar blekna bara en liten aning och den verkliga världen börjar tränga sig på och tränga undan de illussioner som vi så tappert har byggt upp för att skydda varandra, då känns livet plötsligt som en käftsmäll. Ett knytnäveslag. Vi tappar balansen och börjar falla ner mot det skitiga golvet. Det är dammigt och skitigt och inte alls så glamoröst. Plötsligt börjar vi hitta sidor hos varandra som vi egentligen inte tycker så mycket om. Det dyker upp detaljer hela tiden som gör att vi blir mer och mer irriterade. På varandra. Konflikter börjar ta fart i samklang med att själar blottas ut till salu. De rycks ner som kläder från stolta galgar. Slängs på hög och börjar vissna som rosor. Blad efter blad. Tagg efter tagg.

Tillslut står vi där och tittar på varandra. Nakna. Men utan ömhet. Kärleken försvann när vi böjade klä av varandra med kritiskt granskande ögon. Förvandlingen tog fart när vi försökte förvandla varandra till våra egna perfekta spegelbilder. Personen som en gång färgade hela världens moln rosa är plötsligt inte tillräcklig. Personen som förut fick oss att sluta andas med sin otroliga utstålning visade sig tillslut vara något helt annat än den ängel som vi först trodde att vi hade träffat.

När vi inte lyckas finna den stora kärleken efterssom vi ställer alldeles för höga krav på dem som vi möter på vägen och på så sätt beskyddar oss ifrån att hitta någon kärlek alls börjar vi leta efter andra vägar att förverkliga oss själva. Plöstligt har vi fått klart för oss att romantik, ja, det var nog ingenting för oss ändå. Bättre att satsa på säkra kort. Pengar är ju bra att ha. Och har man tillräckligt av dem så kan man antagligen köpa riktig kärlek. För pengar kan man ju köpa allting. Himel eller helvete? Vad önskas? Jordens undergång eller ett evigt liv?

Papperslappar, siffror, värdepapper. Det är makt. Och det är status.

Jobba. Tjäna mer och mer. Massor av Pengar. Köpa. Alla prylar som vi behöver och som kommer göra oss lyckliga. I takt med att vi uppfinner maskiner som ska spara in på tiden åt oss försvinner den verkliga tiden in i ett svart hål. Vi ser inte varandra i ögonen längre. Vi har glömt bort hur man gör för att verkligen se. Och dom som inte lever som vi i det fina utvecklingssamhället och inte är beroende av varken tid eller pengar på samma sätt som oss ettikerar vi gärna dumma urtidsmänniskor. Jag menar. Att leva utan tv, radio, dator, mobiltelefon, elektricitet...???

Vi animerar bättre och bättre. Skapar helt otroliga låtsasvärldar dit vi flyr för att förskingra den lilla tid som vi har över. Där vi kan slösa bort den i sällskap med påhittade figurer istället för med våra nära och kära. I låtsasvärldarna är vi riktiga hjältar som uträttar otroliga hjältedåd. Där har vi stora starka muskler och springer antagligen fortare än en jaguar.

Och en dag när det är fint väder ute och det spritter av glädje i kroppen upptäcker vi plötsligt att cykeln har rostat ihop.

Vi tror inte på någon Gud längre. Ingen högre makt. Forskare har för länge sedan visat oss svart på vitt att sånt där nonsens inte finns. Inte på riktigt. Istället för att viga våra liv åt en högre makt viger vi dem istället åt oss själva. Vi är våra egna gudar och vi gör vad vi vill. Vi blir bara mer och mer giriga. Vill ha mer och mer och kan för våra liv inte alls förstå varför världen ser ut som den gör. För det mesta väljer vi dessutom att blunda för att slippa se sanningen. Miljöförstöring, global uppvärmning, gatubarn i Rio de Janeiro, svältande människor i Afrika. Det har inte med oss att göra, eller? Det kommer inte drabba oss. Vi är ju speciellt utvalda.

Baksidesinformationen om influensan som media glömde bort

2009-11-14T08:03:00.000-08:00

Jag länkar bara. Läs det här, eller i alla fall delar av den här texten och klicka dig gärna vidare till de olika rapporterna och studierna.

När Schweiz säger nej till influensan.

2009-11-14T07:36:00.000-08:00

Thailand, Pakistan och Iran representeras av kvinnor på min arbetsplats. De har en sak gemensamt. De vågar vägra vaccinering. Skakar på huvudet och tycker att svensk media håller på med skrämselpropaganda. Säger att man knappt ens hört talas om influensan i deras rötters länder. I Mexiko tycks många redan ha glömt bort influensan. Och. I Schweiz, läkemedelslandet nummer ett, är det nästan ingen som vill vaccinera sig. Bland annat för att luddigheten angående vaccinets biverkningar är för stor. Här kan du läsa vad SvD skriver om Schweizares vägran.

Om vi för en stund skulle anta att svininfluensan är ett enda stort jippo, vilka storebröder är det då som sitter och håvar in miljardförtjänstbeloppen? Jag tycker att hela den här historien är lika suddig och luddig nu som när den tog sin fart i början på året. Jag säger varken ja eller nej. Jag bara undrar och är väldigt nyfiken på slutscenen.

Jag följer influensan hack i häl...

2009-11-13T02:29:00.000-08:00

Gör ett besök på en vårdcentral i centrala Karlstad. Det är barn överallt. Fullständig kaos. Alla ska fylla i sina papper och sen få sin spruta, mot svininfluensan. När jag står utanför porten och håller på att mecka med att få upp låset till min cykel kommer en liten blond prinsessa utspringandes. Hon hoppar och skuttar och berättar gärna för hela världen att:

Jag har fått en spruta i armen! Det gjorde nästan inte ens ont!!

Det är tur att i alla fall barnen tar ganska lätt på den här galenskapen. Det känns bisarrt att vara i Sverige och uppleva samma panik en gång till, mer än ett halvår senare och i mitt eget land.
Då, för ungefär ett halvår sedan, befann jag mig i södra Mexiko. I april någon gång tog paniken fart på allvar i takt med att skräckspridningen om den nya och obotliga influensan lamslog ett helt land.
Hela Mexiko City, en stad med si sådär 20 miljoner invånare, bommade igen. Skolor stängdes och likaså arbetsplatser. Alla satt istället hemma och tryckte, rädda för att gå ut bland folk. Matbutikerna gapade tomma, inte bara på människor utan även på matvaror, då folk i panik fullkomligt tömt dem för att bunkra upp hemma. För säkerhets skull. Ifall det skulle dröja månader tills man kunde gå ut igen...

I södern oroade man sig mer för ekonomin än för själva influensan. Alla turister åkte hem och lämnade HUR många människor arbetslösa i ett land utan a-kasse system?

Då fanns det inget vaccin. Då följde en hel nation nyhetssändningarna med paniken bultande i bröstet. Själv drog jag till den svettande djungeln och glömde bort hela grejen. För i värmeböljan var det ingen som pratade om influensan, kanske för att nästan ingen blev sjuk? Även i Mexiko konstaterade man snabbt att de värst drabbade områdena låg uppe i de kalla bergen...

Tillbaka i Sverige får jag uppleva ytterligare ett samhälles svininfluensapanik. Ett samhälle där det inte bara är de fattiga som blir sjuka. Ett samhälle som ger alla riskgrupper en helt gratis spruta. Och jag som den senaste tiden alltid verkar gå omrking med en konspirationsteori i huvudet kan inte låta bli att undra: Hur står det egentligen till med biverkningar av det där snabbt framställda vaccinet? Jag tänker i alla fall inte vaccinera mig. Så det så.

2012

2009-11-05T13:58:00.000-08:00

Ungefär tre år kvar till "den stora katastrofen" som bland annat mayafolket och inkafolket förutspått. Man kan tro vad man vill om det, men följande dokumentär är i alla fall värd att ta en titt på...

Här kan du se filmen som i vetenskapliga termer förklarar varför december 2012 kan komma att bli en mycket intressant tid i vår historia.

Svensken på Bolivias mest ökända fängelse

2009-11-01T08:23:00.000-08:00

I Latinamerika har man tagit ett nytt steg i kampen mot drogerna. Man vänder ryggen till USAs och den rika delen av världens metoder. I land efter land legaliseras istället en stor mängd av drogerna, men i små doser för personligt bruk. Mexiko är ett av de senaste länderna att sluta upp i skaran som tror att en legalisering -så kallad avkriminalisering- kan vara en väg att få bukt med de drogrelaterade krigen och våldet. Helt galet säger en del. Konstigt säger andra. Den minst dåliga vägen att lösa ett stort problem på säger många.

För. Det är väl bara att konstatera att förstörda kokaodlingar i Bolivia och fattiga småbönder som plötsligt blir av med sin enda inkomstkälla till följd av kriget mot drogerna inte är en bra lösning.(Att tugga kokablad och dricka kokate är lika vanligt i Bolivia som att dricka kaffe i Sverige)
Sveriges radio har gjort en timmes reportage om ämnet...för att försöka sätta fingret på problematiken. Här hittar du reportaget.

Imorgon ska jag träffa Jonas Andersson, "El Choco", som suttit fängslad på ett av Bolivias mest ökända fängelser San Pedro. Han åkte fast i tullen på flygplatsen El Alto utanför La Paz med några kilo kokain i väskan och har sett fler knarkkungar än de flesta av oss.

Att sitta på San Pedros hirarkiska fängelse är verkligen ingen dans på rosor. Där har knarkkungarna egna lägenheter och forstsätter langa kokain precis som utanför fängelsets murar. Där sitter stackars fattiga bönder som bara stulit en höna för att rädda familjen från hungerdöden inspärrade i flera år, för att de inte har pengar att betala sig ut. Och där satt Jonas Andersson från Kungälv, utan spanska, utan pengar och med en jäkla ångest men också med en jäkla vilja att överleva.

Imorgon besöker han Karlstad och jag är otroligt spänd på att få träffa honom. Vad säger han om legaliseringen av diverse droger för personligt bruk i Latinamerika?

Ljudmanicken

2009-10-25T05:31:00.001-07:00

Sitter och bläddrar i en katalog med elektroniska prylar. Drömmer om den ljudinspelningsmanick jag kommer att köpa när jag blir ungefär 700 kronor rikare. I slutet av december kommer den packas ner i min ryggsäck när jag beger mig av tillbaka till mina djungel marker i södra Mexiko.

Gillar egentligen inte tanken på köpa en massa nya elektroniska prylar. Men så länge det bara rör sig med dem som jag verkligen har användning för känns det ändå ganska okej. Jag har trots allt ingen platt-tv, har inte ens något hus eller lägnehet att placera en sådan i. Dessutom föredrar jag att inte bli en slav framför en massa skärmar. Det räcker så gott med dataskärmen. Jag hänger inte alls med i mobil hysterin och fortsätter att använda min nokia 3310 som jag ibland stänger av helt flera månader i sträck. Behöver jag nämna att jag inte ens har något körkort och absolut ingen bil?

Den lilla ljudmanicken kommer att användas flitigt, precis som min kamera. Djungelns olika öronbedövande ljud ska spelas in, och en massa andra av naturens underbara läten. Det ska tillverkas naturlig naturmusik och en hel del radio är planen.

Förändra världen visioner med berättandet som vapen, det kommer bli super!

Olika liv i olika världar

2009-10-24T02:59:00.001-07:00

Igår drack jag rött vin med min pappa och kollade på idol. För det är sånt man gör en fredagkväll i Sverige. Pratade också med en vän från Mexiko på msn. Gick mellan de två skärmarna med mitt vinglas och i takt med att alkoholen förenade sig med blodet i mina ådror började tankarna ta fart. På något sätt har jag de senaste månaderna byggt upp en kulturchock i mitt eget land, som i utblandningen med vinet igår resulterade i ett försök att förstå förvirringen av att leva olika liv på olika platser.

I Sverige är jag en person, i Mexiko en annan, fast ändå densamma. Jag anpassar mig efter min omgivning för att det krävs av mig. Jag är mig själv på båda ställen, men samhällets struktur gör att jag måste agera på ett visst sätt. Både här och där. Ta bara en så enkel sak som rättigheter. Jag vet hur det Svenska samhällssystemet fungerar och vet hur jag ska bete mig för att få ut mesta möjliga fördelar i de flesta situationer. Jag känner till kulturet, tankemönstret och språket. Jag vet hur det fungerar och jag vet mina rättigheter.

I Mexiko blir jag en annan. Måste rätta mig efter ett annat samhällssystem. Jag måste lära känna kulturerna, tankemönstren och språken för att veta hur jag kan föra mig. Jag vet inte hur det fungerar, för det är det ingen som riktigt vet och några större rättigheter äger jag inte. Som varje mexikanare måste jag vara på min vakt, för i korruptionens land man kan inte lita på vad någon säger.

Höst i Sverige. Jag har inte sett solen på några dagar och det börjar bli kallt och mörkt. Mexikos sol och varma klimat känns väldigt avlägsna. Nästan så avlägsna att livet jag levde där känns som en dröm. Människorna som jag levde med blir till människorna ur någon annans liv. Jag själv är min enda länk mellan de två olika världarna och det är jag själv som har byggt upp två olika liv på två olika platser.

När jag väl är tillbaka i Mexiko kommer en kväll med rödvin framför tvn med pappa kännas väldigt avlägset. Som en dröm ur en annan människas liv. Men jag kommer fortsätta att tänka på hur otroligt konstigt det är att vara jag. Hur otroligt obegripligt det är att leva flera olika liv under ett och samma liv.

Kristoffer Appelquist , VM vinnare i A-kassa.

2009-10-23T07:39:00.000-07:00

Under gårdagen samlades några av länets arbetslösa i Wermlandsbankens gamla lokaler i Karlstad för att inspireras av komikern Kristoffer Appelquists ord. Bakom arrangemanget stod organisationen Communicare. Samhällsribban sattens högt och Kristoffer började med att avfyra några väl valda ord om Arbetsförmedlingen.

− Hade det funnits ett VM i a-kassa hade jag vunnit!

Med de orden inledde Kristoffer Appelquists sin föreläsning inför en fullsatt sal arbetslösa på Wermlandsbankens gamla lokaler igår förmiddag.

Kristoffer gick vidare med att berätta om sig själv och hur han under sitt liv har tillbringat mycket tid i stolarna hos arbetsförmedlingen, något som han tycker är helt bortkastat.
− Min poäng är inte att Arbetsförmedlingen är dålig, påpekade han. Men det finns jävligt dåliga arbetsförmedlare.

Med de orden lyckades Kristoffer nå ut till sin publik. Han klev ner från det osynliga komikerpodiet som publiken hade placerat honom på och blev till en helt vanlig kille.
Enligt samhället tillhörde även han ”de misslyckade” under många år. Han klarade inte av skolan och hade senare svårt att komma ut på arbetsmarknaden.
Det han vill poängtera med sitt besök i Karlstad är att det finns en annan väg. Att man inte behöver gå den av samhället utstakade vägen. Att det går ändå. Och kanske framförallt att det inte finns några ”misslyckade”. Huvudsaken är att man är sig själv, gör det man tycker är kul och struntar i vad alla andra tycker.

− Jag har valt lycka hela tiden, ändå har jag gått omkring och känt mig misslyckad 75% av tiden, berättar han.
Idag väljer han att se positivt på de missade skolåren och de mångar åren som arbetslös. Han väljer att säga att han under de svåra åren bygde upp en kompetensprofil.
Och det gick ju bra. De senaste åren har Malmö-killen som flyttade till Sunne deltagit i en rad olika tv-program som till exempel ”Parlamentet” och kom precis hem ifrån en resa till Afganistan där han ägnade några dagar åt att underhålla svenska soldater.

På publikens fråga om hur man bryter en långtidsarbetslöshet säger han:
− Se till att satsa på något du tycker är roligt. Om det bästa du vet är att spela tv-spel, se då till att hitta en väg så du kan tjäna pengar på det!

(Bilden ovan är inte min egen, den är lånad...)

Dörrarna står på vid gavel i Chiapas

2009-09-28T04:53:00.000-07:00

En oplanerad resa till Sverige, den kom lika plötsligt som himlen öppnar sig i Palenque och plötsligt bjuder markerna på vattenfall. Jag packade mina saker, lämnade hälften kvar, och gav mig av i hast. Lämnade tusen saker oavslutade och lovade dyrt och heligt att komma tillbaka.

Nu, några veckor senare sitter jag i min mammas hus på landet utanför Karlstad och undrar vad det var som hände. Njuter till fullo av höstens begynnande färger och dofter. Jag vandrar i skogarna och dansar under stjärnhimeln. Men om nätterna, då vandrar jag på nakna fötter över min djungel och besöker urtidens mäktiga tempel.
Jag inser att man vid häftiga och oplanerade uppbrott lämnar en bit av sin själ kvar. Jag lämnade så många dörrar öppna att halva jag fortsätter att leva i Chiapas djungler, trots att mitt fysiska jag befinner sig på svensk mark. Och även om jag trivs i Sverige, även om det känns jättekul att träffa min underbara svenska familj och mina underbara svenska vänner vill jag bara återvända så fort som möjligt. För, det känns helt enkelt inte bra att ha lämnat dörrarna på vid gavel i Chiapas. Jag var inte färdig med Palenque när jag for, och jag känner ett starkt behov av att återvända så fort som möjligt. För att stänga igen dörrarna och dra vidare, eller för att öppna upp dem ännu mer.

Det jag saknar mest är enkelheten. Och närheten till naturen. Den sprängande och upplyftande energin som bor i varje vrå av naturens sköte. Alla detaljer, alla dofter och alla ljuden. Jag saknar mitt hus. Jag saknar att samla in ved och göra mat över öppen eld, jag saknar läsa högt stunderna i hängmattan, jag skanar att sova på golvet och att kalla en hink med vatten för dusch. Jag saknar min skramlande cykel och jag saknar de häftiga regnfallen! Jag saknar dessutom ett skinande, dansande leende och en mycket vacker men ganska så svår djungelpojke.

Jag befinner mig någonstans mitt emellan nu. I ingenmansland. Min själ dansar på vågorna någonstan där Atlantens kluckande berättar historer om djup för de förbipasserande molnen. Den dansar närmare och närmare de svenska markerna, men är hela tiden beredd att vända om och rusa tillbaka till Mayafolkets, jaguarernas och apornas marker.

Hela världen är mitt hem. Men Palenque rörde vid en mycket speciell detalj i min själ och fick den att expandera och växa. Fick den att dansa och le som aldrig förr. Att återvända är nödvändigt. Men under tidens om jag skramlar ihop silvermynten ska jag glömma bort tiden och insupa allt som Sverige har att ge. När är egentligen inte så viktigt. Palenque finns kvar imorgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år. Att jag kommer återförenas med mina drömmars marker är säkert. Jag har ju inte lärt mig namnen på alla växter än, har inte lärt mig deras medecinska användningsområde!

Nar tiden stannar

2009-08-03T17:19:00.000-07:00

Manaderna har passerat utan att jag ens har lagt marke till det. Den ovriga varlden slutade existera for ett tag medans jag bekantade mig med mina nya marker. Allt gick sa fort. Efter en vecka i djungelns Palenque hade jag plotsligt hittat en ny familj, en vacker leende pojke och ett hus med en stor tradgard. Forfarande har jag svart att hanga med, men vibrationerna har borjat lugna ner sig nagot och Karolina vandrar ater igen med fotterna pa jorden.
For alla nyfikna som undrar vad som egentligen hande med mig kan jag bara saga att jag i motet med Palenques naturkrafter plotsligt glomde bort vad teknik ar. Det ar helt enkelt roligare att utforska djungeln och leka i tradgarden an att spendera timmar framfor datorn. Och ja. Jag erkanner. Jag foralskade mig inte bara i Palenque utan aven i en kille fylld av gladje och har haft lite svart att slita mig fran honom. Han klev fram ur morkret dar jag satt vid ett bord i djungelrestaurangen Panchan och sken som solen. Och ja. Resten ar historia.

For narvarande agnar jag tiden at min kurs i Latinamerikas historia. Har nu drygt en vecka pa mig att skriva ett arbete om Chiapas historia. I vanlig ordning ar jag ute i sista sekund vilket innebar att jag kommer behova plugga som en dare den narmaste tiden. Men men. Det ger sig nog.

Har om dagen tog jag och Quetzal en promenad ner till var granne. Klockan var ungefar 4 pa natten nar vi horde henne komma hem fran byn och da vi inte hade nagot vatten kvar i huset bestamde vi oss for att ga ner och fraga henne om en liter. Vi anlande i rattan tid. Luna motte mig i dorren med ett stralande leende och sa: Inka har precis borjat foda!Fram till klockan 6 satt vi spanda och tittade pa medans den ena hundvalpen efter den andra anlande till varlden. Nar vi slutligen gick och la oss hade hon fott 5 stycken och vi trodde val alla att det inte skulle bli nagra fler. Dagen darpa atervande vi och upptackte till var forvaning att antalet valpar fordubblats. 11 sma hundliv blev det och vi ar nu glada grannar till en nybliven aztek-hunds-mamma.

Ska forsoka battra mig och skriva oftare! Men nu maste jag springa ivag. Befinner mig nagra dagar i San Christobal och har nagra arenden att utratta som jag borde ta itu med nu!

Flykten fran Babylon

2009-05-22T11:40:00.000-07:00

Och sa fort jag satte foten i djungel och oppnade mina sinnen var jag fast. Ljuden, lukterna, livet, energin. Jag har aterigen hittat hem efter en lang tids vilsenhet i storstaden. Jag gick fran ett vrak utan energi till en kosmisk krigare som fullkomligt sprudlar av energi och gladje. Varje morgon vaknar jag av att faglarna satter igang med sin morgonkor som nagot senare foljs av apornas tjut. Varje steg jag tar ar en dans, varje andetag en sang. Tid att leva och upptacka. Studera spindlar, skorpioner, apor, paddor, lysinsekter, ormar, jaguarer och alla tusen olika faglar. Tid att plocka ner mangofrukterna, skorda kakao, stoppa froer i marken och lara mig allt om naturens apotek. Markerna fullkomligt sprudlar av liv. Liv som tranger in under huden och far dig att skina som solen.

Det ar mayafolkets land och vinden viskar ideligen om magin som bor i varje vra av var fantastiska varld.

Obotlig Influensa - bästa sättet att förstöra ett lands ekonomi?

2009-05-04T15:30:00.000-07:00

I december 2005 hittades det första fallet av svininfluensa i USA. Det konstaterades att det var ett nytt virus som kunde smitta från människa till människa. Drygt tre år senare bryter en "epidemi" ut av samma influensa i framför allt USA och Mexiko. I Mexiko rapporterar man nästan 600 fall smittade samt 25 dödsfall. Panik utbryter i Mexiko och världen när politiker med hjälp av media sprider skräck om den nya obotliga influensan över världen. Turister flyr Mexiko, flyg ställs in och en mexikofobi utvecklas. En reporter på en radiostation i USA kallar influensan för en terroristattack -mot USA- och en mängd människor blir upprörda över att president Obama beslutar att inte stänga gränsen, då han anser att det vore etiskt fel då smittan faktiskt först upptäcktes i USA. Mexikanare diskrimineras ännu mer i USA och på andra håll i världen och ses på som de värsta möjliga parasiter.

600 smittade och 25 dödsfall i ett land med en befolkning på 120 miljoner! Gissa hur många människor som dör dagligen i vanlig influensa? Gissa hur många människor som kommer dö av fattigdom som en följd av denna galna historia???
Mexikos företagare ser redan konsekvenserna av influensan och folk i allmänhet är mer oroade för ekonomin än för att dö av den härjande influensan. Näst efter oljan lever Mexiko på turismen.

Tjejen som äger cafet dit jag brukar gå för att studera mötte mig i tårar idag. Den senaste veckan har cafet drabbats av 80% försäljningsnedgång, dagligen. Hon har dessutom pratat med sina vänner och bekanta som jobbar inom turistsektorn i Merida och kunder har avbokat sina inbokade resor och guidade turer inte bara i maj utan även hela juni. Man räknar med att det kommer ta 2-6 månader innan turisterna kommer tillbaka, om inte mer. Olives ägarinna är inte orolig för influensan, däremot är hon allvarligt oroad över att gå i personlig konkurs. Det är tragiskt att se hur beroende vi faktiskt, i vår uveckling, har blivit av pengar.

Så snälla rara ni därhemma på andra sidan havet, sluta oroa er. Fler människor dör varje dag i vanlig influensa än vad de har gjort av svininfluensan. Ställ inte in några resor till Mexiko, det är inte farligt att komma hit!!! Och sprid ut det till alla som pratar om ämnet...

När rött och blått är lika med seger.

2009-05-03T08:42:00.000-07:00

Det var en gång en katalan, en mexikanska och en svenska. De bodde tillsammans i ett hus i staden Merida i södra Mexiko. De pratade om gamla tider och äventyr och mindes fantastiska stunder tillsammans. Och trots att de befann sig just i Mexiko bar de alltid Barcelona, staden där alla deras drömmar bor, med sig i sina hjärtan. En dag när det var ungefär 40 grader varmt ute och solen som vanligt sken från en klarblå himmel spatserade de glada i hågen de 30 meter som ligger mellan deras hus och baren på andra sidan gatan. Katalanen bar en blå och röd tröja vars baksida det stod "Ronaldinho" på med stora gula bokstäver. Trots "den härjande galenskapen" i landet skrattade de och skojade med varandra och i deras hjärnkontor kastade bilder från Barcelonas centrum, höga toppar och långa sandstränder extra ljus över deras redan strålande själar.

Med bultande hjärtan och kokande blod slöt de upp med de andra i baren. Beställde in några iskalla Sol samt vita små tallrikar med gott och blandat på. Tillsammans med de andra människorna i baren laddade de upp spänningen och glädjen ytterligare för att klockan 13.00 vända blickarna mot tevens skärm. På skärmen blandades blått och rött med vitt och matchen tog fart.
Katalanen, mexikanskan och svenskan skrek högt av glädje och extas under nästan två timmars tid. Den ena ölen slank ner efter den andra i takt med att Barca petade in det ena målet efter det andra. Vilken match, vilka mål, vilket dominerande Barca!
Katalanen var den av de tre Barca-törerna som var mest känslosam. Glädjen fullkomligt sprudlade av honom. När Barcelona i matchens slutskede petade in 6-2 målet kokade han över, grät av glädje samt kramade om samtliga i den lilla baren på Calle 54. Barcelona-supportrarna dunkade honom i ryggen och delade hans glädje medan Madrid-supportrarna muttrade och lungt satt kvar vid sina platser i baren, istället för att likt katalanen utföra stampa i marken och vifta med den rödblåa tröjan dans.

När slutsignalen gått och storsegern var ett faktum tog de tre Barca-törerna med sig halva baren och gick de 30 metrarna till huset runt hörnet. Där, på gatan, stod de stilla i några sekunder extra och betraktade flaggan som stolt vajade i vinden på balkongen en våning upp. Hennes färger; gula och röda. Sedan gick de i samlad trupp in i huset,bultade upp några öl till, och pratade glatt på om allt mellan himmel och jord. Allt utom den farrrrrliga influensan.

2009-05-01T22:37:00.000-07:00

Trötta på dåliga nyheter och influensan som enda samtalsämne bestämde jag och några kompisar oss för att fly allt vad dåliga nyheter heter och istället ge oss ut på äventyr. Sagt och gjort. Klockan tio på förmiddagen hoppade vi in i den parkerade bilen och begav oss ut ur staden för att utforska regionens underjordiska källor. Under den rådande "extra-semestern" gäller det ju att passa på att njuta av att kunna vara utomhus så länge som möjligt, för vem vet när politikerna kommer att dela ut utegångsrestrektioner även i Mexikos södra delar.

En timmes bilfärd tog oss ut ur Merida och ut på landsbygden bland små byar och enkla maya-byggen. Att omgivningar av torr skog kan gömma så mycket vatten och magi under ytan är något som jag fortfarande har svårt att förstå! Överallt kan man hitta hål i marken som leder ner i underjorden till undangömda klara källor med iskallt och kristallklart vatten. Det enda jag saknade under vårt äventyr var ett par vattenglasögon för att kunna dyka ner på djupet och ta en ordentligare titt på fiskarna och underjorden.

Höjdpunkterna under dagen var alla otroliga cenotes och deras vatten, mini-dinosarien som jag såg springa förbi, samt den lilla svarta skorpionen som gick sin nattvandring med nyporna i vädret på min kompis gata i Merida något senare. Där vi stod och betraktade grannarnas kareoke-special med en varsin kall öl i näven kom det lilla livet plötsligt vandrande och presenterade sig som den första skorpionen i mitt liv. Jag har inte riktigt förstått att jag har djungeln runt knuten och blir lika förvånad varje gång dessa små varelser dyker upp i min närhet. Och. Nyfiken vill såklart ha mera. Verkar tyvärr som det riktiga Mexikoäventyret får vänta på mig ett tag till.

Skrattmedicin

2009-05-01T21:36:00.000-07:00

Som vanligt i krissituationer är det lätt att fokusera på det negativa. På all politisk skit och på de faktiska följderna av influensan.
Ja, folk har handlat i panik och näst intill tömt matbutikerna i Mexico City. Ja, munskydden är slutsålda på de flesta håll. Ja, folk är skrämda och rädda. Ja, folk använder munskydd, är extremt noga med hygien och städning och undviker offentliga platser.
Men det finns en annan sida på eländet. Den sidan handlar om ett folk som reser på sig för att hjälpa varandra, som peppar varandra och som skojar om influensan, allt för att lätta på stämningen.
"Det finns ingen medicin mot rädsla", lydde rubriken på en av artiklarna jag läste idag.. Jag vågar påstå att det inte är sant. Medicin mot rädsla finns det gott om i Mexiko och den kallas humor. Svart humor och galghumor. Man skojar, skrattar och koncentrerar sig på att överleva stunden. Ett skämt som spridit sig på internet är följande;

-Vad sa Mexiko till influensan?
-Ser du hur rädd jag är? Jag skaaaakar.

På internet kan man även hitta bilder på människor som målat på smileys på sina munskydd, som har satt munskydd på bilen, samt otaliga omgjorda grisar i olika sammanhang.
Låtar om influensan har spelats in och spridits på youtube precis som otaliga pepp-montage om influensan.
En av mina pepp-favoriter är en video som visar katastrof-bilder från den jordbävning som slog sönder Mexico Citys centrala delar i mitten på 80-talet. Montaget vill påpeka att även om Mexiko som land är korrupt så bor det en otrolig medmänsklighet i landet och i krissituationer är Mexiko ett folkligt starkt land. När jordbävningen begravde otaliga människor under byggnader i mitten på 80-talet gick folk ut på gatan och grävde fram sina medmänniskor med bara händerna. Vi är starka, lyder videon, vi klarade av jordbävningen och vi klarar det här också, för vi är mexikanare!

Till Merida på Yucatanhalvön har influensan ännu inte nått fram och här skapas det ena skämtet efter det andra om epidemin. Mest vanligt är att höra folk hosta överdrivet mycket följt av otaliga skattsalvor, eller kommentarer efter en nysning som säger "akta dig så du inte blir smittad av influensan!".

Visst, det kommer bli tufft, men glädjen över livet som bor i de flesta mexikanare kommer resa landet ännu en gång. För, medicin som omvandlar rädsla till styrka finns det gott om.

Mexikansk klagan

2009-05-01T10:27:00.000-07:00

Influensan har fortfarande inte nått Yucatan-halvön och trots maskbeklädda affärs och restaurangbiträden hålls humöret fortfarande på topp. Den svarta humorn kommer fram ur sina gömmor och skapar skratt när människor gör sitt bästa för att inte oroa sig över framtiden. Det är dock bara en tidsfråga. Viruset kommer slutligen att anlända även hit. Och då kommer man antagligen precis som i Mexico City stänga igen hela staden.
Idag sitter det redan omkring 30 miljoner människor i sina hus i Mexico City. Alla kontor är stängda på obestämd framtid. Folk går inte till sina jobb och har slutat tjäna pengar. Även om influensan inte kommer ta död på hela befolkningen kommer dess härjning att få katastrofala följder för hela landet. Mexiko är på väg att gå i konkurs. Man räknar med att det kommer ta månader innan influensan är under kontroll, och när den väl är det kommer människor vara fattigare än vad de någonsin har varit. För. Det finns ingen a-kassa. Det finns inga skyddsnät. När pengarna tar slut och det inte kommer någon ny lön pratar vi katastrof på riktigt. Folk kommer börja dö av hunger mina vänner.
Även om folk är oroliga för influensan upplever jag att de är ännu mer oroliga för de ekonomiska följderna av denna galenskap. Och med rätta. Jobbar du inom turismbranchen är du körd. Hotelen gapar redan tomma, och turisterna kommer inte att komma tillbaka på länge.
Jag kommer nog börja röra på mig snart. Har insett att det inte finns någon anledning att sitta här och vänta på att viruset ska komma hit och stänga igen alla dörrar. Stackars Mexiko. Stackars alla mina vänner och bekanta som kommer gå i konkurs till följd av denna epedimi. Stackars vänner som redan börjat se sig om i sina hus efter saker de kan sälja för att kunna köpa mat i framtiden.

Texto escrito por unos de los sacedotes mayas unos dias antes de que empezo la locura..

2009-04-28T16:55:00.000-07:00

Hoy estamos enfrentando situaciones catastróficas como; Sequias, inundaciones, maremotos, incendios, depredación, deforestación, hambre, enfermedades, guerra, pobreza extrema, el empleo de la fuerza por el poder, la perdida de respeto de los elementos y valores ancestrales.
Tal parece que no hemos aprendido nada.

Si bien es cierto solo cuando se está muriendo es cuando se acuerda de Junab K’uj, (creador o formador), Lo ideal sería que todos alzáramos las manos al salir el sol cuando menos para invocarlo. Vale la pena reflexionar estas situaciones que vivimos actualmente y unirnos a esta lucha humana para encontrar los verdaderos portadores del bien común de la ciudadanía.
No sigamos permitiendo que los medios masivos de comunicación nos roben el espíritu de lucha, impidiéndonos pensar a base de llenarnos de mercadotecnia que afecta nuestra identidad.

Hagamos patria educando a nuestros hijos nietos y bisnietos para que no terminen como huéspedes de las prisiones.
No cerremos los ojos a la urgente necesidad de comprometernos con la sociedad organizada o no a que de fuerza a las verdaderas demandas sociales, especialmente a favor de los pueblos más necesitados.

Don Valerio Canché -presidente del Consejo de Ancianos y Sacerdotes Mayas.

Jordbävning i Mexico City

2009-04-27T13:19:00.000-07:00

Det är varmt. Temperaturen på Yucatanhalvön ligger återigen runt 40-graders strecket. Det går trögt att tänka. Att samla ihop tankarna och göra meningar av dem. Solen skiner från en klarblå himmel och skapar ett febrigt klimat. Ett av de första symptomen på det nya influensaviruset är just feber och jag kan inte låta bli att tänka på hur konsekvenserna kommer att se ut här om några dagar. Om jag kände efter tillräckligt mycket skulle jag lätt kunna få för mig att jag har feber, på grund av klimatet och den brännande värmen.

För några timmar sedan drabbades Mexico City av en jordbävning som mätte 5,7 grader på richer skalan. Som om det inte räckte med influensan. Som toppen på alltings jävlighet drabbas stadens centrala delar dessutom av en jordbävnng som visserligen inte orsakar några större skador men som säkerligen hjälper till att skrämma upp folket ytterligare.

Viruset sprider sig över landet och över världen. Idag har fall uppmärksammats även i södra delarna av Mexico, men också i USA, Kanada, Spanien...Trots det fortsätter WHO att hålla en lugn position. Världshälso organisationen uppmanar inte till att stänga några gränser och inte heller avråder de folk från att resa. De påpekar att folk inte behöver oroa sig för att äta välkokt griskött och uppmanar bara folk att vara lite extra noga med handhygienen.

Där jag befinner mig på Yucatanhalvön är läget fortfarande ganska lungt. Idag har man visserligen tagit beslutet att stänga igen skolorna över hela regionen till den 6 maj, som i resterande delar av landet. Man har även ställt in några evenemang, men i det stora hela fortsätter allt i normal takt.

Rapporterna från Mexico City fortsätter och berättar om en öde stad, om folk som stänger in sig i sina hus, om överfulla sjukhus och om en situation som är betydligt värre än media visar upp för omvärlden. En anonym källa, en person som arbetar för den mexikanska regeringen, berättar att hon tror att det hela är en komplott. Att viruset är skapat av mänskliga händer. Många människor på landets gator verkar vara av samma uppfattning. Man pratar om en korrupt regering och ett virus som säkert är en del i ett politiskt kontrollspel.

Mexico City har förvandlats till en spökstad

2009-04-26T12:35:00.001-07:00

Idag gör jag som Di Leva och frågar mig vem jag ska tro på när det är så här? Vi är alla omgärdade av lögner. Politiker ljuger, föräldrar ljuger, vänner ljuger och likaså pojkvänner och flickvänner.Jag ljuger och du ljuger. Vita lögner, svarta lögner, röda och blå. Det spelar egentligen ingen roll vilken färg det är på dem. Om de är skyldiga eller oskyldiga.
När allt kommer till kritan kan vi bara lita till oss själva. Och frågan är om vi ens kan göra det. Även vi är ju påverkade av kulturer, politiska system och social samlevnad. Våra hjärnkontor arbetar ständigt med den information som flödar i vår omvärld. Försöker sätta ihop pusselbitarna och få ihop dem till en helhet som vi kallar verklighet och sanning.

Tänk vad skönt det skulle vara om vi kunde läsa tankar. Då skulle lögnerna försvinna, och med dem alla krig och orättvisor i världen. Otroheten skulle försvinna och dumma missförstånd. Poliser skulle inte behövas då brott skulle bli ett minne blott. Politikerna skulle gå i konkurs tillsammans med politiken.
Om det inte fanns någon skyddande barriär utan tankarna svävade fritt där alla kunde se dem och läsa dem skulle folk inte bry sig om att ens försöka ljuga.
Mitt framtidsparadis ser ut just så. Mitt etopia. Där är alla snälla och glada, där finns inga krig och inga missförstånd, istället flödar allt av kärlek. Det är en väld jag brukar fly till i mina tankar när den verkliga världen blir för påträngande. Som idag.

Vi är ganska många som försöker få ett grepp om verkligheten i Mexiko just nu. Som försöker filtrera bort lögnerna för att på så sätt komma närmare sanningen. Det verkar inte som att någon vet vad det egentligen är som händer. Mexico City har förvandlats till en spökstad. Hela tiden nås jag av historier som säger att gatorna är tomma och att folk har stängt in sig i sina bostäder. Man har ställt in och stängt igen gudstjänster, museer, skolor....you name it. Folk är oroliga och rädda.
Jämförelser görs hela tiden med spanska sjukan. Och precis som när den härjade mellan 1918 och 1920 var det många som var av uppfattningen att tyskarna själva skapat viruset för att vinna det pågående kriget. Det finns även många som anser att hiv-viruset skapats av mänsklig hand. Står vi möjligen inför ett biologiskt krig?

Där jag sitter med mina vänner i en lägenhet i södra Mexiko var vi länge övertygade om att det antagligen låter värre än vad det är. Den tanken fick vi göra en omtolkning av när Anabells mamma ringde från Mexico City.
"Nej", sa hon till sin dotter. "Det låter inte värre än vad det är. Det är värre än vad det låter. Media må vara manipulerade, men det är i så fall åt andra hållet. Man håller medvetet siffrorna nere."
Anabell har en släkting som arbetar på ett av sjukhusen i Mexico City och enligt Anabells mamma som varit i kontakt med honom är läget betydligt värre än vad det verkar utåt.

Det är dock viktigt att hålla humöret uppe och inte ta ut någon katastrof i förskott. Är det något jag lärt mig av min kurs i etnologi så är det att folk har en tendens att lättare bli sjuka när de är rädda och oroliga. Så humöret på topp. Vi befinner oss alla där vi är av en anledning och det gäller att göra det bästa av nuet. Imorgon ska jag ringa mina vänner i Mexico City sen får vi se om jag kan få någon klarare bild av sanningen efter det. Oroa er inte. Det löser sig.

Jag bara undrar....

2009-04-25T11:06:00.001-07:00

Omkring 60 personer av 35 miljoner invånare i Mexico City har dött i lunginflammation i vad man kallar en ny influensa epedimi. Man jämför med Spanska Sjukan och har stängt igen skolor över hela staden samtidigt som folk uppmanas att inte ta sig till sjukhusen då det finns större smittorisk där. Samtidigt levereras bilder på människor med munskydd på tunnelbanan i Mexiko City. Mexikos regering har slagit på rödljusen medans det i USA fortfarande inte har tagits några åtgärder, trots att liknande fall har anmälts där och är minst lika många som i Mexiko.

Förutom i Mexiko har liknande fall rapporterats i Kalifornien, Texas och New York. På WHO:s hemsida kan man läsa att 18 av de mexikanska fallen har konstaterats som svininfluensa av laboratorier i Kanada och att 12 av dem är genetiskt identiska med dem i Kalifornien.

Jag kan inte göra något annat än att fråga mig vad det hela egentligen handlar om? Varför sådant fokus på Mexiko? Varför kommer den här nyheten ut just nu när de första fallen upptäcktes redan i mitten av mars? Varför slås det larm i Mexiko och inte i USA?

Media är ett bra vapen att kontrollera människor på. Det är också ett bra sätt att flytta fokus från en nyhet till en annan i ett samhälle och i världen. Det har hänt förut och det kommer att hända igen. Själv tillhör jag den nya generationen som för länge sedan lärt mig att inte tro på allt som står i tidningarna, då nyhetsflödet är kontrollerat av de stora makterna. Det som står i tidningen är inte vad som händer utan snarare det som "storebror" vill att vi ska läsa om.

Jag undrar vad det egentligen handlar om. Har man gått ut i media med denna influensaepedimi för att kasta så kallad mediaskugga över något annat? Till exempel det faktum att USA har gått in i Mexiko med militära medel för att "hjälpa till" i kriget mot drogerna?

Escorpionazo - supermedicin mot förkylning/influensa

2009-04-24T14:24:00.000-07:00

På många håll i Mexiko är husmedicinen fortfarande levande. Naturens egna produkter är många gånger mycket inflamationshämmande och rika på antioxidanter, de är dessutom många gånger lättare för kroppen att ta upp än tabletter och är inte utblandade med kemikalier. Går du och bär omkring på en förkylning som inte vill ge med sig kan du prova denna enkla blandning av kylskåpsprodukter. Blandningen fungerar slemlösande och kommer att hjälpa dig att bli av med förkylningen snabbare.

1 stor pressad citron
2 klyftor vitlök
1/4 liten gul lök
I nypa havssalt
I tesked chile/cayenpeppar

Hacka vitlöken och den gula löken i så små bitar som möjligt. Strö över salt och chile. Pressa citronen över de övriga ingredienserna och blanda. Färdigt!Drick och se till att du får i dig allt!! Du kommer att märka skillnad inom kort. Snuvan kommer att försvinna och även hostan. =) =) =)

Sin maíz no hay país - Utan majs inget land

2009-04-23T14:54:00.000-07:00

Mexiko är majsens land. Eller vänta nu. Det blev fel. Mexiko VAR majsens land. Man räknar med att Mexiko har odlat majs i omkring 10 000 år och invånarna är ungefär lika stolta över sin majs som Andernas invånare är över sin potatis.

Idag står åkerfälten tomma. Jorden odlas inte längre. Istället för att odla sin egen majs som man gjort i flera tusen år importerar man idag genmodifierad majs från USA. Det kallas NAFTA och frihandel och var ännu ett steg som togs i januari 1994 av USA och Kanada för att försöka kontrollera grannen i söder. Idag är det EU som håller på att övertyga den andinska gemenskapen samt centralamerika om frihandelsavtal. Det ser fint ut på papperet. Det låter fint när politikerna pratar om det. Men mellan raderna gömmer sig de kapitalistiska skurkarna. För det är väl klart att man vill tjäna pengar. Det handlar inte alls om någon rättvis global utveckling. Det handlar om makt och pengar.

Vart är vi egentligen på väg någonstans när ett land som har odlat majs i 10 000 år plötsligt börjar importera genmodifierad majs från grannen i norr? Att ta ifrån människor deras leverbröd, få folk att flytta från landet samt göra att människor glömmer bort hur man gör när man odlar kallar i alla fall inte jag hållbar utveckling. Det kallar jag manipulation och att göra människor maktlösa.

När bönder i Europa får subventioner från regerningen för att priserna ska pressas i bott så att man kan ta över någon annans marknad och håva in ännu mer pengar till den egna staten kallar jag svineri. Jag menar hallå, inte kan väl Brasilien behöva importera tomater från Europa?

Som alltid finns det några få som kämpar för sitt land, för landsbygden och för majsens framtid. Som alltid är de inte tillräckligt många för att kunna skapa tillräckligt mycket oväsen. Mer information kommer...

Sin maiz no hay pais

En defensa del maiz

¿Que es superstición y mala suerte?

2009-04-23T09:16:00.000-07:00

Hace unos cientos de años los suecos vivían en un mundo de magia. Había seres viviendo debajo de la tierra (por ejemplo las elfinas o en tierras mayas los aluxoob), otros en los bosques (por ejemplo los trolls), otros cuidando los animales en las granjas (los gnomos). En aquellos días se creían que las enfermedades fueron causadas por “los demás”; los seres invisibles. Por esto los médicos/hierbateros/curas en aquellos tiempos usaban rituales mágicos para poder curar las enfermedades.

Cuando se estudia etnología una se da cuenta de que la superstición también viene de aquellos tiempos cuando vivíamos en un mundo mágico que compartimos con seres mágicos. La creencia estaba viva por todos lados de la sociedad y todos sabían que echarse afuera en el piso para dormir un rato podía causar enfermedades, si uno sin saberlo se echaba justo encima de una puerta de las elfinas. Lo interesante es que por muchos lados de nuestro mundo se cuenta historias similares. “Tocar tierra” no solo es una expresión en España, sino también en Suecia, Inglaterra y Méjico. No solo los suecos creían en seres viviendo debajo de la tierra, sino también los mayas en el sur de Méjico.

Ver un gato negro cruzando la calle, romper un espejo, pasar debajo de una escalera etcétera son ejemplos de historias que pueden crear/causar la mala suerte. Pero el mundo sigue desarrollándose y los viejos cuentos y creencias desaparecen más y más cada día. En general los jóvenes suecos no son tan supersticiosos como sus abuelos. Yo por mi lado pienso que cada uno de nosotros crea su propia mala suerte; que casi todo lo que nos pasa son consecuencias de nuestros pensamientos. Sí realmente creemos que romper un espejo nos va a causar siete años de mala suerte vamos a tener problemas!

Jordens Dag

2009-04-22T17:50:00.000-07:00

Idag är det Jordens Dag. Det är även föroreningens dag. En dag som började med nordamerikanen Gaylord Nelson den 22 april 1970 i ett försök att uppmärksamma problemen med föroreningar över hela jorden. Drygt 30 år senare kan jag ledsamt konstatera att vi inte har kommit mycket längre än så. Att vi forsätter med vårt icke hållbara levnadssätt som för eller senare kommer att leda till vår undergång. Som Evo Morales, Bolivias första president av ursprungsfok, utryckte det i ett tal för några år sedan. "Vår tids största problem är kapitalismen."

Tycka vad man vill om det. Vilket samhälle man än ställer in fokuset på i den rika delen av världen, kan man se att just det där med pengar faktiskt har stigit oss åt huvudet. Idag bryr vi oss om pengarna vi kan håva in från fiskeindustrin men oroar oss inte nämvärt över att Östersjön faktist är ett döende hav där det inom en snar framtid inte kommer att finnas något liv kvar.
Vi använder oss dessutom över hela jordklotet av de bästa fiskemetoder som finns, till exempel bottentrålning, för att så effektivt som möjligt kunna plocka upp så många fiskar som möjligt på så liten tid som möjligt. Att metoden dödar korallrev och därmed också framtida liv på platsen, det bryr vi oss mindre om. Det som händer under ytan ser vi ju trots allt inte med det blotta ögat.
Om någon däremot tog ett nät med vikter, stort som en fotbollsplan, och istället trålade ner skogen där vi brukar springa våran morgonrunda, kanske vi skulle reagera annorlunda?

Jordens temperatur håller på att stiga i höjden. Vare sig vi väljer att kasta skulden på våra utsläpp eller på ett naturligt förlopp helt i led med vetenskapen, spelar mindre roll. Att glaciärerna smälter och vattenytan stiger, att temperaturen ökar samt att naturkatastroferna blir fler, är faktum.

Som en gammal creeindiansk profesia säger;

Först när det sista trädet huggits ner
Först när den sista floden blivit förorenad
Först när den sista fisken har fångats
Först då kommer du att förstå
att man inte kan äta pengar.

Vi befinner oss nära nu. Finanskrisen kanske har fått en del att inse det. Andra kommer säkerligen att förstå det i framtiden då vi inte direkt går mot några ljusare tider. Allt, och då menar jag ALLT, hämtar vi från naturen. Husen vi bor i, sängarna vi sover i, bilarna vi åker i, maten vi äter...ändå förstår vi inte vidden av vilken dunderkonkurs vi skulle hamna i om den apparaten slutade att fungera!

En annan väg och en annan livsstil är nödvändig. Och visst finns det några praktexmpel på människor som har slagit sig ihop och skapat ekologiska byar. Människor som tagit ett första steg på vägen mot självförsörjning nära naturen och längre bort från stressen. Människor som hoppas och tror på en förändring.
Visst finns det tappra forskare som jobbar febrilt med att ta fram miljövänligare alternativ till snällare funktionella samhällen. Har du till exempel hört talas om Dubai och framtidens arkitektur? Om skyskrapor med inbygda vindkraftverk som ständigt roterar? Om bygnader som svämmar över av växtlighet och snarare påminner om träd täckta av murgröna än storstadsbyggnader? Om det inte går att få människorna att bosätta sig på landsbygden, varför inte låta landsbygden komma till stan? Exemplen finns, men de är få i jämförelse med helheten, och det brinner i knutarna.

Mayafolket förutspår att vi kommer få en ny livsstil i julklapp år 2012 i forma av att vattenytorna då kommer att stiga i höjden och lägga stora markarealer under vatten. Något som kommer tvinga mänskligheten till en radikal förändring.Vi får väl se då.

Idag hurrar i alla fall jag högt för "Moder Jord" och tackar henne för allt hon ständigt ger mig. =) Tack kära Pachamama.

Upptäckandet av en ny kammare i pyramiden Uxmal

2009-04-22T16:54:00.000-07:00

För några dagar sedan hittade man en ny kammare i pyramiden Uxmal på Yucatanhalvön. Idag åkte två av mayaprästerna dit för att hålla i en cermoni. Detta berättade en av de övriga mayaprästerna som kallas Don Valerio för mig och min vän Anabell när vi satt och samtalade med honom om ett internationellt möte mellan ursprungsfolk som vi hoppas blir verklighet år 2011.

-Så där får mayafolket komma in och hålla ceremonier? frågade jag.

Jag har ju sedan jag anlände till Yucatanhalvön för några veckor sedan blivit informerad, och även sett bildbevis på, motsatsen.
Så var det naturligtvis inte. Det visade sig istället att mayaprästerna blivit ombedda att hålla en ceremoni för att lugna ner naturens krafter i området. I samband med att den nya kammaren öppnades och man tog sig in för att undersöka den nya delen av pyramiden började folk att bli sjuka. Det började med att personerna som befann sig i närheten under öppnandet av den nya kammaren fick feber. Enligt mayafolket kan det sluta med döden om inte krafterna lugnas ner. Det är nämligen så att pyramiden skyddas av Aluxoob - folket som bor under jorden - och när folk träder över deras gränser sätter de sjukdom på folk. Idag kommer det alltså hållas en ceremoni vid pyramiden i Uxmal för att be Aluxoob om ursäkt för marköverträdandet och ställa krafterna i ordning igen.

Det intressanta med den här historien är hur vissa figurer ur den så kallade "folktron" ser likadan ut över stora delar av vårt jordklot. I Sverige, och kanske speciellt på Gotland, pratade man fram till 1800 talet fortfarande mycket om "småfolket" även kallade "di små under jordi" och "älvor". Då levde vi forfarande i en magiskt värld i Sverige och det var allmänt känt att man kunde bli sjuk om man lade sig att sova utomhus och utan att veta om det råkade blockera "de små under jordens" dörr. Tänker man ett steg längre hittar man genast likheter mellan den historien och den i Sverige allmänt kända vetskapen att man kan få blåskatarr av att sitter kallt. Dåtidens botare, som till exempel Hejnumkärringen som jag tidigare berättat om, använde sig precis som mayafolket av ceremonier och örter för att råda bot på många av den tidens sjukdomar.

I Mexiko verkar det alltså som att dessa krafter, som kallas Aluxoob och som påminner om vår folktros småfolk, fortfarande är aktiva och bland annat vaktar de heliga mayatemplen och pyramiderna. Frågan är vart småfolket i Sverige tog vägen? Har de bytt skepnad och utgörs nu av den nya skolmedicinens många bakterier?

SM-GuLd till kalstápöjkera!

2009-04-08T16:27:00.001-07:00

Jag befinner mig visserligen på andra sidan havet, långt ifrån Värmlands djupa skogar och gnistrande sjöar. Jag har visserligen inte följt hockeysäsongen över huvud taget, bortsett från några få matcher som sågs när jag var hemma i Karlstad och hälsade på i Februari. Och. Jag är visserligen inte speciellt sportgalen alls.

Men ändå. En dag som denna sitter jag och ler under den brännande solen på Yucatanhalvön. Nyheten om SM-seger för Färjestad i hockey har nått mig och jag kan inte låta bli att känna en bubblande stolthet stiga i bröstet. Kan se framför mig hur Karlstad exploderar i sportslig glädje. För sport, och speciellt hockey, är något som de flesta karlstadbor kan glädja sig åt tillsammans. Till och med min pappa kan få tårar i ögonen när det handlar om sportsliga evenemang och kroppsligt presterande. Han grät säkert en skvätt där han befann sig när slutsignalen gick och segern var ett faktum.

Ser Karlstads torg framför mig. Ser hur hela staden har samlats för at vänta på sitt lag. Jag befinner mig visserligen på andra sidan havet. Likväl kan jag höra jublen, se glädjetårarna och känna hyllandet av mästarna när de äntligen når torget för att fira segern med sin publik. Karlstads sporthjärta fullkomligt dundrar i glädje och extas.

Fan va gött pöjker, där satt den!

(Bilden är lånad från nwt:s hemsida och fotad av Anders Hanson)

Hejnumkärringen på Gotland

2009-04-04T14:40:00.000-07:00

"Jag botar efter gammalt och doktorn efter nytt; men sjukdomar är efter gammalt!"

En av Sveriges mest kända botare genom tiderna var Hejnumkärringen. Hon levde och verkade på Gotland under 1800-talet och hörde till fjärde generationens botare, något som var mycket ovanligt i Sverige på den tiden. Kunskaperna om sitt botande sägs hon ha ärvt från sin mamma som i sin tur fått dem från sin mamma som i sin tur fått sina kunskaper från "de små under jorden".
Hejnumkärringen botade sjukdomar genom användandet av örter, diverse svettbehandlingar och massage, men även genom läsningar och trolldom. På 1800-talet var folktron fortfarande högst närvarande på Gotland och runt om i hela Sverige. Den traditionella läkaren hade trätt in på scenen men hade långt ifrån lika stor makt då som nu. Hejnumkärringen delade samma föreställningsvärld som sina patienter, något som skolmedicinens läkare inte gjorde. Folk i största allmänhet hade fortfarande större förtroende för en "Vis tant" som sades ha fått sina kunskaper från "de små under jorden" än vad de hade för läkaren med den vita rocken och de fina instrumenten som visserligen säkert hade förmåga att bota sjukdomar, men inte sjukdomar orsakade av "de små under jorden".
Folk kom vandrande från när och fjärran till Gertrud Ahlgrens lilla stuga i Hejnum för att få bot mot sina sjukdomar. För det mesta skickades någon i den sjukes ställe tid den visa damens stuga. Detta var inget problem då det var allmänt känt att Hejnumkärringen kunde ställa diagnos bara genom att undersöka ett klädesplagg som den sjuka burit närmast kroppen.

Hejnumkärringens patienter hade stort förtroende för henne, medans den tidens läkare såg på henne med skam i blicken. Hon botade dock många av sina patienter, något som läkarna inte för sina liv kunde förstå då hennes boteteknik enligt vetenskapen inte kunde ha fungerat.

Konstigt tänker vi kanske idag. Hejnumkärringens sätt att bota på måste dock förstås utifrån det samhälle som hon levde i. Det säger sig väl egentligen självt att läkaren inte kunde råda bot på sjukdomar som folk "visste" var orsakade av "de små under jorden", eller?

Maria Sabina, mazatek-kvinna och schaman.

2009-04-04T13:18:00.000-07:00

”"Det finns en värld bortom denna, en värld som är avlägsen, nära, och osynlig och det är där Gud lever, där de döda lever, andarna och helgonen. En värld där allting redan hänt och allting är uppenbarat. Den världen talar. Den har sitt eget språk. Jag förmedlar vad den säger. Den heliga svampen tar mig vid handen och för mig till den värld där allting är uppenbarat. Det är de, de heliga svamparna, som talar på ett sätt som jag kan förstå. Jag frågar dem och de svarar mig. När jag återvänder från resan, förmedlar jag vad de berättat och vad de visat mig.”"

Maria Sabina

Utanför Mexikos gränser är hon en av landets mest kända gestalter. I Mexiko är det inte många som vet vem hon är, eller snarare var. Denna kända kvinnliga schaman levde hela sitt liv i staden Huautla de Jimenez, Oaxaca, i södra Mexiko och mottog under sin livstid besök av många kända världsprofiler, däribland Bob Dylan och John Lennon. Allt i takt med att New Age rörelsen växte sig starkare och därmed också intresset för det andliga och kanske framförallt de heliga svamparna.
Maria Sabina sägs ha upptäckt de heliga svamparna redan när hon var sju år gammal, men det var inte förrän i 40-års åldern som hon blev Schaman. Under sin livstid höll hon många ceremonier, botade många människor från deras sjukdomar och mottog många besök från "hippievågens" nomader. Alla var välkomna till denna visa kvinnas hus och det sägs att hon under sin livstid inte nekade en enda besökare.

För Maria Sabina var konsumtionen av de heliga svamparna helt och hållet omgärdat av tro. Svamparna var ett gudomligt redskap som användes i ceremonier för att hitta botemedlet till sjukdomar samt lösningar på problem, på samma sätt som Amerikas ursprungsfolk i alla tider använt sig av peyote.

Maria Sabina dog 1985. Hon var då 91 år gammal och bodde fortfarande i samma by där hon föddes och fortsatte, alla sina kändisbesök till trots, att bo i sin enkla hydda i Huautla de Jimenez, Mexiko

Här kan du hitta en film om Maria.

Alternativa Nyheter

2009-04-04T10:32:00.000-07:00

Som i så många andra länder är mexikansk media köpt av politikerna som självklart granskar flödet av nyheter. De bestämmer vad den mexikanska befolkningen kan få reda på. Den mexikanska reportern Denise Dresser gick för långt. Hon började nosa för mycket i den mexikanska regeringens anlägenheter att hennes egna land började bli farligt för henne. Efter att ha mottagit mordhot samt fått sparken från sitt jobb flydde hon till USA. Hon har dock inte slutat med sitt journalistiska arbete att berätta sanningen om vad som försigår i Mexiko. För den som förstår sig på spanska är www.reportebrainmedia.com en mycket bra och alternativ mediaform.

Mayafolket har inte tillträde till sina egna tempel

2009-04-03T19:15:00.001-07:00

Ursprungsfolken trampas på och diskrimineras över hela världen. Mexiko är inget undantag. På Yucatanhalvön verkar det höra till den allmänna uppfattningen att spanskättlingar är mer värda än ursprungsfolk. Att vara av ursprungsfolk är fult och trots att vi nu befinner oss på 2000-talet verkar mayafolket fortfarande ses som vildar som inte har samma rättigheter som det finare folket med spanskt blod rinnande i sina ådror. Denna diskriminering har lett till att speciellt ungdomarna skäms över sitt ursprung och inte vill kännas vid sin kultur. Många av dem tar sig till turistorten Cancun för att arbeta och återvänder sällan till sina hembygder.

Mayakulturen på Yucatanhalvön håller på att dö ut, trots att turister kommer hit från hela världen för att titta på mayatemplen och fascineras av mayakulturen. Kulturen håller på att dö ut, precis som språket och den traditionella medicinen. Trots det finns här hur många mayahotel och mayaföretag som helst. Namnet används ideligen för att fånga in turisterna, för att håva in pengar, men inte en peso av dessa inhåvade pengar går till dem som verkligen är i behov av stöd för att deras kultur inte ska dö ut, nämligen mayafolket.

Till skillnad från många andra länder i Latinamerika verkar lagen dock stå på urfolkens sida. Lagen säger till exempel att ursprungsfolken i Mexiko har rätt att utöva sin tro och sin kultur. Det ser verkligen fint ut på papperet. Tyvärr fungerar det inte i realiteten. Sanningen är att Mayafolket inte ens har tillträde till sina egna heliga marker.
Dzibiltzaltun är en arkeologisk zon som ligger ungefär 15 minuter utanför staden Mérida på Yucatanhalvön. Här finns det så kallade templet av de sju dockorna som är en viktig ceremoniel plats för Mayafolket. Men de har inte tillträde till platsen. Banderollen som hänger och dinglar mellan träden utanför platsen är ett hån mot hela mayafolket. Enligt banderollen är det förbjudet att hålla ceremonier på platsen, tända rökelse, införa snäckor eller annan typ av instrument, mat eller dryck.

Förra året vid Equinoxio (vårdagjämningen) ville mayafolket hålla en ceremoni i Chichenitza, som av UNESCO utnämnts till en av de sju miraklen i världen, och tillhör ett av mayafolkens viktigaste ceremoniella center. De bad direktören för arkeologiska zoner i Chichenitza om tillstånd att hålla en ceremoni för att fira vårens anländande. Direktören sade nej och uttalade sig dessutom i diverse tidningar om sin syn på dessa ceremonier som satans verk och nervärderade samt diskriminerade på det sättet hela mayafolket.

Att representanten för ursprungsfolk på Yucatanhalvön dessutom inte pratar maya, utan bara spanska och engelska, är en annan historia som jag ska återkomma till vid ett annat tillfälle.

Mayakulturen riskerar att dö ut om 10-20 år då det inte längre kommer att finnas någon som kan föra kulturen vidare. Men det kanske spelar mindre roll. Enligt mayafolket kommer hela Yucatanhalvön att stå under vatten vid det laget som ett resultat av december 2012; slutet på mayakalendern, vår civilisation och början på en ny era.

Svennis ett minne blott i Mexiko

2009-04-02T13:17:00.001-07:00

Mexikos fotbolls-publik kan delas in i två kategorier. De som skyller de ständiga förlusterna på den svenske förbundskaptenen Sven-Göran Eriksson. Samt de som höjer Svennis till skyarna men anser att det inte spelar någon roll om förbundskaptenen är ett proffs eller inte då fotbolls-spelarna är mer intresserade av att göra reklamjobb och festa än att spela fotboll.

Igår förlorade Mexiko ännu en VM-kvalmatch på bortaplan, den här gången mot Honduras. Resultatet 1-3 var Honduras väl förtjänt då Mexiko pysslade med något helt annat än fotbolls-spel och ständigt tappade bort bollen på motståndarnas sida av planen. Att de lyckades få till ett mål hade mer med tur än skicklighet att göra -en straff som lades rätt helt enkellt.

För ungefär en vecka sedan spelade Mexiko på hemmaplan(Estadio Azteca)mot Costa Rica. Några dagar innan matchen gick ryktet att om laget inte lyckades vinna denna match skulle man göra sig av med den svenske förbundkaptenen Svennis. Mexiko hade då fortfarande inte lyckats vinna en enda match under året, något som vissa anser vara Svennis fel. Lyckligtvis kammade man hem segren med 2-0 mot Costa Rica och Svennis framtid som förbundskapten för det mexikanska landslaget var säkrad, i alla fall för den närmaste framtiden.

Igår åkte han dock ut. Efter förlusten mot Honduras med 1-3 fick Svennis sparken som förbundskapten efter bara 10 månader i Mexiko. Det återstår nu att se vem som kommer ta på sig rollen som mirakelgörare för det mexikanska landslaget. För ett mirakel krävs för att få laget att intressera sig för fotbollsspelande igen. Och för att den mexikanska publiken ska återfå förtroendet för sitt landslag.
Där jag satt och tittade på gårdagens match, på en ute servering i staden Mérida på Yucatanhalvön, visade man visserligen matchen på storbildsteven. Det var dock ingen mer än jag som intresserade mig för vad som hände på planen och ingen som ens reagerade när laget petade in matchens enda mexikanska mål.

Det är tydligt att mexikanerna har tappat hoppet för mexikansk fotboll. De som förut följde matcherna med iver pratar nu istället skit om laget och dess spelare. Att de är värdelösa som fotbollsspelare och bara intresserar sig för kändisskap, pengar och fester verkar vara den allmänna uppfattningen. Kanske är allas vår Svennis värd en bättre utmaning än så?
Bilderna är inte mina utan hittade och lånade på Google.

Kroppslig rening

2009-04-02T12:18:00.000-07:00

Det är andra gången det händer. Min kropp hamnar i total obalans när jag reser från hög höjd och plötsligt hamnar på marknivå igen. Efter fem månader bosatt i La Paz, Bolivia, for jag tillbaka till Sverige, lågländerna och sommaren. Jag anlände som ganska spinkig efter att ha haft nästan för bra matsmältning i Bolivia. Självklart återgick jag genast till svensk kosthållning, och njöt till fullo av den goda maten efter fem månader i ett ganska smaklöst Bolivia.

Tänkte inte så mycket då på hur min kropp fungerade, behövde bara inte springa på toaletten lika ofta längre. När jag några veckor senare nådde fram till Barcelona och den riktiga sommarvärmen tog det stopp. Det jag stoppade in i munnen ville helt enkelt inte passera ut på andra sidan utan fastnade inuti kroppen. Jag uppfattade det som att jag svullnat upp över hela kroppen och kände mig som en ballong. Kunde inte för mitt liv förstå vad det var som hände, varför min kropp plötsligt hade så svårt att göra sig av med restprodokter. Jag kunde leva på en sallad om dagen utan att känna mig hungrig eller behöva gå på toaletten.

Det var inte förrän i augusti den sommaren då jag började träna som det hela vände. Med träningen, och speciellt med yogan, verkade det som mitt system sakta men säker återgick till det normala igen. Kommer ihåg att jag under den här perioden reagerade på att jag svettades nästan onormalt mycket på gymet, antar att det var min kropps sätt att göra sig av med slaggprodukterna som inte ville komma ut på någon annan väg.

Nu har det hänt igen. Efter en vecka i Mexico City, en stad som ligger på 2500 meters höjd, anlände jag till Mérida, en kuststad på Yucatanhalvön i södra Mexico. Den här gången sa det stopp på en gång. Min kropp verkade låsa sig och släppte nästan inte ut några slaggprodukter alls. Jag började svullna upp och började så smått känna mig halvkraftig. Min mage har normalt sett ett mycket bra fungerande system och efter att ha varit vaken i ungefär 10 minuter på morgonen brukar jag behöva gå på toaletten. På plats i Mérida sattes den funktionen ur spel på en gång.

Jag reagerade på att speciellt händer och fötter svullnade upp. Att mina fingrar var dubbelt så tjocka som förut och knappt inte gick att böja. Den verkliga aha-upplevelsen fick jag en dag då jag och Anabell tog oss iväg till marknaden för att handla frukt. Det var omkring 40 grader ute och hon svettades som en gris (inte jag). Vi stannade till vid ett café och köpte oss varsin liter frukt-vatten. Flera timmar senare hade jag fortfarande inte behövt gå på toaletten och svettades fortfarande inte alls!!! Den kvällen åt jag en hel chips-påse då jag själv kommit fram till att min salt-nivå kanske hade satts ur spel. Efter det började jag svettas som en galning, så jag antar att jag hittade åtminstone ett svar på anledningen till mitt problem.

Nu har jag satt mig själv på kroppslig rening. Efter att ha berättat för Anabell om mitt problem tipsade hon mig om en kur som renar kroppen och rensar bort alla slaggprodukter bestående av fett och socker. Min morgonritual består nu i att rensa nopalens blad från taggar, skiva dem och lägga dem i en mugg, tillföra ett knippe persilja samt pressa en grapefrukt över. Sen ska blandningen mixas och drickas så fort som möjligt. Nopalen (kaktusens blad) har samma slemmiga konsistens inuti som Aloevera och sägs ha samma förmåga som Aloeveran att ta upp slaggprodukter och föra dem ut ur kroppen. Grapefrukten består också av många nyttigheter som hjälper kroppen att göra många gifter vatten lösliga och föra ut dem ur kroppen.

Ska hålla mig till denna morgon-ritual i tre veckor för att rensa ut så mycket slaggprodukter som möjligt. Anabell säger att denna metod är ett jättebra bantningsknep då man garanterat kommer gå ner i vikt till följd av reningsprosessen. Antar att det är ett plus i kanten trots att jag först och främst är ute efter att få tillbaka min normalt fungerande kropp. =)
(Vill du prova denna kur men har svårt för att hitta några kaktusar där du är kan du alltså bara gå och köpa en aloevera-planta och börja kapa, det sägs dock inte vara lika gott med färsk aloevera som kaktusblad, men vill man vara fin får man lida pin, eller hur var det nu igen?)

Efter bara två dagars ritual kan jag inte säga att jag har lagt märke till några underverk mer än att min mage äntligen har börjat fungera som vanligt igen, vilket också skulle kunna bero på att jag att jag återigen köttvägrar och har börjat äta gröt till frukost.

Man har gjort många studier i hur kroppen reagerar på hög höjd och det är ett faktum att man vid höjder som till exempel La Paz på 3700 meter över havet kan få huvudvärk och känner sig allmänt andfådd innan kroppen vänjer sig vid den höga höjden. Det verkar dock inte ha gjorts lika många studier i hur kroppen reagerar på låg höjd efter en mer eller mindre lång tid högt över havsnivån. Jag antar att det i mitt fall finns många faktorer som spelat in. Att gå från hög höjd till havsnivå med varmt klimat verkar sätta min kropp ur spel helt och hållet. Vid båda fallen kan jag dock inte förneka att även matvanorna har förändats drastiskt vilket säkert påverkat min kropps reaktion åt det negativa hållet. Nu är det lite kött, mycket vatten, yoga varje morgon samt mirakelkur som gäller i några veckor innan min kropp har hittat i balans igen. Vi får väl se hur det går.

Nu är klockan runt två på eftermiddagen och temperaturen ligger återigen på drygt 40 grader. När mina vänner kommenterade värmen igår fick jag en smärre chock. Jag är van vid Barcelonas 35-gradiga somrar och trodde att nivån var ungefär densamma här. Kunde inte ens tänka mig att temperaturen här når upp till närmare 45 grader mitt på dagen.

- Vaa?! Men jag lever ju fortfarande, var min kommentar på den upplysningen igår kväll.

Tierras Mayas

2009-04-01T17:29:00.000-07:00

Jag gör inte så mycket om dagarna. Inte rent fysiskt i alla fall. Är egentligen ganska galet att jag varit i Mexico i två veckor utan att egentligen se speciellt mycket. Min vecka i Mexico City bestod mest i att äta tacos, flautas, guaquamole och övrig underbart god mat. Tog mig visserligen iväg och turistade lite samt firade "Equinoxio", vårens anländande med Aztekerna. På "Museo Templo Mayor" förbluffades jag över hur Aztekernas gamla stad "täcktes över" med kolonisatörernas byggnader, då för flera hundra år sedan. Man rämnade helt enkelt aztekernas tempel och byggnader till marken och använde dem som grund till de pråliga byggnader som nu står att finna i centrala Mexico City.

Om du kikar närmare på Mexicos flagga kommer du i dess mitt hitta en örn som håller en orm i munnen. De gamla aztekiska berättelserna säger att deras gudar hade sagt dem att bygga en stad där de såg en örn med en orm i näbben flygandes. Historien säger att när man fick syn på örnen med en orm i näbben befann den sig i glad flyglats över en stor sjö. Således påbörjades bygget av Mexico City mitt ute på en sjö, och den bredde ut sig, och ut sig och ut sig. Nu finns det inte längre någonting kvar av den gamla sjön omgiven av de höga och mäktiga bergen. Världens största stad har utplånat den, däremot sägs vattnet under Mexico Citys fötter vara en av orsakerna till att några av byggnaderna inne i centrum har börjat krokna och sjunka neråt.

Efter några timmar runtspatserande på Museo Templo Mayor tog jag mig ut i solljuset igen. På torget utanför var det full rulle. Över allt ljöd trummor vars ljud kastade sig mellan byggnaderna och ut i luften. Azteker med sina höftskynken och stora fjädermanar dansar här varje eftermiddag till stor uppskattninf från så väl turister som lokala.

Några dagar senare firade vi så vårens första dag i mitt kvarter. Fick då ytterligare en chans att studera aztekernas danssteg och upprymmas över trummornas slag. Anabell har lovat att hon en dag ska lära mig dansstegen så vi kan dansa tillsammans.

Hur som helst. Sedan jag kom fram till Mérida och Yucatan-halvön har min tillvaro mest bestått i att bekanta mig med omgivningen, och då speciellt det varma klimatet. Har tagit det tämligen lugnt och ägnat mycket tid åt att planera framtiden tillsammans med Anabell och till att pyssla med mina studier. Så här långt säger planen att det kommer bli ett "Encuentro Mundial de Nativos" på Yucatan-halvön om några år...men att det innan dess kommer ägnas mycket tid åt vidare etnologiska studier samt dokumentärsfilmande tillsammans med Liv. Nu. Tillbaks till den där uppsatsen som jag gör allt för att undvika...

Viva Mexico cabrones.

2009-03-29T23:00:00.000-07:00

Jag erkänner. Jag är skyldig. Och jag vet. Jag har varit fruktansvärt dålig på att skriva. Vet inte riktigt vad det var som hände. Men efter Bolivia lade jag ifrån mig pennan, för att inte tala om tangentbordet, och tog en paus i skrivandet. Antar att det var för mycket som hände runt omkring mig. Att jag åkte i den ena berg och dal banan efter den andra under några månaders tid. Så här i efterhand har jag insett att det var nödvändigt. Att jag under hela berg och dal resan passerade ännu en avtagsväg på denna långa resa genom livet. Några kapitel i mitt liv passerade utan att jag behövde författa dem. De skrev på sätt och vis sig själva. Ytterligare en gång gick jag känslomässigt in i en betongvägg men kom ut på andra sidan som en ny och en mycket starkare. Jag kunde lägga ytterligare några erfarenheter till listan och fick svar på ännu några av alla mina livsfrågor. Kanske var den viktigaste lektionen under den här tiden att vi alla faktiskt är ägare av våra egna öden. Att vi själva bestämmer vart vi vill gå någonstans. Och att den enda som kan stoppa oss från att gå vidare och göra drömmar till verklighet är vi själva. Jag upplevde det som att jag lade en etapp av mitt liv bakom mig och skuttade vidare till nästa. Jag lämnade den sorgsna bakom mig och skuttade glatt vidare för att fortsätta upptäcka alla mirakel som hela tiden omger oss. Under hela augusti levde jag för stunden. Besökte nya platser och träffade nya människor som inspirerade och förde mig vidare.

Någon gång under hösten när jag stod i receptionen på Hostelet Garden House i Barcelona spratt det till inom mig och jag insåg att det var dags att dra vidare. Två killar som bodde i det underbara huset i utkanten av Barcelona fick det åter att brinna under huden. De hittade varandra av en slump, som så många andra människor som hela tiden möttes och delade upplevelser med varandra , och bestämde sig några dagar innan jul för att packa ryggsäckarna och ge sig ut på vandring. Sagt och gjort. Några dagar innan jul begav de sig iväg mot södra Spanien och Marocko, med varandra som enda sällskap. Jag stod i receptionen och såg dem ge sig iväg. Och även om jag älskade arbetet som receptionist insåg jag att jag behövde komma vidare. I mitten på januari for jag så hem till Sverige för att hämta mina studieböcker, återvände till Barcelona i några veckor, för att i mitten på mars ta mig vidare till Mexico. Spenderade en vecka i Mexico City och for sedan vidare till mina vänners hus i Merida på Yucatan halvön. Vi har storslagna planer. Det riktigt bubblar under huden. Jag hoppas vi kan ta oss iväg till en ceremoni snart så jag kan få börja bekanta mig med Maya-folket, deras kultur och kanske framför allt deras medicin. Jag hoppas också kunna packa ryggsäcken för att ge mig av till Chiapas i några veckor. Allt har sin tid. Jag har inte bråttom. Just nu njuter jag i fullo av att ha mitt eget rum, prata med Anabell om arbetet med maya-folket och bara ta det lugnt och bygga upp energiförådet ett slag. Men snart. Snart, snart, snart. Snart bär det ut på nya äventyr igen. Det ska fotograferas, skrivas, planeras och framför allt ;Upplevas!!! Viva Mexico cabrones!!!

Kärlek vid första ögonkastet.

2009-02-10T22:59:00.000-08:00

Hon heter Molly och är min älskade vän Marias lilla nytilkomling. Förundras över att en så liten varelse kan ha en så stor personlighet. Molly älskar livet och att stå i allas centrum.

Ensam med världen

2008-07-01T23:03:00.000-07:00

När alla andra sov var det absolut vackrast att vara vaken.

Fångad barndoms dröm

2008-06-28T22:55:00.000-07:00

Machu Pichu och Peru

2008-05-01T22:41:00.000-07:00

Peru var fantastiskt. Det går inte med ord att beskriva hur jag kände när jag tidigt en morgon i april anlände till den heliga inka-dalen. Där stod jag plötsligt och tittade ut över ruinerna och grönskan och kunde inte förstå att det var sant. Efter så många år hade jag äntligen nått mitt mål. Efter att ha varit på väg så länge. Min kropp och mitt sinne reds av ett energirus. Under en hel dag var jag helt och hållet hög på livet. Där jag gick ner för trapporna kunde jag se det gamla Machu Pichu framför mig. Då när det var fullt av liv och fullt av människor. Kunde höra ljuden, känna dofterna och se människorna.

Trots den höga höjden tog det mig inte lång tid att ta mig upp på bergstoppen på bilden. Jag hade så mycket glädje i kroppen att jag nästan sprang dit upp. Sedan satt jag med ryggen vilandes mot en gammal vägg och tittade ner på den gamla Inkastaden under mig. En del av min själ hade äntligen hittat hem och funnit ro. Jag drog ett djupt andetag och kände mig lycklig över att finnas till, i just det nuet.

A-Pie - Till fots med ett av Bolivias mest engagerade rockband.

2008-04-20T14:06:00.000-07:00

Kärlek, enighet och humanitet och en stor portion passionerad rockmusik. A-Pie är bandet som inte bara levererar sköna rytmer utan även arbetar hårt för sina mindre lyckligt lottade medmänniskor. Om landets politiker arbetade som dem skulle Bolivia med all säkerhet vara ett mindre splittrat land.

Alla vägar är blockerade i Cochabamba. Ingen människa med fordon kommer in eller ut. Busschafförer och lastbilschafförer protesterar som så många gånger förr genom att blockera vägarna och hindra all trafik. De vill ha vägar utan stora hål i. Politikerna brukar inte lyssna till folkets protester, därför tillhör blockader av vägarna ingen ovanlighet i Cochabamba,
På grund av dagens blockader får A Pies sångare cykla hela vägen in till centrum för att kunna närvara på kvällens konsert. Den lilla cykelturen tar lite drygt en timme men är väl värd besväret. Namnet A-Pie betyder "Till fots" och symboliserar den sanna bolivianen, som precis som bandets cyklande sångare, befinner sig i ständig rörelse.
- Trots allt elände som hänt i vårt land står vi forfarande upp. A-Pie symboliserar Bolivias invånare som befinner sig i ständig rörelse och som trots en tämligen kaotisk historia fortfarande står med båda fötterna på jorden, ovilliga att ge upp, berättar bandets sångare Cayo.

Att A Pie är passionerade musiker som älskar det de gör syns på scenen där de rockar loss ordentilgt och får allt i sin närhet att röra på sig. De befinner sig i just det här nuet för att musiken får dem att känna sig mer levande. Med en otrolig inlevelse sjunger bandets sångare rakt in i hjärtat på sina lyssnare. Hans röst är en blandning av många kända och rispigt hesa röster. Kvällens konsert bjuder både på bandets egna låtar, samt en hel del covers.
Och de lyckas. Lyckas med att göra covers på både radiohead, pink floyd, alice in chains och många fler utan att förstöra de heliga orginalen. Och magin bara stiger. Till låten Morena Tropicana går energin lös i den rockiga lokalen. Den klättrar på väggarna, lägger sig som ett dis över lokalen, bosätter sig i publikens kroppar och smyger ut genom fönstren och sprider sig som en positiv uppmaning över de bolivianska markerna.
Det är skillnad på band och band. A-Pie är helt enkelt födda att stå på scenen och pumpa ut sina budskap till alla som råkar befinna sig i närheten.
- Vi är inte här för att tjäna pengar, vi vill bara spela, sen får vi se hur långt det går.

Så här långt har det gått ganska bra. Bandet är storkändisar i hemstaden Cochabamba men är även nationellt kända som rockband i Bolivia. (Som för så många andra band började bandets historia för ganska länge sedan med en passion för att spela musik och med en vilja att förändra världen runt omkring sig i alla fall lite grann. Bandet som i dagarna består av de två bröderna Guerra på bas, sång och gitarr och av bma bala på trummor bildades redan när bröderna Guerra gick på högstadiet 1994. Bandet hankade sig fram och började inte spela på riktigt förrän under universitetsåren 1997. Det var först 2002 som bandets karriär tog fart på allvar.) Idag kan bandet mer eller mindre leva på musiken men är långt ifrån några divor. Kvällens konsert gör de gratis till förmån för centret CAICC och de av stadens barn som bor i fängelse.

- Vi vill få folk att inse vad som händer runt omkring dem, berättar Cayo.
Trots de senaste årens framgångar står han fortfarande kvar med båda fötterna på jorden och är en otroligt sympatisk och jordnära människa. Han är en sån där människa som det inte går att tycka illa om. Texterna handlar om dagens Bolivia. Om både positiva och negativa betraktelser, men samtidigt skvallrar musiken och kanske speciellt de med Bolivias färger pyntade instrumenten, om en otrolig stolthet över sitt land.
- Jag är stolt över att vara bolivianare. Jag är mestis och därigenom en del av landet. Bolivia är ett land med en otolig variation. Här finns allt en människa behöver!
-Jag skulle verkligen vilja sjunga på quechua då det skulle förena ännu fler människor, men just nu är det en omöjlighet då min språknivå är alldeles för låg.

På frågan om Bolivias framtid svarar Cayo att han bara önskar fred och enighet för sitt land i framtiden.
-Problemet med Bolivia är att det bor en sådan bitterhet hos folket. De koncentrerar sig för mycket på vad som har hänt under historiens lopp och kan inte bara glömma och gå vidare.
-De som styr det här landet tillhör rasismklassen och tänker bara på sig själva och är därmed inte en del av landet.
-Låt oss eliminera politikerna!

Det går inte att låta bli att imponeras över band som A Pie och över sångare som Cayo som inte bara levererar grymt bra musik utan också har ett stort socialt engagemang. Tack vare bandets framgångar har bandets sångare möjlighet att dedikera all övrig tid åt de olycksdrabbade barnen.
Varje morgon omvandlas rocksångaren till en social busschafför som åker runt i Cochabamba och hämtar upp alla de barn som bor på stadens fängelser med sina föräldrar. Han förvandlas till den ständigt sjungande och glada busschaffören som försöker hålla humöret på topp hos den stora gruppen barn i alla åldrar. Centret är en fristad för barnen. Där får de mat, hjälp med läxorna och får ständigt höra uppmuntrande ord från personalen.

Vem som helst skulle kunna utrycka bandets stora engagemang med ett enda stort WOW, men för Cayo är arbetet och livsstilen något helt naturligt. Han vill inte skryta och utan att han egentligen säger det med ord utstrålar hela hans person att det han gör är helt naturligt och absolut inga konstigheter. När han berättar om centret för fängelsebarnen tänds en låga i hans ögon samtidigt som hans mörka blick berättar om hur svårt det kan vara vissa dagar. Om hur svårt det är att vara stark när man bara vill gråta.
Låten Verdad (Sanning) handlar om precis det. Den är en ledsen, förbannad och något agressiv låt som har vunnit flera musikpriser i Bolivia och ständigt spelas på radion. Det är en terapilåt som handlar om när våldet vinner och skrevs när bandets sångare inte visste vart han skulle ta vägen.
- Låten handlar om en dag på jobbet, berättar CAICCs föreståndarinna samt Cayos fru Veronica.
Hon fortsätter att berätta om morgonen då de plockade upp en svårt misshandlad pojke på ett av fängelserna. Runt munnen hade den lilla tio-åriga pojken ett stort bitmärke och hans kropp var fullständigt täckt av djupa sår och blåmärken, orsakat av mammas järnrör. Den dagen grät de tillsammans, tog med sig pojken hem till sitt eget hus och skötte om honom. Senare fick han flytta in hos en fosterfamilj.
Cayo berättar att det tyvärr inte hör till ovanligheten att vissa av barnen har blivit både våldtagna och misshanldade när de hämtar upp dem på morgonen. Då är det svårt att bita ihop och vara positiv. Men han vet att centret är det viktigaste som barnen äger i livet, och även om det inte går att beskydda dem dygnet runt måste han koncentrera sig på det positiva. På att ge barnen kärlek, uppmuntran och berätta för dem att de själva bär på kraften att förändra sin egen framtid,
-Centret och barnen har blivit till ett missbruk. Jag kan inte låta bli att gå hit, ler A-Pies sångare.
Och det märks. På centret är Cayo en stor idol. Någon som barnen ser upp till. De svärmar runt honom och han bara ler och ger dem av någonting som aldrig kommer sina hos hans person; tid och engagemang. En bättre förebild kan ett barn inte ha.

Musik bygger broar av hopp, skapar gemenskap och tänjer på gränser. Kvällens konsert går mot sitt slut och publiken fullkomligt jublar. Bandets sångare avrundar kvällen med några väl valda ord som förhoppningsvis många ur publiken kommer ta med sig hem och fundera vidare på.

-Det spelar ingen roll vart vi kommer ifrån. Om vi är cambas, corelos, aymaras, warani eller quechua. Vi är alla lika genom att vi är människor och vi måste respektera varandra och hålla ihop.

Uchpa - rock och blues på inkaspråk

2008-04-05T22:22:00.000-07:00

- Det är min uppgift som musiker att se till att Perus ungdomar inte glömmer bort sitt språk och sin kultur. Det finns ingenting som gör mig så stolt som när vi spelar live och en massa ungdomar i publiken hoppar omkring som galna och sjunger med i låtarna - på quechua.

En känga med nitar korsar en typisk indiansk sandal vars fot bär en vit socka, antagligen gjord av lamadjurets ull. Bilden som pryder "Det bästa av Uchpa" - skivan talar sitt eget tydliga språk. Det handlar så klart om rock som lutar sig tillbaka på, och beblandar sig med, en stark andinsk identitet. Uchpas sångare Freddy Ortiz låter som en blandning av Axl Rose och Smashing Pumpkins Billy Corgan, men sjunger på ett språk som i alla fall inte jag förstår, men som höjer musikens själ ännu ett snäpp högre. I början av bandets karrär gjorde killarna mest covers på Nirvana, men med egna texter.

-Jag och min kompis Igor Montoya träffades i Ayachucho. Vi var fanatiska dyrkare av rock. Våra ungdomsår bestod av att lyssna på andinsk folkmusik och rock tillsammans med ett par flaskor andinsk öl (la cana).

-1993 spelade vi in en kasett med åtta låtar rock och lite blues, med sång på quechua. Helt enkelt för att jag pratar quechua men även för att ge musiken en annorlunda smak. Vi var bara fanatiska och inspelningen var bara till för oss och för att våra polare skulle kunna lyssna på vår musik. Men kasetterna multiplicerades väldigt snabbt och tillslut ägde de flesta ungdomar i vår närhet en kopia av en kopia.

Uchpas sångare Freddy är stolt över att vara quechuaindian och kämpar genom musiken för att de andinska ungdomarna inte ska glömma sin kultur och sitt språk. Bandet vill berätta för sin publik att det fortfarande finns ett sött, levande och väldigt uttrycksfullt språk som härstammar från inkarikets Peru. De vill försöka rädda sitt vackra språk som likt samiskan i norra skandinavien hela tiden får allt mindre utövare.

Ingen hade någonsin hört ett andinsk band förut som inte spelade folkmusik. I Peru var Uchpa den första gruppen av sitt slag som vågade göra något nytt och blanda det andinska soundet med rockmusik. Med quechua som frontfigur och med både elgitarrer och traditionella andinska instrument skapade bandet ett helt unikt sound som fyllde igen ett förut existerande tomrum och bedövade behovet av något nytt i den andinska världens Peru.

Med el huayno (andinsk folkmusik) rinnande i blodet berättar Freddy hur mjuka detaljer ur den andinska folkmusiken tillsammans med rockens vilddjur skapar något helt ojämförbart.

- Jimmy Hendrix och den andinska fiolspelaren Chimango tillsammans får dig helt enkelt att flyga, förklarar han.

Och bandets medlemmar bredde ut sina vingar och seglade i en rasande fart ut över de andinska landskapen. (Efter att ha spelat in några amatörmässiga kasetter, gjort några spelningar i Ayacucho och små samhällen däromkring, fått sina låtar spelade på både radio och tv, ringde plötsligt Lima och erbjöd bandet en spelning på en av Perus mest kända rocklokaler, La Noche.

Där någonstans tog bandets karriär fart på allvar. I slutet på 1999 spelade bandet in sin första profisonella cd-skiva, quman musiky (annorlunda andetag). Idag har bandet spelat i nästan hela Peru och har sin största publik i landets södra delar där det bor mest människor som pratar quechua. Dessutom har bandet blivit anlitade av La Paz och fått erbjudande om att spela i Europa, något som däremot aldrig blivit av.

Idag gör bandet bara egen musik och låtarna handlar om det som händer runt omkring dem. Om sociala problem, miljöproblem och om sånt som händer under en normal dag. De sjunger om både Moder Jord, om att dricka Chicha (traditionell majsdryck) och om Peru Llaqta (samhälle Peru).

- Alla låtar har djupa och vilda budskap som till exempel Pitaqmi Kanki (vem är jag). På den låten sjunger Perus landsbygdsbarn i ett bakgrunds korus och låten handlar helt enkelt om de barn som på grund av Perus våldsamma historia växer upp utan föräldrar.

Uchpa betyder aska på quechua och var ett naturligt namn att sätta på ett band som bildades mitt under gerillornas stridigheter i Peru. Många människor miste livet när regeringens arme, då styrd av president Fujimori, försökte utrota vänsterns gerilla. Det gick inte helt rätt till när den dåvarande presidenten, som nu står åtalad för brott mot de mänskliga rättigheterna, försökte städa upp i ett stökigt Peru. Oskyldiga människoliv spilldes på de mest fasansfulla sätt och är en stor anledning till att många barn blev föräldralösa.

- Barnen blev uppfostrade av sina mostrar och morbröder, familjer som gömmer sanningen, och nu när de är ungdomar, vad skulle de säga om de fick veta att deras föräldrar dog på det sättet?

Idag håller Uchpa på att spela in sin fjärde skiva som de hoppas ska komma ut på marknaden innan årets slut. Tanken med den nya skivan är att blanda in ännu mer andinska sounds och skapa något ännu mer unikt än innan. Bandet har inga stora planer på att klättra längre upp på musik-karriärens stege och ta sig ut på världsmarknaden. De trivs ganska bra där de är, mitt bland andernas mäktiga bergstoppar.

- Peru är ett multikulturellt land. Rikt på naturresurser och rikt på känslor. Men det är ett oärligt land genom sina myndigheter. Vi är patrioter, men med törst och med hunger. Vi vill ha ett mera fritt Latinamerika, för vi har allt som vi behöver här!

Bild Ushpa

Latinamerikas öppna ådror

2008-04-01T22:14:00.000-07:00

"Bolivia, ett av världens fattigaste länder, skulle kunna skryta - om det inte vore patetiskt och helt meningslöst - med att ha bidragit till de rikaste ländernas välstånd."

Bergskropparna på vägen mot Potosi glänser i guld och silver. Det ser ut som att någon har strött ut pulver av guld och silver över markerna. Solens strålar gör att bergen gnistrar och glimmar. Det är vackert och det känns i hela kroppen att jag är på väg till en mycket speciell plats. Bussen följer järnvägsspåret nästan hela vägen från Sucre till Potosi men jag ser under den tre timmar långa resan inte till ett enda tåg. Antagligen för att det sällan går några tåg här nu för tiden. Potosis storhetstid är för länge sedan över. Det som en gång var Latinamerikas center och en av de rikaste städerna i världen står idag och hukar i skuggan av sin egen historia.

För några hundra år sedan var Potosi Latinamerikas center. Där fann man stora silverfyndigheter i bergen som gjorde att folk kom från när och fjärran för att utvinna silvret. Likt de spanska erövrarna stormade Cusco och stal allt dess guld och prål vändes upptäckarnas ögon senare mot Potosi och de stora silverfyndigheterna. Ursprungsfolken användes mer eller mindre som slavar och var i egentlig mening de som med sina bara händer utvann skatterna som betalade för Europas utveckling och gjorde industrialiseringen möjlig.

Hade det inte varit för Potosi och Bolivia hade industrialiseringen kanske inte tagit sådan fart i Europa. Det är Amerikas ursprungsfolk som med sina bara händer har utvunnit skatterna som gjorde att den europeiska ekonomin tog fart. Det är Amerikas ursprungsfolk som med sin fattigdom betalat för vårt välstånd. Man skulle kunna tycka att det inte vore mer än rätt att vi i väst betalade tillbaka lite av det som vi under historiens gång har stulit från Amerikas ursprungsbefolkning. Man skulle kunna tycka att det nu är deras tur att, med vårt ekonomiska stöd, få fart på sin egen utveckling.

Men historien fortsätter och människorna i väst är antagligen alldeles för giriga för att dela med sig av det välstånd som de kort och gott har stulit från mindre lyckligt lottade kontinenter. De fortsätter dessutom att utnyttja sina fattiga grannar genom att köpa upp mark, etablera stora industrier, och fortsätta suga ut de fattiga ländernas rikedomar. De rika vill alltid ha mer och de fattiga får vackert nöja sig med det lilla som blir över. Med lite ändringar i historien skulle det lika gärna kunnat ha varit tvärt om. Hade upptäckare från Amerika hunnit till Europa först, ja, med lite fantasi kan man lätt tänka sig vad det hade inneburit för dig och mig idag.

Dagens Potosi är långt ifrån lika glansfullt som under sin storhetstid. Husen står och förfaller i stadens utkant, många av kyrkorna i staden har gjorts om till biografer och dylikt, och människorna som fortfarande bor kvar i den lilla staden bland bergen är antagligen lika fattiga nu som de var när spanjorerna anlände för några hundra år sedan. Potosi är en spökstad. Men. Inne i centrum känns det som att strosa omkring i gamla stan i Stockholm och man förvånas ideligen över att man befinner sig i Bolivia. Potosi är långt ifrån inkaruiner och indiansk kultur, stadens gator och byggnader domineras helt och hållet av koloniala byggnader Däremot råder det en total avsaknad av vita människor, bortsett ifrån några enstaka turister som ses vandra längst med gruvstadens gator. När mineralerna började sina, sinade också Potosis vita ådror bort. Idag finns bara vålnaden kvar av det som för inte så länge sedan var ett av världens på mineraler rikaste områden.

...och ursprungsfolken fortsätter att arbeta i gruvorna och försöker skrapa fram de mineraler som fortfarande finns kvar i de utarmade bergen. De böjer sina ryggar som så många gånger förr och arbetar flitigt på för att kunna tjäna ihop några bolivianos som räcker för att föda familjen en dag till. De drömmer fortfarande om att vara den person som en dag hittar en av få silverådror som fortfarande sägs finnas kvar där någonstans i djupet. Och kanske kan denna generations gruvarbetare räkna med att få behålla mer om de en dag skulle springa på den stora skatten.

Ett leende besitter kraften att förändra världen.

2008-03-06T22:10:00.000-08:00

Hon. En gammal indiankvinna med vitt långt hår uppbundet i två långa flätor som smeker henne om ryggen. Med ett ansikte som bär spår av ett långt liv. Med rynkor som löper likt små bäckar och större floder längst med hennes hud. Hon är vacker. Och hon fullkomligt strålar. Jag kan inte låta bli att betrakta henne där hon med krokig rygg går gatan fram. Sakta. Hon stannar till en stund i ett gatuhörn för att ordna till tråden. Runt ena armen har hon nämligen flera kilometer garn virat och ägnar promenaden åt att spinna upp det på en sprinnrock. Men det har trasslat till sig något för henne och hon stannar upp en stund för att rätta till problemet. När hon en halv minut senare fortsätter framåt får hon syn på mig, på andra sidan gatan.

Vägen emellan oss skulle lika gärna kunna vara ett stort hav som skiljer oss åt, och vi två små båtar som stilla guppar fram över vågorna. Var och en håller vi oss på vår kant och aktar oss noga för att komma för nära inpå den andra. Vägen som löper fam emellan oss placerar oss i olika världar.

Precis som människorna i Bolivias huvudstad Sucre. De lever sida vid sida i samma stad men samtidigt i helt olika världar. Ljus och mörk. De andas samma luft och äter av samma frukter men avståndet emellan dem är enormt. I ett av oppositionens högsäten i Bolivia bor rasismen i varje hörn. Vart man än styr stegen hör man kommentarer som snackar skit om regeringen och den nya presidenten.

-Bort med Evo Morales och diktaturen, vi vill ha demokrati, lyder en protesterandes röst under en av mina rundturer i staden.

På något sätt har oppositionen trasslat ihop begreppen. Deras nystan har fått en stor knut på mitten som inte tycks kunna gå upp av sig själv. För. I min värld kämpar landets president för ett alldeles för splittrat lands överlevnad. Han kämpar för dem som aldrig har ägt några fördelar och fortfarande inte gör det. Oppositionen kallar honom både diktator, bög och krigsmakare. Han stör deras ordning och inners inne är de väldigt rädda för att han ska lyckas genomföra sin politik och vända på rollerna.

Demokraten kallas diktator i sitt eget land, och före detta diktatorer helgonförklaras. I ett land där matvarorna den senaste tiden har stigit i höjden och där man på många håll snart kommer gå till val om autonomi och markägande vilar hotet om ett inbördeskrig som en sprängfärdig granat i varje människas hjärta.

Damen på andra sidan gatan tittar på mig under bråkdelen av några sekunder och spricker sedan upp i ett stort och tandlöst leende. I nästa sekund sträcker hon upp en hand och börjar glatt att vinka till mig. Jag blir förvånad, men glad. I Bolivia brukar man absolut inte bli så glatt hälsad på av ursprungsbefolkningen i städerna. Att ha vit hud innebär för det allra mesta att man blir sedd på med en stor misstänksamhet. Och med tanke på historiens gång i Bolivia är det kanske inte så konstigt att för de flesta ursprungsfolk betyder den vita huden inget annat än trubbel.

Därför blir jag glatt förvånad när damen på andra sidan gatan viftar och vinkar til mig som om jag vore hennes bästa väninna. Som om det inte alls fanns ett hav av olikheter som skiljer oss åt, utan att vi var lika jämställda som jag skulle vilja att vi vore.

Jag ler varmt åt henne, både på insidan och utsidan, och stäcker upp handen i en glad hälsning. När vi har passerat varandra vänder jag mig om och tittar länge efter henne där hon försvinner allt längre bort på andra sidan gatan, mot bergen till. Så liten, så fridfull, så lycklig, och med lösningen på Bolivas alla problem vilandes över sina läppar. Utan att utrycka det i ord vet hon det som många av landets musiker, poeter, författare och artister också vet, och gärna påpekar. Det spelar ingen roll om landets president tillhör högern eller vänstern. För. Det är folket som besitter makten. Det är de som i all förståelse och all respekt måste mötas på mitten. Det är de som måste lära sig att både skratta, le och gråta, Tillsammans.

Karolina Malm

Vi delar alla på samma regn.

2008-03-05T08:04:00.000-08:00

Den fridfullhet som hade lagt sig över Sucre förändrades till en zon av protester på vår första arbetsdag. Några timmar innan vår första lektion i journalistik och fotografering skulle gå av stapeln rådde rena rama krigszonen i centrala Sucre. Demonstranter invaderade staden och cockhandgranater gjorde att allt i sin närhet vibrerade.
Hela staden var full av protesterande och arga människor som fått nog av att priserna på helt vanliga varor som bröd börjar stiga i höjderna. Beväpnade med grytor och skedar banade sig den demonstrerande skaran fram i stadens centrala delar och gjorde sina röster hörda på flera kilometers avstånd. På eftermiddagen slöt skaran upp runt Placa 25 del mayo och började attakera regeringsbygnaden med diverse högt smällande verktyg. Inget tumult uppstog dock och allt lät värre än vad det egentligen var.
Oppositionen passade på att skälla lite extra på president Evo Morales och skek bland annat ut budskap som "Evo Morales är aborten till Hugo Chavez". Dessutom fördömde man viceprecidenten och kallade honom för en bög som har ihop det med presidenten.
Jag kunde inte riktigt låta bli att dra lite på smilbanden när oppositionen dessutom kallade Evo Morales för diktator och ropade ut att demokrati, ja, det är vad man vill ha.
Att jag plötsligt har hamnat i Oppositionens högsäte i Bolivia råder det inga som helst tvivel om, det märks vart jag än går någonstans.

Första lektionen med ungdomarna gick över förväntan. De fick titta på tre av michael jacksons musik-video-mästerverk och sedan kommentera dem. Det satte igång ett otroligt engagemang hos deltagarna och den närmaste halvtimmen spottade de ur sig den ena tänkvärda meningen efter den andra. Kvällens bästa citat om "Stranger in moskow" löd:

-Vi har olika mycket men delar alla på samma regn.

Två månader i Bolivia

2008-03-02T15:22:00.000-08:00

Nästan halva tiden av min vistelse i Bolivia har gått. Det har hittills varit en karusell av nya upplevelser, intryck och diverse kulturkrockar där glädje hela tiden har blandats med förtvivlan i min omgivning.
President Evo Morales har hunnit fira två år som president, miniatyrdagen Las Alasitas har firats med köp av framtida drömmar, en karneval har invigts med vattenkrig och avslutats med offer till Moder Jord och jag har dansat Cholita tillssammans med fint uppklädda aymara-indianer i en liten by precis vid Titicacasjön.
Samtidigt har det eviga regnandet och framfarten av ett nytt väderfenomen som kallas La Nina skördat offer över hela landet, förstört både skördar, vägar, broar och bostadshus och jag har hunnit med att gå på både ett bröllopp och en begravning.

Efter nästan två månader i La Paz och el Alto där jag och min kompanjon Joel inte sett till en enda ungdom, inte kommit igång med vårat arbete och haft väldigt svårt att komma innanför de höga personliga murarna hos våra arbetskamrater på organisationen begav jag mig av på en mini-turne tillsammans med Joel i Bolivia. Vi visste inte då hur väl vi behövde komma bort från La Paz för att hitta en nödvändig inspiration för att kunna komma igång med vårat arbete.

Första anhalten på vår resa var gruvstaden Llallagua där vi hade redaktionsmöte med våra övriga medarbetare för att planera den tidning som vi ska producera under våran tid i Bolivia. Under en helg planerade och struktureade vi samtidigt som vi var ute på långa strövtåg bland bergen och provade på Llallaguas matlagningskonster.

Därefter begav vi oss av mot landets huvudstad Sucre för att besöka organisationens kontor nummer två och tillsammans med medarbetarna där planera de kommande kurserna i fotografering och journalistik som jag och joel kommer att hålla under mars månad.
I Sucre blev vi bemötta med öppna armar och kände på en gång hur det sedan länge förlorade engagemanget och viljan att göra någonting började pumpa i ådrorna på oss. På bara några dagar hade vi planeingen klar för oss och hade redan genom affischer lyckats locka till oss mer än tillräckligt många deltagare till kurserna.
Under några intensiva dagar i Sucre kändes det plötsligt som att vi hade gjort mer nytta än under hela våran tid i Bolivia. Vi sprang dessutom runt som rena rama galningarna och letade efter kulturella arrangemang och kulturellt engagerade för våran tidning Horisont som kommer att handla om populärkultur i Bolivia.

Efter ytterligare några dagar fortsatte vi våran turne och anlände snart till staden Cochabamba. Där ägnade vi några timmar åt att prata om Bolivia, om hur mediesituationen ser ut i landet och ge tips i största allmänhet till de norska praktikanter som precis anlänt till landet.
Vi gick dessutom på konsert med rockbandet A Pie, gjorde en intervju med dem för tidningen, gjorde en helgavstickare till Chapare för att prata med aporna i djungeln och njuta av fuktigt tropiskt klimat på lägre höjder, och följde på måndagen när vi återvände till Cochabamba med A Pies sångare Cayo till ett center för barn som bor i fängelse där han jobbar volontärt.

När vi en och en halv vecka senare återvände till La Paz trillade våran handledare Gloria på organisationen i el Alto nästan av stolen när vi med otrolig energi dukade fram vår senaste tid för henne och dessutom presenterade våran plan för de närmaste månaderna tillsammans med en budget. Att vi i frånvaron av La Paz och el Alto kommit igång ordentligt med vårt arbete rådde det inte längre några tvivel om.

Nu är jag och Joel tillbaka i Sucre igen och håller i skrivande stund på att förbereda oss inför kursstarterna i foto och journalistik som går av stapeln imorgon kväll. Trots att en stress inför hur vi egentligen ska hinna med allt som vi har planerat de närmsta månaderna har infunnit sig ser vi med spänning och stor förväntan fram emot avsparken av vårt praktikarbete imorgon.

Bild Joel Alvarez

...och det är tur för barnen att det finns engagerade människor.

2008-03-02T15:17:00.000-08:00

Trötta efter en natt av dålig sömn kliver vi en måndag morgon på en stor och blå buss som står och väntar på oss längst med en trottoarkant i Cochabamba. I samma stund som vi kliver upp på bussen gnuggar vi envist bort sömnen ur ögonen. Plörsligt möts vi av glada rop och minst en miljon små ögon vänds åt vårt håll. Alla vill hälsa och sträcker fram små och ivriga händer mot oss samtidigt som röster börjar sjunga för fulla halsar tillsammans med lekledaren framme vid ratten.
Bussen börjar röra på sig och guppar tålmodigt fram över den ojämna asfralten. Runtomkring oss rör det ena yrvädret efter det andra på sig och riktar sina nyfikna ögon åt vårat håll. De vill veta vilka vi är, vad vi gör där, och framförallt hur den där stora kameran egentligen fungerar.
De flesta barnen på bussen är på ett alldeles strålande humör och sjunger glatt med i de av busschaffören påhittade visorna som handlar om allt mellan himmel och jord.
De skulle kunna vara vilka glada och ibland ledsna ungar som helst. Och de är precis som barn är mest, med den enda lilla skillnaden att de bor på ett av stadens två fängelser. För att mamma eller pappa har brutit mot lagen.
I Bolivia hör det inte till ovanligheten att hela familjer bor tillsammans på de minst tänkbara ytor i landets fängelser. När familjeförsörjaren plötsligt hamnar i fängelse har den övriga familjen oftast inget annat val än att följa med. För att de inte har råd med någonting annat. I Bolivia måste fångarna ofta betala dyrt för sin vistelse i fängelset och det är oftast den övriga familjen som har i uppgift att samla in de pengar som krävs.
Fängelserna i Cochabamba tillhör inte de värsta i landet. Här sitter bara småbrottslingar som har anhållits enligt lag 1008, lagen om narkotikabrott. I städer som till exempel La Paz där de värsta brottslingarna hamnar är fängelserna många gånger värre. Där är det dessutom ingen ovanlighet att små och oskyldiga barn bor under samma tak och precis tätt intill både mördare och våldtäktsmän.
Bussen stannar och släpper av den första kullen barn vid centret. Busschaffören Cayo ser glatt till att alla barn kommer av bussen, tillsammans med alla sina tillhörigheter. Några av de små knattarna håller varandra i hand och knallar tillsammans iväg mot husets ingång på andra sidan gården. När alla har kommit av bussen och in i huset är det dags för bussen att göra runda nummer två.
Tio minuter senare stannar vi vid vad som vid första anblicken tycks vara ett vanligt hus. Det står dock en beväpnad polis med militärgrön uniform utanför porten. När vi kliver in över tröskeln är det första vi får syn på ett stort galler och innanför det en samling människor, mestadels män. Vi fortsätter in i byggnadens kök där barn av alla de storlekar håller på att förbereda sig för avfärd. Vi får hälsa på några av mammorna till barnen vars ögon utrycker den starkaste form av tacksamhet. Inget barn ska behöva växa upp på ett fängelse och att centret betyder allt för både barnen och deras föräldrar råder det inga som helst tvivel om. Tack vare det har de
möjligheten att i alla fall nästan växa upp som vanliga barn.
Barnen är ivriga att komma iväg och snart befinner vi oss på den guppande vägen igen. På väg till centret, där barn som annars skulle trängas om utrymme för lek på stadens fängelser, får den uppmuntran och uppmärksamhet som de så väl behöver. Där de får mat, hjälp med läxor och ständigt får höra att de är unika, fantastiska och själva besitter förmågan att bära sin framtid i rätt riktning.
CAICC (stödjande center för barn i fångenskap) är en fristad för ungefär 80 barn i Cochabamba. Centrets mål är att stärka barnens självkänsla såpass mycket att de inte tar samma väg i liviet som sina föräldrar.
Tyvärr är centrets ekonomiska situation allt annat än bra och personalen, som till stor del arbetar volontärt, kämpar varje dag för dess överlevnad. Föreståndarinnan Veronica Bustillos de Guerra och den övriga personalen är dock noga med att inta låta några oroliga åsikter nå barnens öron. För barnen är centret allt, det absolut viktigaste de äger, och det märks på den energi, glädje, kreativitet och lärarlust som bor i minsta lilla vrå av det stora huset i utkanten av Cochabamba. Personalen håller Bolivias framtid i sina händer och gör enligt mig ett på många sätt viktigare arbete än de flesta av landets politiker.

Bildspel från centret i Cochabambaa;

http://www.prospectusdesign.com/fangelse/fangelse.html

Bild: Joel Alvarez

Vattenkrig på höga höjder

2008-03-02T15:16:00.000-08:00

Ifrån mitt fönster på kontoret har jag en otroligt bra utsikt över staden el Alto. Tegelbyggnader efter tegelbyggnader avlöser varandra längst med de långa gatorna. Längst bort i fjärran kan jag ana andernas kullriga landskap. På så här höga höjder över havet ligger molnen alltid lågt och smeker kullerlandskapen med sina vita, gråa och stundtals svarta skepnader. En kyrka med alldeles kritvitt torn bryter av det annars så tegleröda färgmönstret ifrån min utsiktsplats vid fönstret.

På andra sidan gatan pågår ett skådespel. Karnevalen närmar sig med stormsteg och enligt boliviansk sed brukar man då ha för nöje att kasta vatten på varandra. På andra sidan gatan står två tegelhus mitt emot varandra. På taken av dessa två tegelbyggnader rusar barn omkring. På det vänstra takets hus står två pojkar och kikar ner på gatan långt nedanför. De har vattenskopor redo för vem som än skulle råka gå förbi på gatan nedanför. Precis som jag tittar upp och bort mot dem släpper en av dem en av sina blöta bomber. Upphetsade lutar de två pojkarna sig ut över kanten för att se hur objektet för deras illdåd ska reagera på den blöta överraskningen. När så vattenoffret riktar blicken uppåt för att hitta förövarna till vattenbrottet är pojkarna snabba att hoppa undan så at deras brott inte blir upptäckt.
På andra sidan gatan från pojkarna håller en mamma på att hänga tvätt medans hennes små barn springer glatt omkring uppe på takvåningen. Även de leker för glatta livet med vatten. Och ett tu tre så står de där allihop, på båda sidorna om gatan, och kikar ner mot marken. Plötsligt far det vatten genom luften från taket på båda de två tegelbyggnaderna och någon stackare 10-15 meter längre ner måste ha blivit ordentligt blöt. Med tanke på barnens glada miner måste de ha träffat ganska bra. Men de tröttnar inte för det. Skådespelet på andra sidan gatan fortsätter och fortsätter och fortsätter. Barnen har det bästa gömstället som är möjlig. Från takterasserna långt uppe i luften är det ingen som ser dem förrän det redan är för sent. Trots att jag befinner mig på ett kontor på andra sidan gatan kan jag nästan både se och höra deras skrattande upphetsning ifrån mitt skrivbord. Idag är jag betraktare till skådespelet, inom den närmaste framtiden antagligen offret som måste åka hem och byta kläder eferssom några småpojkar precis dränkt mig i vatten. Jag ska beväpna mig med en vattenpistol så att jag i alla fall kan gå till motatck med de små busar som befinner sig på samma nivå som mig. Vattenkrig är härmed förklarat.

När fingrarna frysa i ljuvlig sommartid

2008-03-02T15:14:00.001-08:00

Jag hade nästan glömt hur det var den där vintern när jag bodde i Barcelona och inte ville krypa ut ur mitt näste av filtar på morgonen. I det längsta möjliga undvek jag köldchocken det innebar att ta sig ut ur sängen och in i badrummet och där huttrande, skakande, ja nästan döende av köld krångla med kranen för att få till en human nivå av varmvatten. Vissa morgonar hade jag otur och upptäcka mitt i den löddrande akten att skölja ur schampot ur håret att -helvete- nu tog gasen slut. Jag är en frusen människa som inte alls gillar att gå omkring och skaka, huttra och snora. Men, nu är jag där igen. Jag lämnade de trofasta elementen hemma och bestämde mig för att besöka högre höjder. Det är ju ändå sommar i Bolivia tänkte jag, det kan väl inte vara så faligt.
Jag räknade varmt med att det bara skulle vara kallt om nätterna och i alla fall nästan sommarvarmt om dagarna. Oj vad fel jag hade. Nu sitter jag här vid min dator i mitt kalla sovrum och snorar. Jag var på bröllopp häromkvällen och tog på mig alldeles för lite kläder. Tänkte så klart att när det vankas bröllopp vill man ju vara fin och tog på mig en klänning. Visserligen övergav jag varken tjocka strumpbyxor, raggsockar eller ens en varm tröja, men det hjälpte inte. Jag satt ändå där och skakade samtidigt som jag tappert fyllde på koka-spritförrådet i kroppen i hopp om att det skulle göra mig varm.
Den medicinen funkade och snart dansade jag glatt på bland de andra i det långa dansledet. I det här landet har man nämligen för sed att dansa i ett långt led av par istället för att sprida ut sig lite hur som helst på dansgolvet. Jag tränade i flera timmar på höftrullningarna och tyckte att jag tillslut fick till något som i alla fall skulle kunna kallas en släkting till salsan. Jag hoppas verkligen att det var en komplimang och inte ett hån när en kille kommenterade min fina taktkänsla.
För övrigt var det inte så märkvärdigt att gå på ett Bolivianskt bröllopp, det var ganska likt ett vanligt svenskt bröllopp fast kanske något mer avslappnat än de som jag hittils har besökt i Sverige. En akt som däremot är något annorlunda på ett Bolivianskt bröllopp är själva kasta-buketten-ritualen. I Bolivia är det här en ritual som tillhör efterfesten. Först får alla singelflickor -där även jag- ta sig fram till centrum av allas uppmärksamhet för att tävla om att få tag på brölloppsbuketten. Sen är det killarnas tur att tävla om brudgummens lilla rosett.
Den här kvällen var tjejerna betydligt modigare än killarna. När det var singel killarnas tur att stega fram och utföra ritualen verkade det plötsligt inte finnas några singelkillar på plats. Men det var inget problem som inte löste sig. Istället fick brudparet hjälpas åt att ropa ut den ena singelkillen efter den andra. I sällskap av mycket skratt och skämt växte sig skaran av singelkillar ganska snart till större än singeltjejernas. Tillslut hade båda könslagen en vinnare var och det blev dags för nästa moment. Valsen. De två vinnarna dansade en något omaka vals tillsammans i glansen av allas uppmärksamhet. Om det är sant som folkmunnen säger kommer de två singlarna att gifta sig det närmaste året, men inte nödvändigtvis med varandra. En annan överraskning var maten. Jag trodde väl aldrig att ett bolivianskt bröllopp skulle bjuda på nästan traditionell svensk husmanskost. Nämlig en köttbit och ett stort berg av olika sorters skivade och kokade potatisar. Det kändes som jag tog en tripp tillbaka till min barndom.

Så kan jag lägga till ännu ett land i listan över länder där jag har varit på bröllopp. Nu hoppas jag att det går som jag vill - att jag om en månad även kan lägga till ett mayabröllopp i Mexico till listan, och lite värme.

När avgaser möter regnmoln på högplatån

2008-03-02T15:11:00.000-08:00

Sen en tid tillbaka befinner jag mig i den trafikmyllrande och avgasluktande staden La Paz, Bolivia. Den i en bergsgryta vilande staden på 3700 meters höjd som omges av andernas mäktiga berg har tusen olika utseenden. Här sträckdr sig hus av tusen olika varianter upp mot den för närvarande ständigt molntäta himlen. Några av husen är väl inglasade och sträcker sig mot himlen likt stolta speglar medan andra hus hukar sig bredvid och berättar historier från kolonialtidens Bolivia. Några hus står ofärdiga medans andra är närmast fallfärdiga.
På stadens gator rusar den ena minibussen efter den andra förbi, ständigt skrikande efter nya passagerare. I La Paz råder en ständig ström av traffik. Däremot består mestadelen av fordonen som brottas om utrymmet på stadens gator av minibussar och taxibilar. Förutom några fåtal glänsande statsjeepar, som med största sannolikhet hör hemma i stadens rikaste områden, existerar ingen persontrafik.
La Paz är en kontrastrik stad. När jag går gatan fram tittar en skoputsarpojke hoppfullt upp på mig bakom sin svarta mask och riktar ett skokrämsskitigt finger mot mina svarta gympadojor i hopp om att kunna tjäna några extra småslantar. På samma gata möter jag välklädda kostymkillar som håller sina portföljer i stadiga grepp. Lite längre fram längst den myllrande trotoaren sitter en indiankvinna med sina små barn, även hon sträcker fram en hand i hopp om ett bidrag till den fattiga familjen.
På trottoarerna trängs det ena ståndet med det andra. Här brottas försäljare om kunderna till diverse småsaker som vatten, cigaretter, dagstidningar, godis, dricka och så vidare. I klyftornas stad tycks ingenting vara långt borta. Vad behovet än tränger verkar det finnas att få tag på runt hörnet.

I ett samhälle där de rika bor längst ner i en kokande gryta och de fattigaste bor på kanten till den finns det många historier att berätta. Hoppar man på en minubuss och beger sig uppför alla backar och ut ur La Paz kommer man ganska snabbt till den angränsande miljonstaden El Alto som ligger på högplatån. El Alto sägs vara den snabbast växande staden i hela Bolivia och har redan gått om La Paz när det gäller antal invånare. El Alto har de senaste 20 åren växt från en liten förort till en egen storstad. Hit anlände den ena landsbygdsfamiljen efter den andra i sitt sökande efter ett rikare liv. Det var här de hamnade och fortfarande hamnar efter att ha lämnat sina hem ute på landsbygden för att söka lyckan närmare den stora staden La Paz. Här råder det därför en ännu större variation i arkitektur och det ena huset är inte det andra likt.

Trots en utbredd fattigdom är La Paz och El Alto är långt ifrån bara misär. Under ytan bor starka sociala rörelser som ständigt kämpar för att förbättra landets demokratiska situation. För en dryg månad sedan firade Evo Morales två år som president. Han är den första preisdenten någonsin som representerar ursprungsbefolkningens Bolivia. Sedan han kom till makten har det skett stora förändringar i Bolivia. Att på bara några år smula sönder den kolonialism som under 500 års tid har förtryckt Bolivias ursprungsfolk är ingen enkel uppgift. Evo Morales och has parti har skapat stora förändringar i landet, men förändring och demokrati är någonting som kräver tid, tålamod och hårt arbete.
— Avkoloniseringen av Bolivia har börjat och det är en prosess utan återvändo. Det här är en fredlig, demokratisk, kulturell samt ursprungsfolkens revolution. Det bolivianska folket har antagit utmaningen om avkolonisering och därför kommer utländska natinoner aldrig mer kunna påtvinga oss sin vilja.
Så löd president Evo Morales ord när han på två-årsdagen som president höll ett sex timmar långt tal till folket.

Till stora protester från framförallt utländska företag gjorde regeringen i början av sin mandatperiod en radikal omvandling av landets naturtillgångar. Många förut privatägda företag omvandlades till nationellt ägda företag. Där enbart 18 procent av vinsten förut gick till den bolivianska staten och resten till privata företag har siffrorna bytts ut och är idag de omvända. Idag tillfaller större delen av vinsterna av landets naturtillgångar den bolivianska staten, dock försvinner stora delar fortfarande utomlands till avbetalningen av utlandsskulden till Världsbanken.

Omskrivningen av grundlagen har tagit längre tid än vad partiet från början utlovade, vilket till största del är oppositionens fel. Den rika och vita minoriteten som oppositionen representeras av har de senaste två åren gjort allt de kunnat för att förhindra arbetet med omskrivningen av grundlagen. Under hösten 2007 genomfördes en rad våldsamma protester i landets östra delar. I november uppstod tumult i landets officiella huvudstad Sucre där två personer dödades och hundratals skadades. Sedan den dagen har ett rykte om ett kommande inbördeskrig florerat i landet. Det slutgiltiga lagförslaget, som till största del innehåller nya lagar grundade på de mänskliga rättigheterna som rätten till en bostad, rätten till skola, rätten till arbete och så vidare, lämnades in i december. Om allt går som Evo-regeringen planerar kommer landet att gå till val och rösta om en del av den nya grundlagen någon gång i april månad.

Bolivias ursprungsfolk har fått mer än nog. Enade och med flera hunda års kämparanda kräver de demokrati, mänskliga rättigheter och ett enat Bolivia. Det finns en enorm vilja att förändra landet till det bättre men det finns också en enorm vilja att förändra landet till det bättre utan att begå samma misstag som många av dagens industiländer redan har begått.

Kramfors-La Paz tur och retur.

2008-01-15T23:11:00.000-08:00

Så här såg vi ut då. När vi bodde på Holas Folkhögskola utanför Kramfors och förberedde oss inför avfärd mot Anderna. Då kändes det som en overklig dröm. Att campandet ute i skogen, svamp-plockande i norrlandsskog, farmarbete och febrilt tidningsarbete skulle leda till Boliviansk storstad och kaos var det svårt att förstå. Kanske var det just den skarpa kontrasten mellan svensk landsbygd och fattig storstad som sedan utgjorde den absolut färgstarkaste kulturchocken. Att från allt det lugna med bastubad och spark-åkning i ett kallt, snöigt och mörkt sverige helt plötsligt hamna i kaosens centrum med trafik och skrikande människor över allt och dessutom tugga koka för att bli av med den ihärdigt påträngande huvudvärken som en följd av att plötsligt befinna sig 4000 meter över havet, var ett kultur-utbyte som hette duga. Men det gick ju bra tillslut. Hatade La Paz i början, men det var mer en hatkärlek som varje dag växte sig starkare och starkare och starkare. Idag saknar jag den traditionella dansen, cuenta-cuentos kvällarna med Poly och potatisen (haha) allra mest.

När resandet blir till religion

2008-01-10T15:06:00.000-08:00

Den sökandes väg till nirvana, himlen och sinnesfrid kantas av berg och dalar och de konstigaste äventyr. Det bor ett lekande barn i denna människas bröst och den ständiga rastlösheten och viljan att växa och förstå sin omgivning bättre jagar hela tiden vidare i nya riktningar. Djupa skogar och möten med själen i naturen växlar med pulserande storstäder och möten med människor. Ständigt växande. Likt ett flera hundra år gammalt träd med antika mossar sträcks grenar ut i alla möjliga riktningar. Uppåt, neråt, fram och tillbaka. Vägskälen är många men riktningen fortsätter hela tiden framåt. Drivet vidare återskapas hela tiden i olika människors berättelser, kulturbakgrunder och filosofier om meningen med livet. Vandraren, pilgrimen, äventyraren, fotografen, skribenten, resenären, bergsbestigaren, musikern, poeten. De har alla sökandet efter svaren gemensamt. De drivs hela tiden vidare och stressas kanske av att ha en alltför fast punkt i tillvaron. Friheten som rusar genom blodet när ryggsäcken står packad med det mest nödvändigaste vinner i längden. Det är frihet att kunna leva för stunden. Sökarens liv är omväxlande, helt klart. Men det innebär också att stycka upp sin själ och lämna bitar av den utspridda över hela världen. I ögonblick. I möten med människor som tillfälligt korsar den upptrampade vägen. I platser som bara passeras en gång. Samtidigt innebär det att ständigt växa när resan blir till Religion. Att efter flera timmars kämpande uppför en envis uppförsbacke nå toppen av ett mäktigt berg är en andlig upplevelse. Att kasta sig ut ur ett flygplan med bara en fallskärm som livlina är att komma närmare svaret om meningen med livet. Närmare kraften som kallas både Gud, Buddah och Allah. Trots att vandringen kantas av diverse svårigheter handlar det om att ständigt utmana sig själv. Att klara mer och mer. Att växa sig starkare. Längst den långsträckta vägen som leder både hit och dit har en liten plutt växt till ett kraftdjur. På insidan. När en mötande frågar efter en favoritplats kan den sökande omöjligt välja. Långsträckta sandstränder eller höga bergstoppar? Sagolandskap så långt ögat kan nå eller pulserande skitig storstad? Fridfull ensamhet eller gnirstrande gemenskap? Det är omöjligt att välja. Kontrasterna är nödvändiga. En skriande, oblyg bergspapegoja ger lika många ledtrådar om sanningen som en tjattrande försäljare. Dom har båda sin unika charm och är obetlada lärare i världens bästa skola. Livets skola.